.

DJÄKNEBERGET


Västerås centrum börjar vid Djäknebergets fot, eller omvänt - Djäkneberget ligger bara några hundra meter västerut från Domkyrkan och Stora Torget, som väl egentligen är stans mittpunkt. Det som idag är en oas mitt i stan, var förr i tiden tydligen ett omtyckt utflyktsmål för stadens djäknar - därav namnet.
En djäkne var en elev - i det här fallet en elev i Rudbeckius gymnasium, som grundades år 1623 som landets första. Fast även idag lär en och annan "djäkne" njuta av vår- och sommarkvällarna på denna kulle, som är så inbjudande för romantiska träffar eller för filosofiska samtal över en ölburk.
Om skolungdomen har anspråk på Djäkneberget på kvällstimmarna, är det under dagtid ett uppskattat grönområde för hela familjen. Till en del av denna uppskattning bidrar säkert de otaliga inskriptionerna på stenarna, som gör att tanken får något att fästa sig vid under promenaderna. Det var en av stadens invånare under 1800-talet, Sam Lidman, som lät göra fler än 500 inskrifter i parken.
En del av dem består bara av ett namn, en historisk personlighet, eller kanske bara en nära vän till upphovsmannen. Andra, som exemplet på bilden här intill, innehåller även sentenser: "Var heller frij än annars träl - ämedan du kant tik röra." Huruvida det hänger ihop med Engelbrekt, om det är ett citat av honom, eller om det ska visa hans inställning, vet jag inte.
På toppen av kullen finns det inte bara en minigolfbana och en restaurang, det finns också en gräsplätt stor som en fotbollsplan, där folk ligger och solar eller kastar frisbee, men som också kan användas till åhörarutrymme för uppträdanden och uppvisningar vid behov.
Om man ställer sig på stenarna, där berget faller brant ner mot stan, får man inte bara en fin vy över centrum, med domkyrkans torn alldeles framför sig och Skrapans glasfassad som stark kontrast därtill, utan, om man låter blicken glida till höger mot hamnen till, ser man även en del av Mälaren glittra i solgasset. Och man kan inte låta bli att jämföra en sådan vy med en från Mellaneuropa och glädjas över de friska träden omkring en och den rena luften, som fortfarande gör det möjligt att se ända bort till horisonten. Båda dessa upplevelser är numera ganska sällsynta i en alltmer miljöförstörd värld.

Bernhard Kauntz, Västerås i juni 1997


I Västerås Tidning, den 10 augusti 1997, skrev Willard Bennbo en insändare med rubriken

Det gåtfulla Djäkneberget

som vi kan återge här med vänligt tillstånd av författaren.

Under barnaåren hade jag mitt föräldrahem mycket nära Djäkneberget. Helt naturligt blev berget en tillflyktsort för oss unga. Vi avreagerade oss i våra leklustar, i en vacker och spännande miljö. Djäkneberget hade en viss mystik med alla dess lummiga träd, buskar och dammar. För att inte tala om dessa märkliga minnesstenar som kastade sina skuggor lite varstans och fick fantasin spela hos oss smågrabbar.
Men man tänkte väl inte då på Sam Lidman, mannen som med hela sin själ skapade och grundade Djäkneberget.
Jag sitter på en ny parksoffa uppe på berget och vänder några blad i min dagbok. Och finner att mina anteckningar säger en del om Sam Lidman och hans märkliga minnesstenar.
Sam Lidman levde i Västerås på 1800-talet. Han var, som man sade, en "udda" personlighet. Till yrket var han överste i det militära. Men yrkesbanan tog slut när han vid 26 års ålder träffades av granatsplitter och miste ena benet. Därefter tjänstgjorde han som diplomat i Konstantinopel, men på grund av sitt häftiga humör blev han snart hemkallad.
Sam Lidman var en mycket lärd man, med imponerande språkkunskaper. Vilket medförda att han kom till Västerås och läroverket. Där undervisade han i främmande språk och gymnastik.
Västerås frivilliga skarpskytteförening bildades 1862 och Sam Lidman blev dess överbefälhavare. Föreningen hade sina skjutövningar på Djäkneberget och det var tydligen genom detta kontaktnät som han inspirirades till sitt storslagna livsverk - Djäkneberget.
Dagboksbladet förtäljer att det har funnits 800 inristade minnesstenar. Av olika anledningar har många försvunnit på det 1800 miljoner år gamla Djäkneberget. Det bör nämnas att stenarna är skrivna på 13 olika språk.
Förutom att han anlade 1800 famnar grusväg, planterade han också, på egen bekostnad, 1100 parkträd. Han fortsatte sitt livsverk till 1895.
När Sam Lidman gick bort efterlämnade han endast 38 kronor och 87 öre. Men han efterlämnade ett storverk, ett arv till oss och kommande generationer, som aldrig kan mätas i pengar.
Vid en av infarterna till Djäkneberget står Sam Lidman i hög hatt och svart långrock, stödjande på sin käpp. Han välkomnar oss till det vackra Djäkneberget, där bl a stressade nutidsmänniskor kan njuta av dess fägring och stillhet. Och inte minst av den betagande utsikten över vår stad från bergets högsta topp.
Arosborna bockar ödmjukt och tackar.


Tillbaka till eller till av
last update: 22.5.2001 by webmaster@werbeka.com