Slottet i Gripsholm är ett av tio kungliga slott i landet. Det ligger i Mariefred i Södermanland, ca. 10 mil sydöst om Västerås. Dess äldsta delar härstammar från 1540-talet, men slottet har byggts ut och om i flera omgångar. Sedan 1822 finns statens porträttsamling i slottet, som idag innehåller över 4000 verk.

Jag har alltid fängslats av slottets yttre form med de runda tornen, som ger byggnaden dess karakteristiska form, men för att få den bästa blickvinkeln, måste man titta mot slottet från stranden i Mariefred, så att inte tillbyggnaderna stör intrycket..
Trots min aversion mot inträdesavgifter till kulturella inrättningar tycker jag att 50 kronor i det här fallet inte är något överpris. Att barnen däremot ska betala halva summan är ett oskick. Denna byggnad, om någon, är en första rangens historielektion och bör därför inte på något sätt inskränka de uppväxandes kunskapsbehov, eller ens få dem på tanken att behöva välja mellan kunskap och en glass.

Redan i entrén, där många besökare trängs vid kassan, hänger en jättestor tavla av Ehrenstrahl, visande en av Karl XI:s hästar. Nu är det ju förvisso inte någon direkt porträtt, men med tanke på att det inhemska porträttmåleriet i stort sett började med denne man, är det en nog så god "ursäkt".
Det svåra med Gripsholm är att man måste koncentrera sig på två, eller helst tre saker samtidigt. Givetvis är slottet som sådant intressant, det vill säga hur och av vilka det har bebotts genom åren, dess inredning och utsmyckning, mm. Men för det andra pockar porträtten, huvudattraktionen, på odelad uppmärksamhet och för det tredje skulle man vilja få en uppfattning om konstnärerna bakom tavlorna. För det fjärde, slutligen, ger ju de flesta tavlorna i sin tur anledning till någon historisk utvikning, som ytterligare komplicerar totalbilden.

Det finns dock lite översiktlig hjälp. Dels finns det numreringar till rummen, dels följer den allmänna uppbyggnaden kronologin mycket väl. På entrévåningens nivå hänger framför allt tavlorna från 1500- och 1600-talen (från Gustav Vasa till Karl XII) och där har man även bemödat sig om att återge rummen det utseende som de kan ha haft vid den tiden. Logiskt nog är möblemanget därför inte så stort, utan det handlar mest om väggbeklädnader och liknande.
På andra våningen hittar man Rikssalen, slottets största rum och de storformatiga tavlorna visar europeiska regenter, samtida med Gustav Vasa.

Resten av andra våningen är främst inredd med 1700-talsmöbler, inte minst för att huvuddelen av våningsplanet beboddes av Gustav III och hans gemål Sofia Magdalena. Ytterligare några rum, princessvåningen, beboddes av Sofia Albertina, kungens syster. Möblemanget här håller sannerligen ingen dålig klass, vare sig det handlar om byråer av Haupt eller Hultsten, om de kinesiska sidentapeterna i original eller om speglar av Meunier.

Detta intryck överskuggas dock starkt av Gustav III:s teater, som man hittar, när man följer trappan uppför. Det är svårt att beskriva denna skapelse och även en bild skulle inte göra denna klenod rättvisa. Jag fascineras lika mycket av hur man kan använda sig av dagsljuset för att skapa naturligt ljusinfall på scenen, som av de grekiska kolonnerna, som för tankarna tillbaka till teaterns ursprung.

Resten av tredje våningen utgörs av mindre viktiga rum, många av dem användes som gästrum och möblerades ofta med saker, som blev över på andra ställen. Vid ombyggnaden 1890 flyttade man några av gästrummen, som hade installerats av Gustav III, och lade dem från den yttre delen till den som vette mot borggården, så att man fick en korridor runt alla fyra sidorna av slottet. Om man går medsols i denna korridor möts man av porträtt från hela 1800-talet, i mer eller mindre kronologisk ordning. Vid den ombyggnationen skapade man också den stora gallerisalen, som upptar en hel längd av tredje våningen. Den används till att visa grupporträtt från sena 1600-talet till idag.

Fortsätter man i korridoren på tredje våningen kommer man mot slutet till de tre rummen som hertig Fredrik Adolf bebodde. Porträtten utanför har nu tillverkats under 1900-talet, fram till vår egen tid. Och det har blivit i stort sett omöjligt att bibehålla överblicken, intrycken har varit för många för ett enda besök.
Sättet att framställa porträtten har blivit modernare, med allt vad detta innebär.

Och visst, det finns många bra saker bland de moderna tavlorna, här är en som jag tycker om, även om jag har glömt, vem konstnären är. Men där hänger också mycket som tiden kommer att rensa bort och som eftervärlden inte behöver gråta för. Det intressanta med konsten, liksom med litteraturen och musiken är ju, att de är självsanerande, att bara det bästa består. Även om detta tyvärr oftast innebär att upphovsmännen inte får berömmelsen under sin livstid, då det oftare är de som kan sälja sig bra, som kammar hem äran. Detta beror naturligtvis i sista hand på att marknaden - kunderna - är okunniga och därför är det så viktigt, att ställen som Gripsholms slott finns och står öppna för allmänheten.

Via huvudtrappan kommer man nu tillbaka till första våningsplanet, där man dels finner tavlor som föreställer utländska personer, men där även "kändisar" från den allra senaste tiden har fått sin plats. Flera partiledare finns här, Olof Palme är en av de nyare, men jag minns även t.ex. fotbollspelaren Gunnar Nordahl och folk från underhållningsbranschen.
Det har varit några underbara timmar, som har försvunnit under vandringen på slottet, jag kan rekommendera ett besök av hela mitt hjärta, fast ännu hellre fler än ett besök. Och när man lämnar slottet genom receptionsrummet, så vinkar också hela kungafamiljen på ett stort grupporträtt ett hjärtligt "Välkommen åter."