Gallerna/kelterna (eller galaterna) hade tagit sig till mindre Asien och anfallit grekiska statsstater, tills Attalos, kung över Pergamon (241-197), tvingade dem att bli bofasta. Som minne av sina segrar över gallerna lät han uppföra ett altare i Pergamon. Skulpturen av den döende gallern är också den ett minne över hans seger.
Kelterna var ett folkslag som bodde spridda över Europa från 700-talet. Grekerna kallade dem keltoi och romarna kallade dem galler, varav de olika benämningarna. De äldsta lämningarna har man funnit i Hallstatt-området i Österrike, sedan har de spridit sig till Italien, Frankrike, Spanien och England, där de fick sitt fäste, sedan de försvunnit eller inlemmats med de andra folkslagen i Europa och mindre Asien. I Britannien var det framförallt i Skottland och på Irland som de blev kvar. Kelterna hade aldrig, så vitt man vet, någon kung och var heller inte enade. De var indelade i klaner som hade en hövding.

Omkring mitten av 300-talet f. Kr. skriver Pytheas från Massalia (Marseille) om Albion och Ierne. Albion är det äldsta kända namnet på Britannien. Ierne är irernas ö (i keltisk form Eirin). Romarna kallade ön för Hibernia. Båda gick under benämningen pretonska öarna.
England hade länge varit glest befolkat av stenåldersjägare, när det omkring år 2400 ska ha kommit ett mörkt folkslag från Medelhavsområdet, som slog sig ner vid kalkklipporna och Cotswold i sydvästra England. De var de första farmarna och de begravde sina döda i långa gravhögar, s. k. kumlar. Det är dock tvivelaktigt att det kring 2400 kom ett sådant folkslag, som plötsligt tog över som farmare från stenåldersjägarna, eftersom Stonehenge påbörjades ca 2500. Dessförinnan hade en tidigare konstruktion varit uppförd, då av träpålar. Detta pekar på att man får flytta stenåldersjägarna ganska långt bakåt i tiden, eftersom övrig historia visar att ”farmarnas civilisation” började ett par tusen år efter issmältningen, det vill säga ca 8000 f. Kr., under mesoliticum.

Kelterna

Före kelternas ankomst ca 800 f. Kr. fanns några mindre invasioner. Kelterna kom från Frankrike och Tyskland. De ockuperade Cornwall för det tenn som fanns där, fortsatte så till Irland och Skottland och överallt etablerade de sig som en erövrande aristokrati. De var av blandat folkslag, mer högväxta och ljusare än öborna. De talade gaeliska, som fördes vidare till Irland och Skottland. Bretonska talades i England och Wales och det var den bretonska stammen som gav landet dess namn.

Kelterna hade med sig lyxartiklar från medelhavsländerna och deras präster - druiderna - var lärare och administratörer. Deras hantverkare utvecklade en abstrakt bågformad konst. Denna dekorerade konst var bland den finaste inom den dåvarande västra civilisationen. De var duktiga hantverkare och gjorde fint formade smycken. Senare var det Britons, som dominerade keltiska stammen, som i sina stridsvagnar motstod landstigningen av Julius Ceasar och hans legioner år 55 och 54 f. Kr. Caesars sommarexpeditioner var ett misslyckande och det tog åtminstone ytterligare hundra år innan romarna kom tillbaka. År 43 e. Kr. sände kejsar Claudius en armé för att införliva Britannien i romerska riket. Under ca tre århundraden, under Pax Romana, visste britterna i den södra halvan av Britannien väldigt lite om krig. Städerna var centrum för Roms eleganta civilisation. På 800-talet kom vikingarna och erövrade områden som norra Skottland, Hebriderna, Isle of Man, Cumberland och Lancashire och slutligen Irland, där de gjorde slut på den gyllene keltiska civilisationen.

