.

Strömsholm ligger ca 2 mil sydväst om Västerås och är framför allt känt för sin ridskola och för sitt djursjukhus.
Strömsholms slott är ett av landets åtta statsägda slott, som står till Kungens förfogande. Gustav Vasa lät där uppföra det första "befästa huset" i mitten av 1500-talet. 1669 byggdes nuvarande slott på uppdrag av Drottning Hedvig Eleonora. Ritningarna härstammar av Nicodemus Tessin d.ä., som även fann en liknande arkitektonisk lösning för Drottningholms slott.
Hedvig Eleonora, Karl XI:s mor, lät också uppföra många andra byggnader kring slottet, varav en del - såsom värdshuset eller pagebyggnaden - ännu står kvar idag.

Till slottet hör även omfattande trädgårdsanläggningar, som dock har omgestaltats några gånger under århundradenas lopp. I slottets inre ligger rummen nästan symmetriskt grupperade kring en central trappa, som leder uppför runt en liten, öppen ljusgård.
Redan på 1730-talet visade slottet de första tecknen på förfall, som dock tillfälligt restaurerades av Ulrika Eleonora d.y., Karl XII:s yngsta syster. Därefter var intresset för Strömsholms slott åter ganska svalt, tills Sofia Magdalena fick det i bröllopsgåva av kronprins Gustav III. Restaureringen fortsattes då och en del mindre ombyggnader skedde under 1700-talets andra hälft.
Efter järnvägens tillkomst förlorade slottet sitt värde som övernattningsställe och 1868 fick den nybildade militära ridskolan använda delar av slottet, bl.a. till internat för eleverna. Exakt ett sekel senare lades ridskolan ner och slottet fungerar idag som museum.

Det första, som jag uppmärksammar, när jag närmar mig på uppfarten, är att en stor traktor står parkerad mitt framför trappan. Den förtar lusten att ta kort omgående, men det gör inte så mycket, eftersom jag ser att solen kommer att stå bättre ju senare jag tar kort på hela slottet.
Nästa tanke som slår mig, är att Kolbäcksån bildar en utomordentlig vacker och naturlig vallgrav framför ingången på västra sidan av byggnaden.
Jag går över bron och ser till höger om trappan en liten port, bakom vilken några trappsteg leder ner till källaren. Där nere visar man en utställning över trädgårdsarrangemangen genom tiderna. Det är inte direkt mitt intresseområde, men jag tycker ändå att det är roligt att gå ett varv i de skumma, nästan mörka källarvalven.
Åter i dagsljuset ser jag en kille, som skulle kunna vara trädgårdsmästare och på så sätt även ansvarig för traktorn. Jag talar om för honom att hans fordon stör mitt estetiska sinne, men han svarar skämtsamt att traktorn nog är värd mer än hela slottet. Fast han lovar i alla fall att han ska flytta på den.
Jag går uppför trappan och in i slottets vestibul, där jag uppmanas att betala 30 kronor inträde. Denna tribut skulle inte bara skaffa mig tillträde till slottet, utan även till källarvåningen. Jag förklarar leende, att jag just kommer därifrån...
Vid bokbordet i receptionen förser jag mig med lite litteratur om slottet och dess forna invånare - det är ju alltid bra att falla tillbaka på, när man senare ska skriva en berättelse. Och till råga på allt kan man eventuellt lära sig något nytt också.

