Trapphuset i 

Konsthistoriska Museet i Wien

När jag har guidade turer i KHM (kort för konsthistoriska museet) tillfrågas jag ibland av besökarna, vem som bodde i detta slott. Många av de stora museerna i världen finns ju i tidigare bebodda slott, som t.ex. Louvren i Frankrike eller Pradon i Spanien.

Det unika hos detta museum är att det byggdes endast för en redan bestående samling. Denna hade tills dess funnits fördelat på olika ställen: Nedre Belvedere, Stallburg, Hofburg. Man hade sedan länge velat förena de olika föremålen.

På så sätt kunde man beräkna takhöjden i Gemäldegalerie (en trappa upp) efter de stora altarmålningarna av Rubens. Men framför allt för den inre gestaltningen var detta av yttersta vikt. Byggmästare Karl Hasenauer var ansvarig för den, medan hans partner Gottfried Semper stod för husets arkitektur. Inom en tidsrymd av tio år byggde han detta museum och ytterligare tio år behövdes för dekorationerna i dess inre. Museet öppnades 1890.

Ett konstens Pantheon

Redan när man kommer in i museet överväldigas man av den praktfulla utformningen i påkostat material. Klassisk sval, svart och vit marmor dominerar det relativt mörka utrymmet. Till vänster och till höger om ingången står låga bänkar, klädda i tåligt, rött skinn. Därifrån får man det bästa intrycket av den åttakantiga kupolhallen.
Omedvetet tittar man uppåt, i kupoltaket finns det en cirkelformad öppning. Man kommer att tänka på Pantheon i Rom. Fast här skulle det byggas ett konstens Pantheon. Takets mönstring återges på golvet. Genom denna spegling av motivet blir kupolen till ett klot. Därmed manifesteras kravet på världsherraväldet – Habsburgarnas världsherravälde.

Materialet

Bortsett från den "äkta" marmorn från Carrara (vit) och Engelsberg (röd) är "oäkta" marmor - Stuccolustro förhärskande på väggarna. Denna konstgjorda marmor tillåter vita, gröna, svarta, röda, grå och gula insprängningar och den skapades av den då ledande konstmarmorspecialisten, italienaren Anton Detoma, som hade hämtats till Wien av Ferstel, för att försköna dennes byggnader, vilket han visar även i KHM.

Bild: Golvet i vestibulen

Vägvisare genom museet

Kupolen lämnar också upplysningar om den väntande njutningen: ovanför huvudtrappan står det skrivet

• Raffael, och däröver finns en palett med målarpensel i ett cirkelrunt fält. Trappan leder upp till nästa etage till Gemäldegalerie. Ovanför den högra sidotrappan står det

• Michelangelo, (M.angelo) och däröver finns det bildhuggarverktyg. Här går man in till antiksamlingen. Ovanför den vänstra trappan står

• Cellini, och däröver ser man hans guldsmedsverktyg. Han är representativ för konsthantverkssamlingen, som finns i denna del av museet. Ovanför själva ingången ser man på röd marmor namnet

• Bramante, och däröver symbolerna för en byggmästare: passare och vinkelhake. Han representerar den allmänna arkitekturen i huset.
  Bild: Bramante, däröver byggmästarverktyg

Innan vi fortsätter rundvandringen, kommer här lite hjälp till den allmänna orienteringen i huset. Till vänster om ingången går en trappa ner till

• garderoben, mittemot, alltså till höger (det går inte att missa) till

• shopen. Här finns det många vackra vykort att köpa, med motiv från de utställda verken. Framme till vänster, bredvid huvudtrappan, finns

• Audio Guides att låna, till höger om trappan finns

• museivännernas stånd, där alla kan få upplysningar av någon vänlig medarbetare. Här kan man också anmäla sig till en "mänsklig" guidad tur genom museet. Att rekommendera. :-) Bakom detta stånd är dörren till

• hissen för handikappade eller trötta besökare. Ge inte upp, om den skulle vara ur funktion: på motsatta sidan finns en till. Och någon av dem fungerar alltid.