Druider

En gång i tiden låg Glastonbury under vatten men landet höjde sig, Glastonbury Tor skapades och området blev Somerset. ”Ynys-Witrin” som betyder Isle of Glass, kan spåras längre i tiden än ”Glaestingaburg” (som torde vara namngivet av anglosaxarna), ungefär till 600 e. Kr. - men året är osäkert. Gleasteings äppelträd var grunden till det mer intressanta alternativet av namn som ön erhöll vid ungefär samma tid i historien och som aldrig gått förlorat, nämligen Avalon. I keltiska folksagor var Avalon mötesplatsen för de döda, en mystisk plats där de passerade stadiet till en annan existens. Med Avalon menas ”äppelallén”. Den galliska stamanslutningen var den strängaste och starkaste, men Britannien var i princip ett träningsläger och i allmän mening överhuvudet för den tro som druiderna stod för. Man kan kanske påstå att det inte var de som byggde Stonehenge, för det existerade redan när kelterna kom till Salisburyslätten.
Druidernas monument är mindre självklara. Ordet ”druid” är av osäker härkomst. En lockande teori förknippar ordet med två rotstavelser vilket skulle ge betydelsen ”one who knows”. I Britannien erhöll druiderna ett enormt stort inflytande. I Gallien höjde sig deras hierarki över det övriga samhället. Ett flertal grekiska och latinska författare beskriver dem med respekt.

Dikt eller verklighet
”539 stod slaget vid Camlann där Arthur och Medraut höggs ned; och där död kom över England och Irland”… ur annales Cambrie. Enligt Geoffrey of Monmouth på 1100-talet fördes Arthur från Camlann till sista vilorummet på ön Avalon. Henry II (1100-talet) fick av en bard veta var Arthurs grav fanns. Mellan två pelare eller ”pyramider” söder om gamla kyrkan i Glastonbury i Somerset. Men den 5 maj 1184 brann kyrkobyggnaderna. Några munkar grävde upp graven någon gång 1190/91, men då var Henry II död. Sju fot ner fann munkarna en stenplatta och korset med texten ”Hic jacet sepultas inclytus Rex Artorius in insula Avallonia” d v s Här begravd ligger den ryktbare kung Arthur på ön Avalon. Historikerna tvistar om texten är från senare tid än 500-talet. På 5 m djup fann de en urholkad ekstock (keltiskt begravningssätt). De fann ett storvuxet skelett med ett hugg över huvudets vänstra sida vid örat. Detta skulle stämma med slaget Arthur fick. Intill honom låg ett mindre skelett vilket de sa skulle tillhöra hans älskade Guinevere.
Excalibur
Latinska namnet för sten är saxo. Ex betyder ”ut ur”. Caliburn är en kombination för flod. Det keltiska Cale och saxiska burn. Det finns en flod vid namn River Cale som togs av saxarna. Arthur drog svärdet ur (ex) saxarens hand (saxo) och erövrade det vid Caliburn. Svärdet blev Excalibur.

