SLOTT BLOIS



Blois är annorlunda än de andra slotten i Loiredalen. Här kan man helt tydligt följa med dess byggnadshistoria - från 1200-talet till 1600-talet byggdes det som är dagens slott. Det gotiska huset, som står i hörnet mellan den sengotiska flygeln och den som redan är byggd i renässansstil, var ursprungligen en del av Grevarna av Blois' slott. Tillsammans med murarna och Tour du Foix (på bilden till vänster) utgör det de äldsta bevarade delarna av byggnaden. Terrassen har höjts under århundradenas gång, så att man måste ta några trappsteg neråt, för att komma in i tornet. Det är tomt, men det står på slottets högsta punkt - därför har man en bra utsikt därifrån.
Slottet ligger idag mitt i staden, som har vuxit emot det från alla håll. På hustakens läge kan man se hur högt man verkligen har kommit. Och St. Niklaskyrkan mittemot bjuder på en vacker vy.

Men terrassen har mer att bjuda på än endast utsikten: upptravade katapultkulor från 1400-talet gör klart för en hur det gick till vid forntida belägringar. Kulorna är av kalksten, som man kunde utvinna inom slottets område.
De har en diameter på 40 - 50 cm, eftersom man behövde så stor kraft som möjligt, för att kunna göra någon skada med stenkulor. Först när man fick metallkulor till kanonerna gick det "bättre".

Mycket trevligare än kanonkulorna ar statyn av Pan, med bockfot och sin panflöjt, när han just är i färd att förföra en nymf igen.

Panflöjten härstammar ju från en liknande situation, nämligen när han ville förföra nymfen Syrinx. Men denna förvandlades till vass, innan han kunde få tag i henne. Då kapade Pan av några vasstrån och gjorde sin flöjt av dem.

På vägen tillbaka till innergården går vi förbi huskapellet, som byggdes av Ludwig XII och vigdes åt St. Calais år 1507. Över ingången ser vi initialerna L för Kungen och A för Anna av Bretagne, hans maka. Hur detta äktenskap kom till stånd slår varje tvålopera på TV i våra dagar ...
Ludwig XII gifte sig som 14åring med sin 12åriga kusin Jeanne de Valois, dotter till Ludwig XI, som gärna såg detta äktenskap med en potentiell tronföljare. Hans egen son, Karl VIII, hade unter tiden gift sig med Anna av Bretagne. Men Anna hade ett år tidigare redan ingått äktenskap med Maximilian I av Habsburg.
Träsniderigrupp i kapellet
Graf Polheim var vid bröllopet stand-in för Maximilian, som inte ville åka iväg så långt och som dessutom var mer intresserad av Bretagne än av Anna. Frankrike protesterade, eftersom man hade ett avtal, som sade att den franske kungen måste ge sitt tillstånd till ett sådant äktenskap. Tre månader senare ockuperade franska trupper Bretagne. Maximilian skickade varken trupper eller finansiellt understöd till sin maka, som efter åtta månaders husarrest gick med på att träffa Karl VIII. Tre veckor senare gifte sig dessa två, eftersom äktenskapet mellan Anna och Maximilian aldrig hade fullbordats. Fast egentligen var det ännu värre ...

Karl VIII hade nämligen gift sig åtta år tidigare med den då tre år gamla dottern till Maximilian. Naturligtvis hade detta äktenskap inte heller fullbordats och kunde därmed upplösas. Men för Maximilian var situationen utan tvekan lite jobbig. Han förlorade ju sin fru till sin svärson och samtidigt sin dotters äkta hälft. Inte att undra på att relationerna mellan Frankrike och Österrike inte var de allra bästa sedan.
Men historien fortsätter ... När Karl dog i en ålder av bara 28 år, hade han inga barn och Ludwig XII blev hastigt och lustigt Kung av Frankrike. Om det nu var han som var intresserad av Anna, eller Anna av honom - det kan inte rekonstrueras riktigt bra. Men det stora problemet var att han redan hade varit gift i 23 år med Jeanne de Valois. Hur det än var, Ludwig XII lyckades övertyga påven Alexander VI, att även hans äktenskap aldrig hade fullbordats - och han fick skilsmässa. Tre veckor senare och bara nio månader efter Karl VIII bortgång gifte han sig med Anna.
Jeanne de Valois blev hertiginna och fick hertigdömet Berry som tröst.

Men från dessa skandalhistorier ska vi nu återvända till slottets egen historia. Redan på 800-talet fanns det ett slott i Blois. Det var Grevarna av Blois, som ägde det - till 1230, när det gick i arv till familjen Châtillon. På 1300-talet omnämndes slottet som "det vackraste i kungariket". 1391 såldes det till Hertig Ludwig av Orléans, farfar till Ludwig XII.
Även Ludwig XII far har skrivit en tragisk historia. Han tillfångatogs av engelsmännen under det Hundraåriga kriget och satt fången i 25 år i England, eftersom Kungen, hans kusin, inte betalade lösensumman.
Efter hemkomsten äktade den 46årige mannen den 14åriga Maria von Kleve - som blev mor till Ludwig XII. Dessa båda bildade människor ordnade poetiska tävlingar på slott Blois, vid vilka alla kunde delta.
Som kung byggde Ludwig XII slottets huvudbyggnad i sengotisk stil, liksom sidoflygeln framför kapellet.
1515 dog Ludwig XII och hans kusin Franz I, som var gift med Ludwigs dotter, blev kung. Han byggde den andra sidoflygeln, fast nu redan i renässansstil, som han hade blivit imponerad av i Italien.
Den sista flygeln, den som står mittemot huvudbyggnaden - där det tidigare hade stått Anna av Bretagnes "bostadshus" (det kallades så pga de många gästerna från Bretagne) - byggdes om av Gaston d'Orléans i klassicistisk stil. De dubbla kupolerna i trapphuset är utan tvekan värda en blick uppåt. Och stilernas mångfald, som vid första åsynen kanske kan verka lite förvirrande, vinner tillbaka tjusningen tillsammans med insikten om att man här får en helt ovanlig, byggnadshistorisk överblick.

