DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Vi satt i bastun efter pingisen. Det gjorde vi två till tre gånger i veckan. Det var Gary, Åke, Ove och jag. Vi pluggade allihopa på universitetet i Umeå och bodde i studentområdet på Ålidhem. Där fanns det också fritidslokaler, med bland annat ett pingisbord. För någon vecka sedan hade vi varit och bowlat, och hade sedan dess upprepat det några gånger. Vi tyckte nog att det var givande, därför kom jag med förslaget att vi skulle kunna starta en klubb. För att spela i lägsta lokalserien behövde man bara vara fyra stycken, och det var vi ju. Ove var inte stormförtjust, därför kom vi övenens om att värva några kompisar till. Men vi skulle satsa på det till hösten. Vi fick ganska snabbt några fler intresserade bland våra bekanta, så det blev inget problem. Men vi behövde ju klubbtröjor och ett namn, samt en styrelse. Vi hade ju inte råd att satsa så mycket; som student är man inte precis förmögen. För att spara in på att trycka upp tröjor, tryckte vi klubbmärket på självhäftande plast och satte fast det på blå T-shirts. Namnet var det värre med. De fanns gott om förslag, men de flesta var inte verkligen grädden på moset. Fast Garys Ulla knäckte nöten. "Varför inte Björk-Klotet", sa hon - och det var så självklart, att all vidare diskussion blev onödig. Umeå är ju björkarnas stad och till råga på allt spelade vi på Teg, i närheten av ishallen, där hockeylaget Björklöven höll till. (Teg är en stadsdel i Umeå - varför det heter "på" Teg, kan nog ingen förklara, men alla sa så.) Jag valdes till ordförande, eftersom det hade varit min idé. Innan det blev dags för seriespel, måste man förstås träna. En dag, när jag kom hem från träningen, var ingen hemma. Därför gick jag ner till Gary och Ulla, de bodde en trappa nedanför oss; jag tänkte att fru och barn kanske var där. Roland var det, Ulla hade lovat att ta hand om honom, men Anne Marie var på BB. Oj, vad bråttom jag fick. Som tur var, var lasarettet på språngavstånd. Inte för att jag förstod det riktigt, Anne Marie hade ju inte sagt någonting, innan jag gick iväg några timmar tidigare. Men jag kom för sent, hur som helst. Vi hade fått en pojke till. Det blev en Gunnar, eftersom en mycket bra kompis från tiden i Lycksele skulle bli hans gudfar - och han hette Gunnar. Dessutom hade jag värvat honom till klubben, där hade han blivit sekreterare.

Sen blev det allvar. I första matchen skulle vi möta IOGT av alla lag. Det kändes en aning nervöst, vi spelade klart under vårt genomsnitt. Men vad gjorde det, gubbarna från IOGT spelade ännu sämre. Vi hade vunnit vår första match! På bilden ser man tre fjärdedelar av någon av de första laguppställningarna, Gary, Forsman och Åke. Så enkelt var det sen inte alltid, vi fick rätt ordentligt med smörj några gånger, men vi hängde ändå med i serien, kanske mycket till vår egen förvåning. Jag minns inte exakt hur det gick, men jag vet att vi hamnade mitt i tabellen.

Det bör ju innebära att vi vann ungefär lika många matcher som vi förlorade och det gav mersmak. Ett av resultaten finns bevarat på kort. Där ser man att vi hade ett lagsnitt på 655. På den tiden spelade man mot var sin motståndare på var sin bana med fyra man i den lägsta serien, i övrigt med åtta.

