.

En tidsresa i
VÄSTMANLANDS LÄNS MUSEUM


Länsmuseet finns i Västerås slott. Slottet har anor från 1200-talet och mycket egen historia, fast det hör ju inte hit. Och vi ska börja ännu längre tillbaka i tiden.
Först noterar jag dock med nöje att inträdet är gratis - jag minns med fasa priset på Naturhistoriska i Stockholm i våras.
Det första rummet är ägnat åt tidig järnålder och visar fynd som har gjorts i länet. Kammarna på bilden motsvarar ju inte precis dagens mode, men så är de ju också 2500 år gamla...
Redan i andra rummet har jag flera mentala "ojdå-upplevelser", vilket kanske är meningen med ett museumsbesök. Rummet är ägnat åt Tunafyndet, där man har hittat en kvinnograv från 800-talet. Båten, som hon begravdes i, har bevarats mycket väl i leran och att se den över 1000 år gamla "ekan" är en upplevelse i sig. Men jag blir lika förvånad över dricksglaset, som visserligen hade "importerats" från Italien eller södra Tyskland, men som med sina pålagda trådar mera liknar modern design än tidig vikingatid. En mysig presentation är även hologrammet av ett ryggknappspänne, som man har hittat i graven. (Och lika paff blir jag hemma, när jag upptäcker att det faktiskt går att ta kort på ett hologram.)
Ett rum om vikingarnas storhetstid avslutar entréplanet, utställningarna fortsätter en trappa upp.
Här finns ett rum med mynt och medaljer genom tiderna. Jag är ingen numismatiker, men det sägs att myntsamlingen håller hög klass och att folk reser hit bara för att se den. Även som lekman är det dock ett nöje att titta på de gamla mynten, som genom sina präglade bilder och årtal berättar en del om historien. Jag lär mig till exempel att den äldsta svenska myntpräglingen skedde i Sigtuna vid förra årtusendeskifte, att öret har sina anor ända till 1522 och att inflationen härjade även på gamla tider.
Dessutom finns på andra våningsplanet många föremål från 1700-talet, som ingår i den specialsatsning på detta århundrade, som man har gjort under 1997. Jag återkommer till detta tema senare och går ännu en trappa upp.
Här möts jag av ännu en specialutställning, nämligen om porslin, med en imponerande rad tallrikar utmed ena väggen. Fast det handlar om många olika slags porslin, från smörbyttor till lampor. Mina kunskaper i det ämnet är dock tyvärr än mer begränsade än i fråga om mynten - det enda jag vet är att föremålen lätt går sönder - och jag går därför vidare till nästa rum, där tidtråden tas upp igen.
Nu handlar det om Vasatiden. Det var ju vid Västerås, som Gustav Vasa vann sin första viktiga seger mot danskarna och det var här som reformationsriksdagen hölls år 1527. Både Gustav Vasa och Johan III byggde om slottet, den senare är upphovsman till Rikssalen, som idag ingår som en naturlig del i museet. Men även försöken att gestalta rummen och deras inredning i tidstypisk stil, som på bilden, är värda en eloge.
Här finns också den otroliga silverskatten på hela 16232 mynt, från åren 1440 - 1520, som upptäcktes 1972 vid Bondtorget. Det motsvarar lönen för 2725 dagsverken. Om man räknar med en sexdagarsvecka, blir det alltså inkomsten för 9 års arbete, dvs. ett miljonbelopp i dagens värde.
På tal om Bondtorget, så finns det en presentation på museet, som jag faller direkt för. Högst uppe är en svart-vit bild av Bondtorget (som, av bilmodellerna att döma, är musealt i sig - men det gör ju ingenting) och därunder en schematisk, men autentisk uppbyggnad av jordlagren i naturlig storlek, med fynden inplacerade. De svarta strecken är sotlagren efter bränderna i stan. På så sätt kan man se hur långt ner man måste gräva innan man stötte på tegelmuren, ännu längre ner fanns det benrester och ytterligare en bit ner ett trägolv, osv. Självklart får man också en uppgift om tiden, som de olika fynden härstammar ifrån.
I kronologin har vi nu kommit till 1700-talet, som man har satsat på som övergripande tema under 1997. Det har funnits specialutställningar och föreläsningar om ämnet inom så skiftande områden som Gustav III, möbler eller kryddodling på 1700-talet.
Bergslagens järnbruk var en viktig "industri" på den tiden, inte minst för Västerås, som fraktade såväl järn som koppar från Kopparberg vidare till Stockholm - på sommaren med båt, medan man på vinterhalvåret fick använda släde. I övrigt var jordbruket, och där framför allt spannmålsodlingen, den viktigaste näringsgrenen, fast Västerås var med sina knappa 3000 invånare även residensstad, stiftsstad och med Rudbeckianska skolan även utbildningscentrum. Och 1776 fick man till och med ett lasarett med 11 platser.
I den fasta utställningen på museet ingår bl.a. ett krogmöblemang med ljudkuliss. När man går in i rummet hör man sorlet "från de andra gästerna". Det är inte på något sätt märkvärdigt, men ändå ett klart plus för framställningen på upplevelsesidan.
Jag lägger märke till skillnaden på väggar och inredning mellan den här krogen och rummet från Vasatiden, två sekler tidigare.