Caesars expedition och erövring av Gallien och Britannien

Ledarna för det romarfientliga folket bellovakerna (Beauvais) flydde till Britannien när Ceasar kom. Dit begav sig alla de som grundligare ville invigas i druidernas lära. Vilka var skälen till att Ceasar gick in i Britannien?
Den 25 augusti 55 f. Kr. seglade Ceasar mot Britannien. Cicero skriver att han hört att det varken fanns guld eller silver på ön. Emellertid skrev Strabon under Augustus regering att britannerna exporterade spannmålskreatur, guld, silver, järn och hudar samt slavar och jakthundar. Sanningen var att det fanns både tenn, guld och järn, fast tennet inte utnyttjades till fullo - därför var Cornwall inte så hårt ansatt av romarna. Egentligen tog erövringen av Britannien fart under kejsar Claudius år 43 e. Kr.
År 61 försökte romarna befästa Anglesey, men blev tillbakakallade av att det var uppror i London (Londinium). Det på grund av att Neros prokurator Catus med armé skändade icenernas (Norfolk) drottning Boudica och hennes döttrar. Hären skändade hushåll och residens. Därmed blev Boudica upprorsledare. Hon drog sin här till Comolodunum (Colchester i Essex) som var en av romarnas första städer och den brändes.
Vägen till London låg öppen för Boudica. Staden intogs och brändes och så hände också med St. Albans. Paulinus, som försökt befästa Anglesey, drog vid det här laget till sig fler trupper och hann ifatt Boudica och ett massakrerande slag hölls. Hon förlorade slaget och tog sitt liv. En fredlig återhämtningsperiod om 10 år inföll. Man bytte ut ståthållaren i Britannien till Classicianus.
Med Vespasianus (69-70 e. Kr.) började en ny expansionstid i Britannien. Ny ståthållare blev Agricola. Romarna försökte inta det bångstyriga Skottland och bemästra det. Det sista erövringsförsöket av Agricola över kaledonerna var vid Mons Graupius (platsen ej identifierad, men sägs vara i närheten av Dundee). Man fick inte något fäste i Skottland, så den romerska gränsen drogs i norra England av kejsar Hadrianus (76-138) som lät uppföra en mur om 116 km, den s. k. Hadrianusmuren från Carlisle till Newcastle.
Romarna kom aldrig till Irland. Däremot gjorde deras invasioner slut på druidernas välde. Som en följd av detta försvann också detta folks historia, därför att druiderna aldrig skrev ner sina kunskaper; de lärde generation efter generation. Det var en muntlig lära att bevara i minnet. Man tror sig veta att lärjungarna fick studera i 20 år för att memorera kunskaperna.
Under den romerska riksupplösningen på 200-talet är Britannien under en tioårsperiod (258-268) lösryckt och förenat med Postumus galliska rike. Man beräknar det romerska väldets slut i Britannien omkring 407-410. År 410 tog även det romerska imperiet slut.

Soltemplet

I Godmanchester vid Cambridge har man funnit ett tempel, som skall vara ca 5000 år gammalt. Huvudsyftet tycks ha varit att förutsäga händelserna i den ett år långa måncykeln. Konstruktionen bestod av 24 träpålar omgivna av ca ½ km jordvall och diken. Stöttorna bildar par och när forskarna drog en linje genom ett sådant par pekar linjen på himlen, där de tolv viktigaste händelserna i mån- och solcykeln äger rum. Templets öppning är riktad mot det ställe där solen går upp på dagarna för de tre viktigaste religiösa fester, som detta folk hade. Beltain efter solguden Belnius vid 1:a maj, då blåste de i kohorn för att hälsa sommaren. Lugnasad, av den keltiska guden Lug, i början av skörden och Salmain i augusti. Oxen var viktig som symbol, men även som dekoration. Bakom templet har man funnit ett ringformat dike, som arkeologerna tror har omgivit en påle som användes för att sikta in månens position. Pelarna i själva templet pekar ut punkterna på horisonten, där månen stiger upp och går ner vid midsommar och midvinter. Diagonalen genom templet sammanfaller med linjen genom solens positioner vid vår- och höstdagjämning. Templet fick enligt arkeologerna stå endast en kort tid och förstördes sedan avsiktligt. Man kan ju undra varför. En processionsväg byggdes, som var kantad med jordvallar och diken. Man tror att den användes för begravningsprocessioner. Man har funnit flera grav efter halva vägen. Genom historien har människor byggt och bebott området runt templet, men ingen har rört detta. Till och med romarnas bebyggelse slutar strax före tempelområdet, så troligen har området betraktats som heligt.

SUMER, ASSYRIEN OCH BABYLONIEN

För den fantastiska upptäckten av Sumer , Assyrien och Babylonien kan vi tacka några eldsjälar som ville finna Bibelns städer i Sineads land. Dessa män var amatörarkeologer och började sina utgrävningar i mitten av 1800-talet och de hette Botta och Layard. Något senare fann Koldeway Babylonien.
När Egyptens civilisation enades, fanns redan blomstrande samhällen vid floderna Eufrat och Tigris. Dessa städer fanns omnämnda i Bibeln, Ur Abrahams stad, Eridu och Lagash till exempel. Folket kallades sumerer och deras ursprung och språk var okänt och inte besläktat med någon hittills känd civilisation.