Och klubben växte. Det var naturligt, eftersom vi var ett ungt lag och inte något topplag, så att alla bowlingungdomar som fanns i Umeå, kom förr eller senare i kontakt med oss och en del ville gå med i klubben. Så inför nästa år var det en självklarhet att vi skulle spela med åtta man. Frågan var dock i vilken serie. Vi kunde spela i division fyra, som fortfarande var en lokal serie, där de flesta klubbarna hade sina reservlag. Eller också kunde vi vara kaxiga och spela i trean, den lägsta riksserien. Förnuftet sa att vi inte var mogna för att spela i trean - men med ungdomligt lättsinne ville vi framåt, så det blev trean i alla fall. Vi förlorade naturligtvis för det mesta. Man får inte heller glömma att vi under förra säsongen ofta kunde spela med de fyra bästa, nu skulle det vara åtta bra spelare. I våra bortamatcher i Skellefteå nådde vi just över 600 i snitt. I den sämre av de två matchern låg vi till och med under 600. Det var liksom skamgränsen. Ofta höll vi oss dock kring 650, vilket ändå var godkänt för laget. Vi hade förlorat samtliga matcher på hösten, då vi i sista matchen skulle möte IFK Umeå. Det blev en mycket jämn match, men till slut skrevs vårt segerresultat till 5667-5621! Vi hade vunnit med 46 poäng, men vi hade också för första gången kommit över 700 per man. Gunnar briljerade med klubbens bästa resultat det året: inte mindre än 853 poäng! Vi fortsatte sedan att förlora igen, men det kom ett under till: den 24:e mars utklassade vi Gatukontorets BK med 5809-5563. Dels var det ett snitt på över 750, men dels var det även det sjunde högsta resultatet i serien detta år. Nisse slog 831 och vi hade ytterligare tre man över 750! Det var det första tecknet på att vi skulle kunna bli ett bra lag. Undrar du hur jag kan komma ihåg alla dessa siffror efter nästan ett halvt sekel? Nå, jag förde statistik och jag lade ner en hel del möda på det. Här är seriens alla resultat från säsongen 1972/73. De röda siffrorna anger höstens matcher, de gröna spelades på våren. Dessutom har jag alla brev, som jag skrev till min far under 30 år. Där har jag berättat ganska utförligt om våra bowlingresultat.

Jag avslutade säsongen som fjärde man i klubben med 669 i snitt. Resultaten var dock fortfarande alltför ojämna. I min bästa match slog jag 825, men jag hade också två hemska djupdykningar på under 600. Från 825-matchen finns det ett tidningsurklipp från Västerbottens Kuriren. Jag klipper in det som helhet här, så att man samtidigt kan få se lite bowlinghistoria. Det är från mars 1972. (Understrykningen är min fars ...)

Vidare fick jag förtroendet att skriva referat från Västerbottens bowlingscen i rikstideningen "Bowlaren". Det var inte heller så betungande att sätta ihop en spalt då och då, men allt detta bidrog naturligtvis ytterligare till att bli känd. Ett jätteroligt inslag var Tegskäglans "Herrafton", som man arrangerade vi bildandet av klubbens damlag. Tegskäglan spelade på den tiden i division 1, i samma hall som vi. När man kom till en hemmamatch, trodde man att taket skulle lyfta vid varje strike. Från herraftonen var det ingen som gick hem med ett blått öga, trots att det hade lovats "varm punch" och tillställingen i övrigt var också en upplevelse. Man hade släckt ner i hallen och bara kägelstället var upplyst. Dessutom kom ett svagt sken från tribunen bakifrån. Det gjorde mig ingenting, för att jag spelade "på känn" och siktade inte på pilarna, som man ska enligt instruktionsboken. Jag minns inte, hur jag placerade mig, men på baksidan av inbjudan har jag noterat mina resultat. Det blev 932 på fem serier och därmed absolut godkänt. Nu var vi så många i klubben, att vi följande säsong även kunde ställa upp med ett reservlag i division fyra, ett i division fem och dessutom ett damlag.

Det var med spänd förväntan, som vi startade i den nya säsongen. Fullkomliga nybörjare för två år sedan och nu till antalet en av de största klubbarna i stan. Eftersom så många av oss var ungdomar och fick aktivitetsbidrag av kommunen, kunde vi skaffa 16 nya tröjor och klubbmärken i tyg med förra årets bidragspengar. Mina egna förberedelser gick över förväntan. Idag är jag faktiskt förvånad över att jag var så bra. I ett brev till min far den 10:e september noterade jag mina resultat under denna månad hittills: 668, 731, 806, 686, 776, 748, 760, 728 och 727. Det är ju 737 i snitt. KK Rurick vann serien förra säsongen på 729 i genomsnitt. Dessutom visar det en hygglig träningsintensitet, även om jag nog spelade två gånger fyra serier vid somliga tillfällen. Slutligen satte jag personligt rekord med 256 poäng på en serie, som började med 8 strike! När jag inte bowlade, sysslade jag med bowling på ett eller annat sätt i alla fall. Det är tur att jag hade klarat min fil.kand. under våren, så plugget var klart. Det är klart att jag sökte jobb till höger och vänster - men det fanns ju inget att få i Norrland. Därför hade jag mycket tid. Så en gång hade jag inget bättre för mig och då förevigade jag det som förmodligen skulle bli vårt A-lag under säsongen. Huvudena är dock ritade ett och ett och sen satt ihop på tavlan. Jag vågade nog inte att riskera en miss, när jag ritade det sista och därmed förstöra hela papperet. Dessutom ska jag erkänna att jag fuskade. Jag använde en diaprojektor, som jag riktade mot papperet och fick på så sätt "draghjälp".

