DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När detta år började med ransoneringar, lågkonjunktur och ett allmänt offentligt ont-i-magen-syndrom, på grund av oljekrisen världsläget i allmänhet, vem kunde då tro att den ekonomiska vändningen till det bättre skulle komma för vår egen del? Till att börja med fick jag fortfarande avslag på mina ansökningar runt om i landet. Men varför gå över bäcken för att hämta vatten? Killen som hade fått amanuensjobbet i tyska i somras, istället för mig, sjukskrev sig i februari.

Och då fick jag chansen att hoppa in som vikarie. Sen stack min föregångare helt enkelt tillbaka till Tyskland och jag fick ha kvar jobbet fram till sommaren. Och som om det skulle ha öppnat slussen till penningflödet, droppade en hel del andra erbjudanden in under våren. Amanuensjobbet var ju bara en kvarts tjänst, som gav 750 kronor i månaden, men det var åtminstone en inkomst, som återkom och som man därför kunde räkna med. En kvarts tjänst till fick jag på ett annat vikariat, som studievägledare. Båda dessa jobb var ju inte direkt betungande. Jag minns att jag skulle sitta vakt vid stora salskrivningar, att jag stod till förfogande för ett gäng sekreterare, som bedrev självstudier i tyska, men som hade mig som resurs att fråga, om de inte visste vidare.

Jag fick sköta om biblioteket med utlåningar och inköp, ge upplysningar om kurserna både brevledes och i telefon och hade någon timme i veckan kontorstid, då jag var anträffbar för de flesta andra ärenden. Något senare fick jag skriva Västerbottens bowlingkrönika i bowlingens rikstidning. Jag skrev till min far att jag hade fått 140 kronor för två korta referat om vad som hände, samt två tävlingsresultat. "Det blev en mycket bra timpenning", noterade jag.

I mars fick jag ett meddelande från polisen, att jag måste förlänga mitt uppehållstillstånd. Då hade jag ändå varit bosatt i Sverige i åtta år. Nu vill jag absolut inte misskreditera några flyktingar av idag, men jag kan inte låta bli att jämföra förhållandena då och nu ... Förnya upphållstillståndet fick jag göra ända tills Sverige gick med i EU. Byråkraterna ville att jag skulle köa för tillståndet även efteråt, men då struntade jag högaktningsfullt i det, eftersom EU garanterade att man fick bo och arbeta i EU-länder, om man själv kom från ett sådant.

Fast det var kanske tur i alla fall att polisen blev uppmärksam på mig då, för bara några veckor senare fick jag en förfrågan, om jag kunde tolka åt en tysk, som de hade haffat. Det blev mera tolkning hos Astra, som installerade nya förpackningsmaskiner från Tyskland med tillhörande montör, som så klart inte kunde svenska. Även här hade man anlitat min föregångare på amanuensposten tidigare. Och när jag fick beröm för min goda svenska, förstod jag ju, att hans inte hade varit lika bra. Astra blev en följtong under hela året, för den där maskinen ville inte fungera riktigt. Så bra för mig. Att vi för första gången hade hyggligt med pengar, men framför allt att jag från första juli fick ett fast avtal på ett år för amanuenstjänsten, hade några trevliga beslut till följd.

Jag skrev till min far: "Igår har vi köpt oss en ny bokhylla och för första gången behöver vi inte räkna, vad vi behöver spara in på istället. Jag menar inte att vi kan slösa med pengarna, därtill har vi för mycket skulder. Men en utgift på någon hundring är ingen katastrof längre." Vi bestämde också att vi skulle åka till Wien igen och fick sannerligen med oss mina svärföräldrar.

Jag tyckte att det var superroligt och jag kände mig stolt över att jag skulle få visa min stad. Helt apropå bestämde vi oss också för att flytta, visserligen inom samma område, Ålidhem, men till en nybyggd fyrarummare. Omgivningen var inte så upplyftande, med samma typ av hus runt om, i en trist mörkröd färg. Men lägenheten hade naturligtvis en hel del finesser, som vi inte hade haft i vår gamla studentlägenhet. Vi hade både frys och torktumlare, samt var de första hyresgästerna. Till nackdelen hörde, att det var en hörnlägenhet (våra fönster i längan till vänster) och att man såg rakt in från och till grannens kök.

Ett ord om Roland. En dag frågade han mig hur man adderade tvåsiffriga tal. Nåväl, jag förklarade det för honom. På kvällen, vid maten, frågade jag honom på skoj, hur mycket 18 och 13 var. Och pojken, som ännu inte var fem och ett halvt, räknade ut det i huvudet! Han skrev också sina första bowlingserier för mig senare under våren. Jag hade spelat tre serier med någon. När denne slutade, ville jag fortsätta spela lite och frågade Roland, om han kunde skriva. Han kunde! Jag minns inte, om han kunde lägga ihop själv också, men jag tycker inte att det var helt omöjligt. I övrigt var väl bowlingen den stora minusposten under denna period. Redan i början av året hade jag nämnt för min far, att jag funderade på att lämna Björk-Klotet.

Det fanns en del osämja i klubben, men det som fällde avgörandet, var att våra bästa lirare inte var nöjda med uttagningen, som vi baserade på de sista veckornas genomsnitt. De bra spelarna ville ha en garanterad plats i A-laget. Detta var jag inte alls införstådd med, för att de objektiva resultaten som grund, gjorde ju att verkligen alla hade chansen att komma med i laget. Det var förmodligen därför att vi hade haft en så enorm tillväxt i klubben. Min bäste vän och Gunnars gudfar, som han hade blivit för knappa tre år sedan, Gunnar Genberg, ställde sig tyvärr på motståndarnas sida. Det var då som jag bestämde mig för att byta klubb och eftersom en del av spelarna stödde mig i frågan, beslutade vi att bilda en ny klubb, Dynamo Umeå. Ungefär samtidigt blev jag invald i Västerbottens distriktsförbund som sekreterare. Mina resultat var dock bättre än någonsin förr. Jag skulle tro att det berodde på att jag kunde slappna av ordentligt, efter alla stridigheter i Björk-Klotet. Jag var stadigt över 700 numera och hade ett snitt på över 730 i april och i maj. Jag vann universitetsmästerskapet med tre poängs skillnad, efter att förra året ha förlorat med en enda poäng. EM skulle hållas i Malmö och då Österrike vid senaste EM hade ett snitt på 680, skrev jag till bowlingförbundet och erbjöd mig att delta. Eftersom jag ändå skulle komma till Wien senare på sommaren, bjöd man in mig till att prata med dem och vara med på en träning.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av