Detta hände efter floden: ”Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på jorden. (…) och hans rike hade sin begynnelse i Babel, Erek, Ackad och Kalne i Sinears land.” (1:a Mosebok 10:8 ff)
”Folket efter floden utbredde sig över jorden (…) och de hade enahanda tungomål. De drog österut och fann lågslätten i Sinears land och bosatte sig där”. De sa: ”Kom låt oss slå tegel och bränna det”.
Och de sa: ”Kom låt oss bygga en stad åt oss och ett torn, vars spets räcker upp till himmelen, och så göra oss ett namn,” (1:a Mosebok 11:2-4)

Bibeln berättar vidare om hur Herren såg vad de gjort, men plötsligt förbittrar Han sig och de förstår inte längre varandras språk och tornbygget avbryts.

”Därav fick den (staden) namnet Babel, eftersom Herren där förbistrade hela jordens tungomål; därifrån spred ock Herren ut dem över hela jorden”. (1:a Mosebok 11:9)

Det anses att de sumeriska städerna är äldre än 5000 år.

På 1890-talet grävdes staden Nippur fram och där fann man stentavlor med en okänd skrift, s.k. kilskrift, som senare kunde tolkas bl. a. av en man vid namn George Smith. Nippur var Sumers andliga och kulturella centrum. Redan 1849 hade Layard och hans grävare funnit Sanheribs kungliga bibliotek med ca 26 000 stentavlor. 1852 upptäcktes kung Assurbanipals bibliotek. Layard fann Nimrod med Assurnarsirpals II (883-859 f. Kr.) palats med bevingade lejon och tjurar. Nimrod ”den store jägaren inför Herren”. Botta som grävde vid Khorsabad, fann Sargons palats i Assur, som då var Assyriens nya huvudstad. Vid kullen (tell) Kujundjik hittades Assurbanipals (grekernas Sardanipal) borgar. Layard fortsatte utgrävningarna och träffade på ett palats byggt av Sanherib (704-681 f. Kr.). Sanherib var son till Sargon. Sanherib gjorde Nineve till sin huvudstad istället för faderns Assur. Staden Nineve fick sitt namn efter gudinnan Nin.

Skrifterna

De nedtecknade stentavlorna bar budskap om religion, astronomi, matematik, medicin, kalendern, samt handel och räkenskap men också skolmaterial. Vidare fann kilskriftstolkarna syndaflodsberättelsen, som i stort stämmer med Bibelns berättelse, men det finns även många skillnader. Man kunde också tolka hjältesagan om Gilgamesh (som skulle ha varit härskare över Uruk ca 2800 f. Kr.) och om gudinnan Innana och de andra gudaväsen, som ingick i deras mytologi.
Varje stadsstat hade sin lokala gud, som betraktades som dess kung och härskare, men också ägare. Men gudomen hade en mänsklig företrädare. Guden ägde inte bara stadsstaten utan även invånarnas arbetsprestationer och produkter.
Dessa nedteckningar i kilskrift och de funna ruinerna och konsten var ett arv från sumererna, assyrierna och babylonierna.

Babylon

Koldeway började sina utgrävningar vid slutet av 1800-talet och de fortsatte långt in på 1900-talet. Och han fann Babylon. Det Babylon som Bibeln skäller över, som fördärvets stad. 500 år f. Kr. besökte Herodotos Babylon och skrev beundrande om den stora muren och breda processionsgatan, det kungliga palatset och Baals tempel. Då var det Nebukadnessars stad. Och alla som dittills trott Herodotos berättelse vara överdriven och enbart sägen, fick nu omvärdera sina åsikter. Koldeway hade funnit sanningshalter i Herodotos berättelser i Homeros och Bibelns historiska betydelse.

