Vi var på väg med bilen och ville egentligen bara göra en rast för att dricka kaffe. Därför stannade vi i närmaste by. Vi hade sett att vi befann oss i Axente Sever, som förr i tiden hade det tyska namnet Frauendorf. Som överallt annars, där man hade haft tyska namn på städer och byar, har man efter Första Väldskriget gett dem rumänska namn, då Transylvanien tilldelades Rumänien. Innan dess hade det ju varit en del av kejsardömet Österrike-Ungern. Ioan Axente, som hade fötts här, var en revolutionär, som hade varit aktiv i den Transylvanska revolutionen år 1848.

Denna aktion stödde huset Habsburg, eftersom man spjärnade emot att bli en del av Ungern. Inte minst för att Ungern vägrade att avskaffa slaveriet. Men framför allt hade man som mål att bli självständig. När ungrarna sen överföll Transylvanien, drog Axente sig tillbaka till bergen, tillsammans med motståndsledaren Iancu Avram. Där förde man sedan ett guerillakrig. Bysten framför kommunalhuset ska tillsammans med byns namn bevara minnet av denne frihetskämpe, som egentligen hade studerat teologi och filosofi.

Det som sticker i ögonen, liksom på många andra ställen i Rumänien, är de överdådiga blomsterarrangemangen. Det mesta av ovanstående fick vi reda på senare, vi stod ju bara där, för att vi ville ha en kopp kaffe. Men det såg inte alls lovande ut. Axente Sever är nämligen en typisk landsvägsby, som har formen av ett "Y". Dessa består av en huvudgata och en avtagsväg. Den senare befinner sig för det mesta i byns centrum vid kyrkan. Men så långt våra ögon nådde, såg vi bara bostadshus.

Kanske fanns det där dessutom kaffe? Genom en port, som sannerligen liknade ett museumsföremål, som knarrade förskräckligt, men på sätt fungerade även som dörrklocka, kom vi i kyrkoborgens inre. Och - vilken enorm överraskning vi fick vara med om! Utmed muren hade det byggts så kallade sädeskammare, där man tidigare lagrade livsmedel och där byborna inhystes för att få skydd, när ett överfall var på gång. Här hade man restaurerat och målat dessa nischer, för att hyra ut dem som "Bed & Breakfast" till turister.

Museet består av flera delar. Kyrkan är naturligtvis den centrala orten. Till höger om den befinner sig de restaurerade nischerna, men till vänster finns "lilla museet". Och bakom kyrkan ligger "stora museet".

Det lilla museet är fortfarande under uppbyggnad, men man ser där redan mångahanda verktyg från lantbruket, liksom man får förklaringar till sysslor, som var brukliga förr i tiden. Till exempel förklaras vävningen av linne i bild och text, liksom framställningen av alkohol. Man får reda på en del om vinodling eller hur man bränner kalk. Sen står det en skylt vid en gammal oxkärra, där man kan läsa att man kunde transportera upp till 1500 kilogram på åkdonet. Oxarna gick framåt med cirka tre kilometer i timmen.

Dessa saker är kanske inte så absolut viktiga att veta idag, men det är ju trots allt intressant att få reda på. I stora museet finns många olika föremål utställda, det kan vara en vävstol eller gamla musikinstrument, fotogenlampor eller diverse folkdräkter. Även en armborst står där lutad mot en vägg, med tillhörande förklaring på en skylt. Utförliga förklaringar finns det dessutom om hur man bygger en kyrkoborg och inte minst en översikt över omgivningens historia. Området har varit bebott sedan länge tillbaka.

Dakerna (hos Romarna hette området därför också Dacia) bodde här dock innan Romarna kom. För inte alltför lång tid sedan har man hittat en guldskatt här, innehållande mynt som användes under tredje århundradet före Kristus. Romarna däremot lyckades först år 106 efter Kristus att överväldiga det ursprungliga folket. Och sedan dess har man beblandat sig - därför är rumänskan idag också ett latinskt språk, mitt i alla slaviska språk hos grannarna.

Axente Sever hette Villa Dominarium, när det grundades. Byn omnämndes för första gången år 1305 och grundades av flamländare, som kom från Brabant och Flandern i dagens Belgien. Mellan 1200-talet och 1600-talet hände det gång på gång att främmande krigsfolk invaderade bygden - först mongoler och sedan turkar. De mördade befolkningen eller gjorde dem till slavar. Först 1699 kunde Österrike besegra turkarna slutgiltigt och fredligare tider började. Kyrkan härstammar från det tidiga 1300-talet och befästes starkt, som så många andra i denna landsända. Man hade lärt sig genom tatarernas ödeläggningar av landet. Redan 1322 omnämndes "Alla Helgons kyrkan" för första gången i skrift. Den står i kyrkoborgens mitt och används än idag för gudstjänst varannan söndag. En utförlig beskrivning av kyrkans arkitektur finns likaså i stora museet.

Där får man lära sig att försvarsvåningen befinner sig på drygt tre meters höjd. Den kunde bara nås via en stege, som sedan kunde dras upp, om det blev kris. Det inre av kyrkan är mycket enkelt hållet, med bänkar utan ryggstöd (så att folket inte somnar under predikan?) och även resten av inredningen är enkel, men välvårdat, pyssligt och mycket folkligt. Det är mycket intressant att predikstolen befinner sig i mitten av bänkraderna. Folket på de främre raderna måste då snurra runt och vända altaret ryggen, om de vill se predikanten. Borggården slutligen är 65 meter lång och 42 meter bred. Den omges av en (på utsidan) sex till åtta meter hög ringmur. Nivån i borggården har höjts med hjälp av tillförd jord, därför tycks muren vara lägre, när man ser den från insidan. Över sädeskamrarna, som jag nämnde inledningsvis, löpte en loftgång med öppningar för bågskyttar. Andra hål tjänade till att hälla ner het tjära och liknande, så att man kunde försvara borgen.

Normalt är det ytterst sällan att jag tillåter reklam i Werbeka Netshop. Men här har man hittat en överraskande och fyndig lösning, som jag gärna skulle rekommendera vidare. Dessutom var det vänliga mottagandet ytterligare ett skäl att rekommendera "Muzeul Cetate", om du befinner dig i närheten. Men det krävs väl en hyrbil eller eget färdmedel. Fast när man är väl där, kan man också hyra cyklar.