Den första matchen för A-laget var hemma mot VK (Västerbottens Kuriren). Och det otroliga hände. Vi krossade motståndarna med 5668-5115! Roligast var dock att vi som lag i samtliga fyra serierna nådde 1400 poäng. Äntligen en jämn match - och 717 i snitt var ingenting att skämmas för. Med 748 var jag nästbäst i vårt lag. Våra andra tre lag förlorade, men där hade vi haft rätt tufft motstånd. Damerna hade väl haft en liten chans, men vi spelade på bortaplan och det var fortfarande inte vår styrka. Trots detta lyckades A-laget i nästa match att kamma hem första bortasegern. Det var mot GBK, för vilka vi tydligen hade blivit ett spöke, vi slog dem ju förra gången också. Men vilken öppning! Två segrar på två matcher. Tyvärr förlorade vi nästa match på hemmaplan mot Prana från Skellefteå med 76 poäng. Därmed låg vi femma av tolv lag - men vi hade ett snitt på 694!En mer än hygglig början!

I slutet av september hade vi vår tävling, Björkhugget, där 125 deltagare ställde upp och vi gjorde en nettovinst på 1200 kronor. Det innebar också att Härnö IF kom till oss för returmatchen, som vi dock snöpligen förlorade med 10781- 10858. Jag hade med svaga 1330 min andel i förlusten, Fast vår sämste hade bara 1199 ... Det gick bra för A-laget. Efter 7 matcher hade vi fem vinster och låg "bara" på femte plats, men bara två poäng efter ledaren, BK Union. Sen kom djupdykningen. Vi förlorade de sista fyra höstmatcherna och föll tillbaka till en åttonde plats. Klimatet i klubben hade också försämrats. Av de övriga lagen var det bara i femman, som vi hade tagit fyra poäng, damerna och laget i fyran var fortfarande utan poäng. Däremot hade vi något, som ingen annan klubb i Umeå hade, nämligen en klubbtidning. Även om det bara var några ihophäftade A 4-sidor, var vi stolta över att kunna producera den. Vi, skriver jag ... projektet var klubbens, men den allra största delen fick Anne Marie och jag stå för. Detta var ett av det mindre gnisslen i klubben.

Vi satte ett nytt klubbrekord igen, 5923. Naturligtvis mot GBK ... Synd om dem, för de kom upp i fina 5743, vilket dock inte hjälpte. Detta är dock mitt sista, positiva minne från Björk-Klotet. Det tillkom en del privata saker, som minst sagt var störande, men dem lämnar jag därhän. Det fanns en splittring i klubben, som hade växt sig allt större under året. I och med att vi hade fått en del bra spelare, började ett elitistiskt tänkande. De bästa anfäktade det neutrala kvalifikationssystemet till matcherna. De ville ha en given plats i A-laget, något som jag spjärnade emot med all kraft, eftersom det skulle hämma utvecklingen av nya spelare. Akut blev det, när Jan, som onekligen för det mesta hade gjort bra resultat, inte kom med i A-laget. Det fanns också många, främst bland de mindre bra spelarna naturligtvis, som stödde mina åsikter. Vi hade ett informellt möte, om vi kanske skulle dela på klubben följande år. Men detta föll inte heller i god jord och rabaldret, som det förde med sig, gjorde att jag avgick vid nästa klubbmöte, mitt under vårsäsongen. Det var några som gick tillsammans med mig och några som kom efter säsongens slut, det fanns alltså gott om underlag för en ny klubb. Det som gjorde mest ont, det var att min vän Gunnar hade ställt sig på andra sidan - i övrigt kunde jag nog leva utan elitgubbarna. Björk-Klotet kom tvåa i division tre följande säsong, vann året därpå, vann division två direkt, blev sist i division ett, och spelade 1978/79 en sista säsong i division två. Sen upplöstes klubben. Min nya klubb, Dynamo Umeå, som jag kommer till i en annan artikel, existerade fortfarande en lång bit in på 90-talet ...

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av