Den galloromanska villan i Malagne


Malagne ligger i Ardennerna, i sydöstra Belgien. Men det är en mycket liten ort, som man knappast kan finna på en karta. Det var förr troligtvis annorlunda, men därom ska vi prata senare.
Bäst är det att orientera sig mot Rochefort (ost!), ty därifrån är det bara ett par kilometer till Malagne, som ligger på en kulle öster om stan. Där finns det ett arkeologiskt museum, vars huvudattraktion är en villa från galloromansk tid.
I receptionen, där man även löser biljetterna, finns det ett litet café.
Här finns det också några vitriner med utställningsföremål, som man har hittat på denna plats. Fast man påstår att det finns förvånansvärt få fornfynd här. De äldsta mynten, som har hittats är dock i alla fall från Kejsar Augustus (till 14 e. Kr.) tid.
Det finns också några informationsskyltar i receptionen, till exempel om de galliska föreställningarna i religiöst avseende, även om man inte vet mycket därom heller. Tyvärr är informationen huvudsakligen på franska, ibland finns det en kort sammanfattning på flamländska.
Innan man sedan kommer till villan, eller rättare sagt resterna av villan, passerar man en kryddträdgård, liksom handfasta exempel av gammal hantverkskonst. Sålunda eldas det verkligen i lerugnarna och man kan till och med baka bröd där - från att mala säden till det knapriga(?) slutresultatet.

Hantverkarnas kunskaper var på Asterix tid möjligtvis till och med större än i vår tid, då vi köper fabriksfärdiga föremål i närmaste varuhus. På den tiden måste klädesplaggen mödosamt sys för hand, men innan dess måste man bereda skinnen från de fällda djuren ...
Innan man kunde laga mat, måste man förbereda leran, för att forma kokkärl och sedan bränna dem. Men för detta behövde man återigen kunna bygga ugnarna först. Man måste fälla och bearbeta träet, så att man kunde använda det för husbyggen och för inredningsföremål.

Järn och brons måste framställas, för att kunna producera redskap och vapen, och så vidare.
När romarna under Caesar hade underkastat området, förde de naturligt nog med sig en mångfald av nyheter, som lokalbefolkningen assimilerade. För dessa människor betydde det såväl nya tekniska framsteg, liksom även sociala omgängesformer. I mindre utsträckning påverkades också romarna av gallerna och med tiden blandades de etniska skillnaderna och smälte samman.

Man passerar även stort hållna utrymmen för djur, vars anor redan för 2000 år sedan har ätit gräset där, såsom åsnor, hästar, getter och andra.
Sen kommer man till ett stall, där husdjuren kunde få ett tak över huvudet och där man förvarade diverse redskap, som man behövde för lantbruket.
Ett tribulum är till exempel ett skördeverktyg, som man för hundra år sedan fortfarande använde. Kärran sköts på av en liten häst eller en åsna. Bakom gick en man, som kontrollerade djuret och lyfte eller sänkte framdelen av kärran med hjälp av stängerna. Längst framme finns det taggar i träet, som samlar ihop sädesaxen och flyttar in dem i det smalnande utrymmet mellan taggarna. Till slut rivs axhuvuden med kornen av och faller i en behållare, medan stråna står kvar på åkern och skärs av senare.
Därför hade man vid tröskningen mycket mindre onödigt material - om man nu kan prata om onödigt material vid denna tid, eftersom man i princip återanvände allting.

I golvet av dagens stall kan man än idag se stenarna, som användes vid dess tvåtusen år gamla föregångare - och förmodligen liksom på den tiden byggar än idag fåglarna sina bon i taket.

Slutligen lutar det lätt upför en kulle mot villan. Denna byggdes omkring år 50 av vår tideräkning och var bebodd till år 259. Men då föll den, liksom många andra liknande hus, offer för den germanska expansionen. Den brändes ner och resterna användes ytterligare i ett och ett halvt århundrade som smedja. Senare tjänade byggnaden som stenleverantör för lokalbefolkningen.
Redan i slutet av 1800-talet grävde arkeologer ut resterna och sen 1996 visas villan för turister. Det som förvånar mig mest är den stora arealen, som villan täckte.
Här fanns det verkligen allt, från källare över badanläggningar till ett kultrum. Badet hade installerats efter romersk sedvänja, med en kall och en varm pool, samt en bastu.
Man har ingen aning, vem som ägde huset. Men man kan anta att det var en man i relativt hög ställning, antagligen en storbonde, som brukade det omliggande området till lantbruk, boskapsuppfödning och metallbearbetning.

Och även om ett åskväder formligen överföll oss på vägen tillbaka, så att vi måste söka skydd i stallet, efter en halvtimme i alla fall sprang vidare och blev dyblöta på kuppen, så var det ett par upplevelserika timmar.


Copyright Bernhard Kauntz, Wolvertem 2009


Tillbaka till eller till av


12.7.2009 by webmaster@werbeka.com