DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Som om den officiella förlovningen hade varit en fruktbarhetsrit, blev Anne Marie gravid vid första bästa tillfälle efter det. Vi kunde ju inte vara säkra förrän i mars, men då fick vi bekräftat att vi skulle få barn. I oktober skulle det vara dags. Det ställde ju några av våra planer på huvudet. Personligen tyckte jag att de praktiska frågorna var mycket värre, än tanken på att bli förälder. Det var ju något ganska naturligt egentligen, bara att det hände lite tidigare än vi hade räknat med. Men vi var i alla fall överens om att vi skulle gifta oss och få barn så småningom. Lite lustigt var det, om man tänker tillbaka hur våra föräldrar tog det. Min mor såg allting i rosarött och tyckte att det var jätteroligt. Min svärfar såg allting i nattsvart och var inte alls förtjust över utvecklingen. Anne Maries mor erbjöd sig att ta hand om barnet, tills vi hade gått ut skolan. Tack och lov var vi överens om att vi inte ville ha en sådan lösning. Vi ville ta hand om vårt barn själv.

Min far skrev att han egentligen inte var förvånad, men att jag nu måste sköta mig och reda upp alltihop. Han skrev för all del också, att om jag skulle smita från ansvaret, behövde jag inte skriva till honom mera, inte ens en rad till. Men den tanken korsade inte ett ögonblick mitt huvud. Självklart skulle jag ta hand om mitt barn och om Anne Marie. Men det fanns ju en mängd praktiska saker att lösa. Framför allt ville vi flytta ihop nu och bli van att leva tillsammans, innan vi blev tre. En annons i Lyckseles annonsblad var det första steget. Det kostade tolv kronor, men var värt mycket mer, eftersom vi fick napp direkt.

I början av april, i påskveckan, flyttade vi ihop, på vindsvåningen av en trävilla på Timmervägen. Det var bara ett rum, med en koknisch och en sovalkov. Rummet mätte 32 kvadratmeter och hade dessutom snedtak. Fast det kändes bra ändå. Vi hade vår första, egna, gemensamma bostad. Det som inte minst var viktigt, var att rummet var möblerat, så att vi inte omedelbart behövde tänka på sådana utgifter. Det skulle ändå bli en hel del extra så småningom, i form av barnvagn, barnsäng, kläder, med mera. I samband med det kan också nämnas att jag fick betala för kyffet nedanför Frälsningsarmén skolåret ut, alltså även april-maj, så Frälsningsarmé de kallade sig och ska vara till för de fattiga  ... Naturligtvis skulle vi gifta oss också, så snart det var möjligt. Anne Maries föräldrar skulle stå för bröllopet, som vi hade tänkt oss ha till pingst, första helgen i juni. Men först fick vi flytta det en vecka, eftersom det redan var så många, som skulle gifta sig till pingst och sen blev det trubbel med byråkratin. Vi visste ju, att det behövdes tre veckors "lysning", alltså tiden då det kommande bröllopet anslås i kyrkan och under vilken folk kan komma med invändningar mot giftermålet. Därför pratade vi med prästen redan i april.

"Stopp" sa han. "I Österrike är man inte giftasmyndig före 21 års ålder. Du måste ha en dispens." Han hänvisade till lagtexten: "... skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behörighet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas."

Jag visade honom papperet med myndighetsförklaringen. Men antingen var han för dum eller för ointresserad för att vilja begripa, att det papperet gav mig en 21-årings rättigheter och plikter i Österrike. Han påstod att jag måste fixa detta papper i alla fall. Min far, som jag bad driva på ärendet i Wien, var lika uppbragd över den svenska dumheten i frågan. Men myndigheterna i Österrike kunde späda på med lite extra dumheter. För att kunna utfärda ett sådant intyg måste de ha exakta uppgifter om bruden, såsom för- och efternamn, födelsedatum, yrke och mantalskrivningsort. Frågan om jag var mogen för att gifta mig, berodde tydligen på vem jag skulle gifta mig med ...

Men det hade sin fortsättning. När jag hade skickat personuppgifterna, gick min far dit för att hämta papperet, så att han kunde skicka det kvickt. Det är bara det att han inte fick ut det, eftersom jag var myndig och han skulle behöva en fullmakt av mig för att få ta emot det. Vansinnes vansinne! Jag visar fullmakten här bredvid, så att ingen ska tro att jag hittar på!

Jag skickade alltså fullmakten. (Tack vare att det var för en österrikisk myndighet, behövde jag åtminstone inte någon, som bevittnade min namnteckning.) Nu borde det väl kunna ordna sig. Men icke. Handläggaren hade blivit sjuk och vikarien sa sig inte vara befullmäktigad att utfärda ett sådant intyg. Man kan bara skratta åt dessa orimligheter. Fast inte skrattade vi då, vi ville ju äntligen få klart med allting. Till slut hade vi samlat ihop alla papper och kunde slå fast den 27:e juni som datum för vårt bröllop. Men det finns inget ont, som inte har något gott med sig. Tack vare det senare datumet kunde även min far och hans fru komma. Det blev en liten tillställning med den närmaste familjen, som infann sig i Lycksele kyrka för att övervara ceremonin. Jag var redan då inte väldigt kyrkvänlig, därtill var jag redan i unga år allför väl medveten om vad kyrkan hade ställt till med och vad religionerna ännu gör idag. Men det kändes bra att ha tagit steget och gjort vår förbindelse legitim. Och det var ju inte minst också för barnet en säkerhet. Fast det var ändå inte slut på missödena. Min far skulle stå för fotograferingen under ceremonin och efteråt. Men filmen gick av alldeles i början, därför blev det knappt några kort heller. Men allting var fullbordat - till sist.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av