DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Boken


Efter några års undervisning som vikarie i skolorna och som tysklärare i kvällskurser, var jag inte imponerad av materialet, som fanns för språkinlärning. Jag menar, det är ju inte så upplyftande att höra Herr Meier fråga: "var är min väska?" För att inte tala om faktainnehållet om de tyskspråkiga länderna, som i fråga om Österrike överhuvudtaget var obefintligt. Det lilla som fanns handlade om Västtyskland (det hette fortfarande så), Västtyskland och sen Västtyskland igen. Som österrikare stördes jag en del av detta.
För själva övningarna spelade det kanske mindre roll, för att jag arbetade mycket med stenciler och uppgifter, som jag själv hade tillverkat. Med tiden hade jag samlat på mig en hel del lösa papper. Då föddes en idé om att själv skriva en bok. I den skulle texterna naturligtvis handla om Wien och då med saker, som folk hade nytta av, om man någon gång kom dit. Till exempel hur man hittade rätt i Wien, hur man tog sig fram med spårvagn och andra praktiska ämnen.
Därför började jag att skriva ihop några texter, övningar hade jag redan så det räckte. Ett problem var bilderna. Man kunde ju inte använda kopierade bilder, de var på tok för dåliga. Dessutom hade man behövt rastrera dem, för att kunna trycka dem. Dyrt skulle det vara dessutom och i vår ekonomiska situation inte att tänka på ...
Då fick jag en ingivelse. Anne Marie, min hustru, var mycket bra på att rita. Hon skulle kunna illustrera boken genom att rita av några foton, som jag hade om Wien. Hon var ju inte direkt pigg på jobbet, men hon är snäll, så efter lite övertalning ställde hon upp. Och resultatet blev ju rätt fantastiskt. Jag hade givitvis valt landmärket nummer ett i Wien, Stephansdomen mitt i stan, som bild på bokomslaget. Vilken wienare som helst skulle känna igen den. Den ser helt enkelt ut så.

Även de andra teckningarna ger boken sin speciella charm och en tydlig bild av hur det kan se ut i Wien.
Vad den pedagogiska biten beträffar, så hade jag också en del nya tankar. Speciellt som vikarie hos skolungdomar gick mina diverse språklekar hem, om det nu var Alfabetfotboll, Artikelrally, eller något annat. Jag insåg, att man lärde sig lättare genom att leka - det fastnade bättre då. Mest stolt är jag över mitt luffarschack med possessivpronomen, så det tog jag även med i boken - se bilden här nedan.
För svenskar är det här svårt, eftersom svenskan bara har en form för varje rad.

Ett possessivpronomen är ett ord som anger vem som "äger" något. På svenska har hela första raden formen "min" - på tyska finns det fem olika ändelser. Samma gäller samtliga åtta raderna. Därför tycker många att tyska är jobbigt. Men får de jobba i små lag mot varandra och får sitt kryss eller sin ring, om de säger en korrekt mening - då blir det genast roligare och man börjar själv se sammanhanget i uppbyggnaden. Och då lär man sig både bättre och snabbare.

Skräckexemplet på hur man kan hålla en språklektion upplevde jag i Hallstahammar. Jag frågade alltid klassen, hur de brukade göra, för jag ville inte avvika för mycket från ordinarie lärarens uppläggning.
Nåväl, först brukade läraren spela upp ett kassettband av kapitlet (det fanns ju bara det att spela upp saker i). Så långt, så bra. Läraren hade förmodligen själv en brytning och ville att klassen skulle höra någon inhemsk tala tyska.
"Bra, vad brukar ni sen göra?"
"Då går vi till övningarna och gör dem."
"Vaddå? Brukar ni inte få läsa upp texten själva?"
"Neeej", kom det samstämmigt. Vansinnigt, för hur ska de annars kunna få "smaken" av det främmande språket?
"Och vad gör ni sen?"
"Sen kollar vi i facit om det är rätt."
Jag höll på att bryta ihop. Vad hade de en lärare till för? Bara till att sätta på ett band och sen läsa tidningen, medan barnen "lärde sig" själva?
Nu var väl inte alla lärare så katastrofala, men jag mötte många exemplar, som var direkt undermåliga. Det är inte underligt att det då blir tråkigt att gå i skolan, när man dessutom inte lär sig något. Språk lär man sig framför allt genom att prata det. Och om man idag på TV hör en svensk reporter prata tyska, då skäms man ju å hela landets vägnar. Förstå mig rätt: det är inte bara reporterns fel att han kan språket så dåligt (till en del visst, för idag finns det helt andra möjligheter att träna ett främmande språk). Men framför allt är det den usla utbildningen, som bär den största skulden. Och ska jag vara helt uppriktig, så tror jag, att det inte bara gäller språkundervisningen. Klart att man då får problem med stökiga elever. Jag minns inte att jag hade en enda en - men låt gå, det var länge sen, då var det ännu inte så mycket bus. Men om man kan intressera eleverna, så är de inte stökiga.
Jag minns ett bra exempel från min egen skoltid. Det gällde historia. Vår ordinarie lärare gav en bok till någon av eleverna, som denne skulle skriva av på svarta tavlan - och alla andra skulle skriva det som stod på tavlan i sina skrivhäften. Sen fick vi en gång en vikarie. Det handlade om Aten i klassiska Grekland. Vikarien satte sig inte bakom katedern, utan på den - och började berätta. Han pratade hela timmen om konkurrensen mellan Aten och Sparta, om Perikles och hans främjande av kulturen, bland annat bygget av Parthenontemplet.
"De gjorde insamlingar bland folket", berättade han, "för att kunna åstadkomma detta fenomenala byggnadsverk, på rekordtid dessutom." Sen fortsatte han: "Om vi skulle göra en insamling idag, skulle vi förmodligen inte ens kunna bygga ett skithus." Och där satt ett gäng trettonåriga pojkar, fascinerade av berättelsen och tyckte att den där vikarien var cool, som vågade säga så. Och jag tror inte, att jag är den enda, som kommer ihåg honom.
Man behöver inte tre lärare för tjugo elever. Det räcker gott med en, om denne kan sitt jobb!