Här fanns Babels torn; Etemenanki. Nabopolassar skrev: ”Vid den tiden befallde mig Marduk (den högste guden) att på nytt bygga upp Babels torn, som förfallit under äldre tid och nu störtat samman, att lägga dess fundament fast på jorden, medan dess topp sträcker sig mot himmelen.”
Nebukadnessar, son till Nabopolassar skrev: ”Jag byggde vidare på Etemenankis torn, så att det tävlade med himmelen.” Med Etemenanki menas ”templet med himmelens och jordens grundvalar”. Där högst upp låg Marduks tempel. Andra stora fynd var Marduks processionsgata fram till Ishtarporten. Gatan hade på båda sidor sju meter höga murar och den var så bred, enligt Herodotos, att två hästspann kunde mötas där. Muren var dekorerad med glaserad tegel i blått och ett band med gående lejon. Lejonet; styrkan, kraften och kungen. Nebukadnessar lät smycka Ishtarporten och återuppbygga templen åt Emach och Esagila bland annat. Hur vet man vilka kungar som lät bygga vad? Jo, de lät stämpla in sina namn i teglet. Andra intressanta fynd Koldeway gjorde var valvkonstruktionen av tegel och huggen sten, vilket han trodde var en del av Semiramis hängande trädgårdar, då konstruktionen stod i anslutning till en brunn av ovanligt slag.

I staden Uruk fann man Inannas tempel från ca 3000 år f. Kr. Det fascinerande var de dekorerade fasaderna, som bestod av små lerkoner i mosaik i olika utformning och storlek. Vissa partier var också målade. Ett enormt arbete för dem som fick utföra dessa väggar.

Konsten

I så gott som varje stad fann man dessa överbevuxna kullar (tell) som visade sig vara tempeltorn, så kallade ziqqurat. I Uruk – kallad Erech i Bibeln – står en ziqqurat som förmodas vara äldre än 5000 år. De var byggda i tre stora block på höjden, med det allra heligaste – cellan – på det platta taket, där det antagligen stått en staty av guden vid ”altaret”. Ziqquraten i Uruk kallas det ”vita templet” för sina vitslammade tegelfasader. (…) låt oss slå tegel” som det står i Bibeln. På fasaden finns dessa inbyggda platta pelare som kallas pilaster. Till templen hörde statyer av gudar i varierande storlek.
Dessa figurer domineras av ögonen, som är mycket förstorade. De är konisk-cylindriska till formen och bär kjol, har långt skägg eller är helt slätrakade. Utförandet är mycket förenklat, så betraktarens blick dras till de förstorade ögonen.

Hantverkarna/konstnärerna var mycket skickliga, deras arbeten i brons, sten, lapis lazuli och snäckor är mycket vackra. Ett vackert arbete är skulpturen i diorit av Gudea från ca 2150 f. Kr. Gudea var härskare av staden Lagash. Diorit är en mycket hård sten att bearbeta, men å andra sidan får den en mycket fin glans och lyster. Till skillnad mot de statiska gudafigurerna har Gudeas figur antydan av muskelspänning och viss styrka.

Mytologins gudar

De skrivna eller nedtecknade lertavlorna som man funnit och som omfattar flera tusen, innehåller en skatt för älskare av litteratur, religion och vetenskap bland annat. Vi kan bara tacka alla hängivna översättare och tolkare som kan delge oss budskap som är 4-5000 år gamla.
Här följer några av gudarna:
Urfadern - An, stad Uruk
Urmodern/jordgudinnan -Ki även Urash
An och Ki fick Enlil (luftens gud) och Ninlil, stad Nippur.
Ninlil fick Nanna (månguden).
An fick Nammu (gudinna över vattnets djup).
Nammu fick Enki (visdomens gud), stad Eridu.
Enki och Ningikunga (vassens gudinna) fick Ningal (mångudinna).
Nanna, stad Ur, och Ningal, stad Ur, fick Inanna, stad Uruk (himlens och jordens drottning och kärleksgudinna).

Träden har många betydelser genom vår historia. Träden i Edens lustgård, träd som i släktträd och livgivande faktorer och här följer ett levnadsträd:
Trädet har sina rötter i underjorden och suger upp dess vatten och näring. Stammen tillhör vår jordiska tillvaro i ljus och mörker med växtkraft. Kronan sträcker sig mot himlen och luften och drar till sig solenergin. Till oss ger det skydd och svalka och vissa bär frukt som vi kan få energi av.

Tillbaka till eller till av Werbeka Netshop