• Toaletter hittar man en halvtrappa upp efter första trappavsatsen, liksom på första våningen på södra sidan.
  Bild: Pantheon i Rom

Habsburgarna som mecenater

Upp till galleriet med målningarna leder en mäktig, brett anlagd prunktrappa i bländande vit marmor från Carrara. Strax efter andra trappavsatsen stannar man upp, eftersom kejsarparets initialer, Franz Joseph och Elisabeth, har fästs här i vit marmor, mycket iögonfallande.
Även de båda lejonen med habsburgarvapnet på sockeln vid trappans slut hänvisar till mecenaterna. Om man skulle överföra det till dagens tid: Anta att ett stort företag hade låtit bygga museet och tillhandahållit konstverken. Istället för kejsarparets initialer skulle företagets logotyp finnas här. Såväl när man kommer, som när man går, blir man påmind om grundaren, välgöraren, som man har att tacka för allt det här... och tro mig: man skulle inte glömma det heller.

Theseus står fel!

Härifrån riktas blickarna längre framåt och fastnar vid den jättelika Theseusgruppen. Men det var inte riktigt byggherrens avsikt. Tvärtom! Hasenauer skulle vända sig i graven, visste han om det.
Napoleon gav år 1805 uppdraget åt den då mest berömda bildhuggaren, Antonio Canova, att utföra marmorgruppen "Theseus kamp med kentauren". Den skulle glorifiera hans seger över österrikarna vid slaget vid Marengo (1800). Men den napoleonska tiden var redan till ända innan konstverket var färdigt.
Canova letade nu efter en ny intressent och hittade en i Napoleons svärfar, kejsare Franz II/I. Eftersom gruppen var så allmänt hållen, kunde den tydas om till nationellt minnesmärke för segern över Napoleon. Den ställdes upp i Theseustemplet i Volksgarten, och fördes tyvärr över hit år 1890.

Höjdpunkt: konstens apoteos

Alltså var vänlig och låtsas att denna grupp inte finns och se på den stora, kvadratiska, plana ytan utan någon som helst dekoration. Blicken leds då vidare upp till de leopardfläckade, svart-vita pelarna, upp till området mellan pelarna och till de trekantiga svickelbilderna (till vänster och höger om arkitekturbågen), genom ljusinfallet från sidan ännu högre upp till lunetterna (i halvmåneformat ovanför taklisten) och når sedan höjdpunkten: takmålningen: "Konstens apoteos (förhärligande)".

Och nu kommer något helt enormt: samma program upprepas i målningen: Man kliver uppför trapporna, upp till en konstateljé, som omges av samma arkitektur som här i trapphuset: dubbla pelare, lunetterna är öppna och lämnar en blick mot himlen, däruppe öppnar sig kupolen - ner från himlen kommer Fama med en palmkvist och gloria som symboler för konstens berömmelse och ära. Och liksom man som besökare här i museet betraktar bilden från första våningen, så deltar där ateljébesökarna i skeendet.

Takmålningen har visserligen härifrån det bästa perspektivet, men för att betrakta detaljerna är det mycket bekvämare att stå på första våningen, där det även finns en tavla med en beskrivning för besökarna.

Färggrant trapphus

Alltså går det vidare, förbi Theseusgruppen, uppför en tvådelat trappa. Trapphuset gör ett stort intryck genom sin ymniga färggrannhet.
Dess utföring skulle ha gått till Hans Makart, den store konstnären av Ringstraßetiden. Men han dog och uppdraget gavs istället till bröderna Ernst och Gustav Klimt och Franz Matsch. Dessa studiekamrater hade tillsammans grundat konstnärskolonin år 1879. Sina "examensarbeten" hade dessa tre redan tidigare gjort i Hermesvillan, strax därefter gjorde de ett bra arbete vid takmålningen i Burgtheaterns trapphus. Arbetet i KHM skulle däremot bli denna trios sista.
Lunetterna visar tio berömda konstnärer, samt allegorin för måleriet och bildhuggarkonsten. Bilderna mellan pelarna och svickelbilderna berättar konsthistorien.