Men tillbaka till min bok: Det fanns ytterligare en sak, som jag gärna minns. Det finns en författare, Johannes Mario Simmel, som också kommer från Wien. Han skriver lika intressant, som vikarien här ovan berättade. Han skriver spännande, men inga kriminalromaner och dessutom bakar han in en hel del samhällskritik, sett med den lilla människans ögon, i sina böcker.
Jag har alla hans verk, för att jag tycker att han är så bra. När jag nu i alla fall höll på med en bok, kunde jag lika gärna presentera ett utdrag ur en av hans romaner. Så, jag skrev till honom och frågade om copyrighten till ett avsnitt. Visst, jag fick det utan problem, tillsammans med ett signerat kort, som också står i bokhyllan intill hans böcker. Och jag fick dessutom en hälsning till, tillägnat även alla mina elever. Det var helt självklart att jag måste bygga in den sidan i boken. Här till höger finns den också.
När jag nu hade tillräckligt med material, behövde jag en förläggare. På den tiden jobbade jag hos Kursverksamheten och det studieförbundet hade ett eget förlag. Klart, att jag vände mig till dem i första hand. Jag la fram mitt koncept och de sa ja. Så enkelt var det egentligen. Fast nu, när jag trodde att det var klart, att jag bara behövde lämna in materialet, började jobbet på riktigt.

Jag skulle fixa till en ordlista. Inget problem, eller hur? Det är bara att ta de tyska orden, som finns i varje kapitel och skriva den svenska motsvarigheten bredvid, väl? Nå ja, men det fanns ju många ord, som hade flera, liknande motsvarigheter på svenska. Vilken var bäst? Skulle man ta med flera? Dessutom fanns det ännu ett problem. Visserligen hade jag varit i Sverige i tio år nu och min svenska var bra. Men den var ännu inte perfekt. (Den är det ännu idag inte, vad uttalet beträffar, även om jag skriver bättre än de flesta.) Återigen fick Anne Marie rycka in, ge råd och framför allt läsa igenom allting och korrigera eventuella fel.

Korrekturläsning blev överhuvudtaget en sysselsättning, som aldrig tog slut. Om och om igen kom papperen tillbaka, för ännu en omgång. Och alltid hittade man något mer, som inte var rätt. Men, men ... till slut var alla nöjda och boken kunde tryckas.
Det var aldrig min avsikt att bli rik på boken, och det blev jag nog inte heller. Jag fixade den ju för att jag ville skapa ett bra undervisningsmaterial. Jag tyckte också att det var acceptabelt, att jag skulle få tre kronor - tror jag det att det var - per sålt exemplar, tills jag fick reda på att den kostade fyrtiotvå i bokhandeln. Nog var det en ganska häftig skillnad. Jag fick för all del någon hundralapp i ett antal år, vilket då var mer värt än idag, men allt som allt var det en rätt dålig timpenning.
Å andra sidan hade jag gjort det, och visst kändes det bra att ha fått ett eget ISBN-nummer, till exempel. Och att kunna läsa innehållsbeskrivningen i Studieförlagets litteraturbroschyr var väl heller inte helt fel.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


2.7.2018 by webmaster@werbeka.com