Det ska ha funnits ett 40-tal krogar i Västerås på den tiden (vem har sagt att det inte var bättre förr?), men förbudsivrare saknades inte då heller. På 1700-talet blev det t.ex. förbjudet att spela kort och tärning på krogen, eftersom "spelmanin" nådde nya höjder. Det sägs att man i början av seklet importerade 17000 kortlekar per år - sedan fick man egna kortspelsfabriker i landet, bl.a. en i Västerås.
Men förbuden gick ännu längre. År 1731 kom en förordning mot "en syndig överflödighet i mat och dryck", för att stävja det myckna ätandet hos dem som hade råd med det. Men eftersom summan av alla laster är konstant, så gjorde kaffet sitt segertåg genom Europa under detta sekel, även om det blev känt något tidigare. (Läs om kaffets historia här.)
Även potatisen hade varit känd under förra seklet, men den blev inte populär förrän mot slutet av 1700-talet. Västeråsgurkan däremot såldes i stora kvantiteter redan sedan 1730-talet, efter att ha blivit introducerad av Bernt Joakim Bohnsack, en tysk trädgårdsmästare.
Ur den tillfälliga 1700-talsutställningen tar jag bara upp två exempel av alla de som finns att beskåda. Det första är ett roligt kuriosum, i form av en stol. På ryggstödet av denna stol står det nämligen skrivet: "På denna stol har Konung Gustaf den III setat och spisat middag, den 12. juli på Salbo hed, 1783. A.A.S."
Men inte nog med det. På karmen, runt den förra inskriften, står följande: "På denna stol satt äfven Konung Oscar II efter ett sekels förlopp vid besök å Salbo-hed den 27.Juni 1883."
(Däremot glömde man tydligen att bjuda Konung Carl XVI Gustav till Salbohed sommaren 1983.... Fast kanske berodde det på att man inte gärna kunde skriva om sådana celebriteter på dynan eller ännu längre ner.)
Det är förresten ganska roligt att se hur stavningen av ortnamnet har "vuxit ihop" genom seklen.
Det andra exemplet är hämtat ur mindre kungligt sammanhang och har hellre allmogeanknytning, nämligen en kista från 1783, med en typisk målning på insidan av locket.
Sådana kistor var ju mycket vanliga ända in i vårt sekel och står väl ännu idag som släktklenod i somliga hem.
Det finns mycket annat sevärt, bl.a. en "Beskrifning öfwer Wästmanland af Olof Grau 1754. Med sina städer, Härader och Socknar.", eller ett golvur, tillverkat i Västerås.
Men det finns annat också, utöver utställningsföremålen, utöver den torra beskrivningen av dåtiden, måhända med genomtänkta effekter - det är något som det är svårt att ta på, kanske är det engagemang.
Jag kan nämligen exempelvis mycket väl läsa mig till vilka skönhetsideal som gällde på 1700-talet och jag får då veta att hyn skulle vara vit, ja att man till och med använda ansiktssmink för att få ett riktigt blekt utseende. Ögonbrynen däremot skulle vara mörka och halvcirkelformade. Man "förbättrade" dem med sotad kork. Håret, ofta en peruk, var pudrat och uppsatt (och fullt med löss).
Kvinnorna bar korsett och klänningar med snäva ärmar med volanger. Så småningom skulle underkjolarna bli allt större för att framhäva den smala midjan.
Så långt teorin. Och visst, det är ju bättre än ingenting. Men vad är all teori mot upplevelsen av att möta en "äkta", livslevande 1700-talsdam i slottet och få se själv. Nej, hon ingår för all del inte i den ordinarie utställningen - då jag mötte henne, var det på årets kulturnatt. Men på min fråga hur hon hörde ihop med museet, svarade hon att hon jobbade där - med redovisningen. Det är det som är hjärtat bakom det hela, det som gör upplevelserna till en behållning - även om man saknar ekonomiska medel att ha mer publikfrieri, eller ens att piffa upp det man har till sista i-pricken. Det som finns är däremot presenterat med omtanke och glädje - och ofta nog så överraskande.
Eller vad sägs om att möta ett helt hus i museet, en riktig stuga från tidigt 1900-tal, som består av rum och kök. Man kan gå in i huset och kliva rakt in i hemlivet med grytor och pannor på vedspisen, en bonad på väggen ovanför träbänken och ett första fotografi stående på skåpet. Om man är riktigt tyst, kan man även höra klockan ticka.
Jag upptäcker att det faktiskt är den här miljön som mina far- och morföräldrar växte upp, att det inte är så himla olikt de första intrycken som jag själv bär med mig, låt vara att de snart är ett halvt sekel gamla.
Och det är här, som vi återanknyter till verkligheten, där tidsresan tar slut och påminner om det tredje årtusendet, som står runt knuten, men som i verkligheten bara är ett tuppfjät från järnåldern, där vår resa började - när man tänker på mänsklighetens utveckling.
Men tänker man så, så märker man plötsligt att vi i alla tider har fört ett väldigt oväsen om vår egna betydelse, när den historiskt sett är knappt en krusning på livets flod, där även de "historiskt stora" inte har åstadkommit ens en våg.

Bernhard Kauntz, Västerås i oktober 1997


Tillbaka till eller till av
last update: 20.10.1997 by webmaster@werbeka.com