Sen ger jag mig av på upptäcktsfärd. Via yttre garderoben kommer jag till nordvästra tornrummet, som enligt beskrivningen fungerade som gästrum för Drottningens uppvaktning.
Beskrivningen, ja. Den består av mer eller mindre skamfilade pappersark med upplysningar om rummet, som kan hänga vid en dörrpost eller ligga på en möbel. Det är naturligtvis bra att det finns sådan information, men varför inte i mer vårdad form - och varför bara på svenska?
Senast i nästa rum - Drottningens "toilettekammare", stor som halva min lägenhet - upptäcker jag på de fallande rumsnumren i beskrivningen, att jag går åt "fel" håll. Men det kan väl hända den bäste och nu är det för sent att vända om. Därför beträder jag nu vördsamt Drottningens sängkammare.
Och visst, den mörkröda himmelssängen (karmosinröd damast, får jag lära mig) är nog värdig en drottning. Möjligtvis handlar det om den ursprungliga imperialsängen, säger upplysningarna. Även parkettgolvet i ek är det ursprungliga 1700-talsgolv, som lades under Sofia Magdalenas tid.
Parkettgolv finns även i nästa rum, Drottningens audiensrum, medan de övriga rummen har enkla plankgolv. Det jättestora rummet kunde avdelas med hjälp av två gardiner, så att de skymde en korridor från Drottningens sängkammare till det nordöstra tornrummet. I taket kan man ännu se var gardinerna hängde.
I den anslutande porträttsalen finns tavlor på regenterna från Gustav Vasa till Karl XIV Johan, samt en byst av Sofia Magdalena, gjord av Sergel. Porträttsalen är östra sidans centrala rum och det största på nedre våningen. Inredningen är sparsam, liksom i hela slottet. Det beror delvis på att en del föremål har flyttats ut under tiden, men inte minst på det faktum att Strömsholms slott aldrig blev fullständigt inrett. Det saknades väl både pengar och intresse.
Härnäst ansluter Kronprinsens rum, utan närmare angivelse om vilken kronprins som avses. Även här finns en himmelssäng i röd damast, som dominerar rummet - men behållningen i mina ögon är tavlan av Ehrenstrahl, som föreställer två orrar hängande mot en brädvägg.
Det följande sydöstra tornrummet användes också som sängkammare och torde liksom förmaket ha använts av vänner till nyss nämnda kronprins.
Här hittar jag några tavlor målade av Karl XII:s mor, Drottning Ulrika Eleonora d.ä., som är mycket väl utförda. Jag kan inte nog förvånas över dygderna hos denna hårt prövade danska, som slog ut ett frieri av den tyske kejsaren Leopold I, bara för att hon var trolovad med Karl XI av Sverige, trots att denne just då förde krig mot danskarna. Hon blev sedan framför allt en politisk bricka genom sitt äktenskap, som skulle garantera freden mellan Danmark och Sverige. Inom äktenskapet var hennes viktigaste uppgift att föda barn, sju stycken på lika många år, varav mer än hälften aldrig nådde vuxen ålder. Lägg till att hennes ragata till svärmor dominerade hennes äktenskap och att hon själv dog vid bara 37 års ålder, då kan man tala om ett tufft livsöde. Och denna kvinna hade alltså sådana konstnärstalanger....
Huvudrummet på södra sidan är den kinesiska matsalen. Namnet kommer av de i kinesisk stil utförda måleriarbeten av Lars Bolander, förfärdigade 1774 efter franskt mönster. I 1816 års inventarium anges fyra dussin matsalsstolar bland möblemanget.
Kortet här intill är taget stående i kinesiska matsalen, mot sydvästra tornrummet. Porträttet som syns är av Ehrenstrahls efterträdare, David von Krafft. I övrigt är såväl tornrummet och förmaket inredda efter 1816 års inventering. Också dessa har tydligen tjänat som gästrum.
Det sista rummet, innan jag har fullbordat rundgången och åter hamnat i vestibulen, har varit ett vaktrum. Där finns idag ett stort vitrinskåp, i vilket det har ställts ut föremål som har använts på Strömsholm, framför allt under 1800-talet.

När jag har kommit uppför trappan har jag i alla fall lärt mig rummens ordningsföljd och går söderut mot Rikssalen. Det stora rummet, som upptar hela södra längden av slottet, imponerar framför allt genom samlingen av Karl XI:s hästar, målade av Ehrenstrahl i nästintill naturlig storlek. Att detta rum under ridskoletiden ibland har använts som gymnastiksal känns nästan som ett helgerån.
Även centralrummet på östra sidan är dominerat av ridskoleminnen, det användes som klubblokal. Här finns ytterligare några av Karl XI:s hästar, samt två allegoriska målningar av Ehrenstrahl.
Kungens audiensrum ansluter och där finns Ehrenstrahls stora tavla som visar Karl XI:s kröning i Uppsala domkyrka. I nästa rum, nordöstra tornrummet, utökar jag mitt ordförråd genom att lära mig vad en fatabur är. Det är en förrådskammare som i det här fallet är fylld med gamla möbler, många från 1600-talets senare hälft. Här finns bland annat Karl XII:s och Hedvig Sofias sängar från 1694.
Kungens sängkammare ligger centralt i den norra delen, rakt ovanför Drottningens sovrum. Jag tycker att det var en ganska opraktisk lösning, tills jag upptäcker att det finns en "hemlig" trappa ner till bottenvåningen...
Genom det sista rummet, Kungens toilettrum, kommer jag tillbaka till trappan. Jag går upp ännu en våning, där kapellet ska ligga, fast jag möts av låsta dörrar. Jag läser mig till att Drottning Ulrika Eleonora d.y. har gett Carl Hårleman i uppdrag att inreda kapellet på 1730-talet och att det mesta av inredningen också är av den tiden.
Trots missödet med kapellet känner jag mig full av intryck och tycker att jag har fått mycket god valuta för inträdespengarna, när jag nu lämnar byggnaden. Traktorn har under tiden mycket riktigt flyttats och jag får min bild av slottets framsida, innan jag cyklar hemåt.