Övre kupolhall

När man har kommit upp till första våningen, är man i den övre kupolhallen. Liksom den nedre är den hållen i svala, eleganta, svart-vita färgnyanser, alltså helt medvetet i motsats till det färgsprakande trapphuset och till de färggranna målningarna, som väntar på besökarna på denna våning (man vill ju liksom inte konkurrera med dem). Det skulle vara ett rum för den inre samlingen - idag tjänar den som cafeteria och souvenirshop.

Härifrån leder jättelika dörrar på den ena sidan till italienskt och spanskt, på den andra till tyskt och nederländskt måleri. Museet äger en av de största Rubens-samlingar (3 salar), Brueghel är en tyngdpunkt och även Tizians långa liv (han blev nästan 100 år gammal) kan man följa här genom hans verk. Franska och engelska bilder har Habsburgarna köpt mycket litet av.

Ruhmeshalle (Ärans hall)

Här ligger betoningen bara på bladens förgyllningar och på balustradens röda stenkolumner runt om öppningen i ingångsvestibulens kupol. Därigenom betonas också vertikallinjen av den enskilda byggnadsdelen (nedre kupol, övre kupol, lanternin i topp). Härifrån går det också högre upp till första övervåningen, i balkongernas höjd, där det idag finns myntsamlingen att se. Utsmyckningen med många figurer dominerar rummet. Putti och genier behärskar zonen upp till tamburen.

Bild: Övre kupolhallen

Habsburgarna som mecenater

I kupolen möter man en glorifiering av mecenaterna ur huset Habsburg. Åtta av familjens stora samlare visas i skrift, bild och verk: nedanför de högovala fönstren håller allegorier den runda porträttmedaljongen, nedanför finns i en bred relief "gärningarna" av respektive person, ytterligare nedanför står deras namn inristade. Fönstren flankeras av karyatider, ovanför håller barnfigurer i vapnen och monogrammen av det allrahögsta kejsarhuset.

Kejsare Franz Joseph I.

Kejsare Franz Joseph återges i porträttet med sitt typiska skägg på kinderna. Medaljongen hålls till vänster av konstens genius med konstnärssymbolen och den kvinnliga genius till höger med murkronan på huvudet - Vindobona. Den ruinbetonade arkitekturen bakom henne hänsyftar till den raserade stadsmuren, på vars plats Ringstraße skapades. Den lilla putto till höger om henne håller på att rulla upp en plan om stadens utvidgning.

Reliefen nedanför visar Kejsare Franz Joseph i centrum. Liksom i medaljongen ovan bär han ordensbandet och ornaten av det Gyllene Skinnet. Denna gång är det Vindobona, som håller upp planen för stadsutvidgningen emot kejsaren och han pekar med sin högra hand på en modell av KHM - det är ju på grund av hans vilja, som Ringstraße, och därmed även KHM har blivit till.
Museets modell har dubbel betydelse. Det har nämligen även samband med de båda genierna bakom. Den ena bär en modell av Maria Theresia-statyn, den andra håller en målarpalett i handen. Alltså här förenas arkitektur, måleri och bildhuggeri. Alla konstarter, som även visas här i museet och som främjades starkt under Ringstraßetiden.
I vänstra hörnet ligger den fängslade Danubius, som hänsyftning till att floden Donau förvisades till en fast bädd, hans pendang är sjöjungfrun till höger, som med hjälp av ett vattenkrus vederkvicker en gammal man. Hon symboliserar fjällvattenledningen från Alperna. Båda projekt tillkom på grund av kejsarens initiativ. Geniusen till höger bakom Vindobona håller upp Wiens gamla stadsvapen. Denna relief är det enda "minnesmärke" av stadsutvidgningen, respektive utbyggnaden av Ringstraße.

© Hedwig Abraham, Juli 2002
Översättning från tyskan: Bernhard Kauntz