Men Blois har ännu fler överraskningar på lager.

En trappa upp i huvudbyggnaden finns det ett konstmuseum med många verk med klassiska motiv, liksom bibliskt och mytologiskt innehåll. Målningar och skulpturer från 1500-talet till 1800-talet finns här, liksom en betydande samling av gobelänger.


Europa förs till Kreta av Zeus som tjur
     
Piggsvinet var Ludwig XII vapendjur

På kaminöverbyggnaderna finns det rekonstruktioner av olika emblem för Ludwig XII och Anna av Bretagne, efter målningarna i hennes horarium. Originalet av detta förvaras idag förresten i franska nationalbiblioteket.
Rundvandringen i slottet går efter pilar, så att man klarar sig även utan guide. Man börjar i slottets äldsta del, i det gotiska huset, där ståndens sal är beläget. Det är ett rum, som kom till före 1220. Salen har två skepp och bryts i mitten av en rad pelare. Detta är Frankrikes största, bevarade gotiska sal från 1200-talet. Framför allt blir man imponerad av färgerna i taket. På mörkblå bakgrund återges tusentals av de franska liljorna, som liknar stjärnor. Visserligen är detta en restaurering från 1800-talet - men det ska ha kunnat se ut så här även på 1200-talet.
Under medeltiden skedde rättskipning här. Salen fick sitt namn efter att Kung Henrik III år 1576 och 1588 samlade representanterna för de olika stånden i detta rum.
Härifrån går guidningen vidare till renässansflygeln av Franz I. Närmare bestämt till köket, där det ånyo väntar en överraskning.
Här finns det nämligen ett lapidarium. Ordet kommer från latinets "lapis", som betyder "sten". Det är alltså en samling av stenar - men ingen mineralsamling, utan av bearbetade stenar. I det här fallet härstammar stenarna från själva slottet, som skulle rivas under Ludwig XVI regeringstid. Man hade redan börjat med rivningsarbetet, när man bestämde sig för att göra en kasern av slottet. 1840 beslutade man återigen att slottet var ett historiskt monument och man började rusta upp det igen. Det man kan se här i lapidariet är delar, som man redan hade rivit, men som turligt nog hade bevarats. Här ser vi fragment av Ludwig XII, sidoflygel, nämligen en del av takrännan och en fial.

Man vet inte exakt, hur resten av rummen var fördelade. Den ansvarige för renoveringen av slottet, Félix Duban, utgick från en "idealisk" rumsfördelning, när han återskapade dem.

Vi börjar i Franz I salar, en trappa upp, där vi idag hittar en byst av den evigt leende kungen, liksom även hans vapendjur, den krönta salamandern, över dörrposten. En tronhimmel understryker ytterligare konungavärdigheten.
I det anslutande vaktrummet visas beväpningen mellan 1400-talet och 1600-talet. Över galeriet kommer man sedan till Catharina von Medicis sovrum.
Hon var en stor intrigant, maka till Henrik II - son och efterträdare till Franz I - liksom mor till tre på varandra följande kungar - Franz II, Karl IX und Henrik III.

Det lilla, anslutande arbetsrummet är det enda i slottet, som har klarat sig genom århundradena någorlunda oförstört och som i princip fortfarande ser ut, som det gjorde för 500 år sedan. 237 snidade träpaneler med italienska kandelabermönster sitter på väggarna och fyra skåp innehåller konstverk från renässansen.
De diverse möblerna i slottet är annars också nästan genomgående hållna i renässansstil, men efterbildningar från 1800-talet, när man renoverade slottet.

Ytterligare en trappa upp hittar man rum, så som de kunde ha sett ut vid Henrik III (1574 - 1589) tid.

Henrik III var en svag kung i en svår tid. Kriget mellan protestanter och katoliker fortsatte även efter Bartholomäusnatten i stor skala - och Kungen försökte att lugna de båda parterna. Men han gjorde det inte genom att vara neutral, utan han vacklade från sida till sida, vilket i realiteten förvärrade svårigheterna. Den katolska ligan däremot vann mer och mer makt.
Dess ledare var Henrik av Guise, som tågade in i Paris som triumfator och fick Kungen att fly till Blois. Ändå fullföljde han inte statskuppen, utan försökte att förlika sig med Henrik III. Denne däremot kallade honom ett drygt halvår senare till sina privata rum i slottet Blois, där han lät mörda honom av sin livvakt. För säkerhets skull mördade man även hans bror, Kardinalen av Guise. Ett halvår senare blev dock Henrik III själv offer för en mördare, nämligen munken Clément.

Även möblerna i kungens rum (här i bild) är inte original, utan reproduktioner från 1800-talet. Däremot ska detta rum ha varit skådeplats för mordet på Henrik av Guise.


© Bernhard Kauntz, Västerås 2008



Tillbaka till   eller till   av  


last update: 18.5.2008 by webmaster@werbeka.com