.

ÄNGSÖ KYRKA


Ängsö kyrka ligger längst österut av Västerås kommuns kyrkor, på ön med samma namn. Dess historia skiljer sig lite från andra kyrkors, eftersom den alltid har varit starkt knuten till Engsö slott, där man även hade rätt att utse kyrkoherde fram till 1922, då patronatsrätten upphävdes.
Kyrkan byggdes omkring 1340 av Nils Abjörnsson, dåvarande ägare av Engsögodset. Möjligtvis ersatte kyrkan då ett äldre kapell. Den är bevarad i sin ursprungliga form, förutom att det på 1700-talet tillkom två tillbyggnader. Det var dels det piperska gravkoret på 1730-talet och tornet i väster, som stod klart 1744. I och med dess tillkomst, signerat Carl Hårleman, revs den gamla klockstapeln utanför. Även kyrkogårdsmuren skedde på 1700-talet. I kyrkan hade man redan på 1600-talet öppnat den södra korsarmen och genom bågar förenat den med kyrkorummet.
Fastän Ängsö kyrka tjänstgjorde som församlingskyrka, hade den dock från första början en prägel av slottskyrka med stort privat inflytande. Så pryds 1300-talsdörren till sakristian fortfarande av ett målat vapen, nämligen grundaren Nils Abjörnssons, en röd sparre på gul botten.

Också kalkmålningarna på väggar och tak är de ursprungliga, från 1300-talet. Naturligtvis har de blekts och skadats genom övermålningar, men de är tydliga nog för att man ännu idag ska kunna se vad de föreställer. Takmålningarna skildrar dels berättelser ur första Moseboken, dels Kristi barndom och slutligen scener ur passionshistorien.

 

Målningarna på väggarna visar på norra sidan scener ur Kristi liv, medan de på södra väggen föreställer olika slags helgon, inte minst två riddarhelgon, den Hl. Georg och den Hl. Martin. Längst bort från altaret, i väster, finns det målningar av vapen i taket, dels grundarparets, dels folkungakungen Magnus Erikssons och hans hustrus vapen, men inte minst ett vapen med tre kronor, som enligt historikerna ännu inte borde ha funnits till vid denna tid.

Inredningen i kyrkan är enkel, men stilfull. Det mesta tillkom på 1700-talet, men det finns en dopfunt från 1200-talet, vars ursprung dock är okänt. Även predikstolen är av äldre datum, den skänktes 1628 till kyrkan. Den "moderniserades" dock 1815, då man tog bort det mesta av ornamentiken.
Två mindre oljemålningar hänger på varsin långvägg framme vid altaret, den ena föreställande Kristi dop i floden Jordan, den andra Kristus på korset.
Altaruppsatsen av Johan Jerling är från 1736 och döljer det bakomliggande gravkoret. Orgeln byggdes 1781 av O Schwan från Stockholm. Även om den byggdes om i mindre skala under senare århundraden, kan den fortfarande anses vara en av landets bästa 1700-talsorglar. Tillsammans med insättningen av orgeln byggdes nuvarande orgelläktare. Bänkinredningen härstammar från 1803.
Storklockan av H Lind i Stockholm gjöts 1715, lillklockan tillkom först 1909. Den ersatte då två mindre klockor från 1300-talet, varav den ena ska ha varit ett krigsbyte från Polen.
Greve Carl Fredrik Piper och hans mor Christina, född Törnflycht, har på 1700-talet haft ett avgörande inflytande på kyrkans ombyggnad och dess inredning. Greve Carl Fredrik lät även föreviga föräldrarnas minne genom sarkofagerna i gravkoret ... Där hänger dessutom begravningsvapnet över fadern, Greve Carl Piper, som var rådgivare åt Carl XII och dog i ryskt fångenskap 1715.
I södra korsarmen förvaras många begravningsvapen av släkten Sparre, som ägde Engsö under 1600-talet.
Ett annat vapen som hänger där, är Brita Bååts - en kvinna, som har gett upphov till en intressant historia. En gång, när hon skulle till julottan, gav hon order om att bli väckt i tid. Under natten vaknade hon dock själv och såg att det lyste genom fönstren i kyrkan. Förargat antog hon, att man hade glömt att väcka henne och skyndade sig för att hinna till gudstjänsten.

På vägen till kyrkan mötte hon spöket av sin sen länge bortgångna, gamla amma, som såg ut att vilja varna henne. Brita fortsatte dock och när hon kom närmare tyckte hon att ljuset i fönstren var konstigt blekgrönt. Trots onda aningar fortsatte hon till kyrkan, men när hon hade öppnat kyrkdörren, såg hon att det bara satt skelett i bänkraderna, med händerna knäppta. Samtidigt rusade vålnaderna efter hennes båda män emot henne. Hon försökte fly ur kyrkan, men den ene högg efter henne med sin värja. Han slet dock endast av en flik ur hennes slöja. Denna flik och värjan är fortfarande fastsatta vid hennes vapensköld. Den andre maken kastade en sten efter henne, så att hon svimmade av utanför kyrktrappan. Denna sten, blodstenen, är inmurad i kyrkoväggen. Brita hittades på morgonen, men tre dagar senare var hon död. (Förmodligen inte av stenkastet, utan för att hon hade legat ute i kylan så länge.)

Problemet med denna berättelse är bara, att Brita hade varit gift endast en gång, med Arvid Posse. Denne var dock en systerson till Elsa Trolle, som han hade ärvt Engsö av. Det är möjligt att berättelsen ursprungligen avsåg Elsa Trolle, som dog barnlös efter att ha varit gift tre gånger.

Rakt under Brita Bååts vapen ligger trollstenen, även den förknippad med en berättelse. Folket på utgården Ryssbo tycktes jämt vara förföljt av otur. De och deras djur blev ständigt sjuka eller drabbade av olyckor, missväxt på åkrarna var närmast regel, även om de omliggande fälten gav god skörd, kort sagt, deras liv var allt annat än lyckliga. Orsaken därtill var en rund, grå sten, en trollsten, trodde de. Den låg i en stor gryta inte långt från gården. Men ingen vågade ta i den, det skulle ju då bara bli ännu värre.
Men en dag hade man fått nog. Man fattade mod, hävde stenen i en båt och rodde ut med den på Mälaren, där man kastade den i vattnet. Dagen därpå fann de stenen åter på sin gamla plats. Som en sista utväg fraktade man den till kyrkan, för att binda dess trollkraft i ett helgat rum. Där har den nu legat i flera århundraden. Det sägs, att den som flyttar stenen eller ens rör den, inom kort kommer att drabbas av en allvarlig olycka.

Tja, jag kände ingen större lust att ta i den, även om jag inte är över hövan vidskeplig av mig. Och den av mina läsare, som skrattar åt det, må själv åka till Ängsö och pröva sin (o)lycka ...

Men för att nu återvända från värdsliga sägner till kyrkan, så finns det ytterligare en sevärdhet i södra korsarmen. Det är ett helgonskåp med den Hl. Anna, Marias mor, med sitt barn och barnbarn i famnen. Dörrarna återger ytterligare fyra heliga kvinnor, nämligen Katarina av Alexandria och Dorotea till vänster, medan Maria Magdalena och Barbara finns på den högra dörrflygeln. Skåpet är från andra hälften av 1400-talet och är det enda av kyrkans medeltida konstverk, som finns bevarat.




Bernhard Kauntz 2005




Tillbaka till , till eller till av


last update: 27.6.2005 by webmaster@werbeka.com