DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Girls, Girls, Girls


Det blommade ut, när jag var fjorton år. Det var då posten snart behövde anställa en extra brevbärare för att klara att leverera alla brev till mig. Jag tror att det hängde ihop med att jag plötsligt befann mig i den riktiga världen, där det även fanns flickor.
Det började egentligen på handelshögskolan under mitt sista år på internatet. Efter mina mindre än mediokra insatser i latin, ansåg mina föräldrar att det inte var någon större mening, att jag skulle fortsätta med det. Å andra sidan var jag ju bra på att räkna, så en handelsskola var en uppenbar lösning. Att kunna lämna det "grå huset" (som internatet kallades i elevmun) på morgonen och utan uppsiktsperson åka genom stan till skolan, där man tillbringade förmiddagen och sedan hade en viss tidsmarginal, innan man måste vara tillbaka på internatet - det var ganska omvälvande.

Den andra halva dagen fanns det andra klasser i handelshögskolan (från kl. 13.25 till 19.05 - det var andra tider då), så att man delade bänken med någon okänd. Det var bara en vanlig träbänk med ett öppet fack, dit man kunde lägga sina böcker och liknande. Men när skoldagen var över, tog man med sig allt igen. Man lämnade ingenting där, just för att även andra klasser använde samma plats.

Nåväl, mitt ordningssinne var inte mycket välutvecklat, därför blev det så att jag hittade följande meddelande i nämnda bänkfack: "Jag håller det inte för nödvändigt att göra er vänligen uppmärksam på ert uppförande, som inte precis är 'gentleman-like'. Ännu mindre är jag beredd att städa bort ert skräp. Ni kan inte vara så gammal och fin i kanten, att jag skulle bli er tjänsteflicka. Har ni verkligen begripit detta? Om inte, så kommer jag att bete mig likadant. Högaktningsfullt" (jag har tagit bort namnet - även om det inte finns någon risk att någon känner igen henne på grund av det här brevet, bjuder anständigheten att man gör så.)

Intressant är att denna femtonåriga tjej, vi kan kalla henne för Eva, använder Ni som tilltalsform. Men man gjorde det på den tiden. Dock är ju hennes kladd med avrivna kanter ju inte heller av högsta kvalité. Skrivstilen håller nog samma klass som papperet, men å andra sidan var min inte mycket bättre och dessutom var texten utan stavfel.

Det lustigaste kommer dock efter namnteckningen, det fortsätter nämligen:
"Skulle ni önska en närmare bekantskap, är jag gärna beredd därtill, men bara om det sker personligen. Jag tänker inte börja någon fotorelation."
Tja - vad gör man, om man blir uppraggad på det sättet? Man köper en chokladbit, lägger den i facket, när man går, tillsammans med en ursäkt, att man återigen har lämnat skräp där ...
Intressant är vidare att hon två "svarsbrev" senare tycker att det är bättre, om vi skriver till varandra till hemadressen, eftersom vi skulle kunna bli relegerade från skolan, om någon upptäckte oss. Idag tycker jag att det skulle ha varit en mycket drastisk åtgärd, men ändå inte helt omöjligt. Skolan skulle vara till för att lära sig något, inte för att umgås.
Vi sågs några gånger utanför klassrummet, när klasserna bytte plats, vi skrev några brev över jullovet, som kom snart därefter. Då träffades vi också en eller två gånger, då hennes väninna var med, men sen rann det nog ut i sanden.
Det var min första närmare bekantskap med en tjej. Naturligtvis fanns det flickor innan, ute vid sommarstugan i Klosterneuburg, men de var ju en del av gänget och mer eller mindre som syskon.

Jag hade dock tydligen kommit på smaken med brevskrivandet. Jag undrar verkligen, när jag hade tid till allt detta. Jag skrev för all del inte bara till flickor, sen jag hade lämnat internatet, senare under skolåret, förblev jag i kontakt med några stycken brevledes. Fast det låg ju på en annan nivå ...

Ungdomstidningen "Bravo" hade på den tiden adresser till folk, som sökte brevvänner - det var så jag fick mina internationella kontakter. Ofta fick den som hade satt in sin adress alldeles för många svar. Men då fanns det i regel vänninor, som också ville skriva till någon. Och det gick väl lika bra. När jag tänker på dagens ungdom, som håller på att chatta till höger och vänster eller skickar sms med sina mobiler - så är det i princip, vad vi också gjorde. Det är bara att det dröjde lite längre innan det kom svar. En annan anledning till att man hade brevvänner, var att man samlade frimärken. Och det var klart roligare att få märken från Thailand eller Argentina, än de från det egna landet, som satt på i stort sett varje brev.
Fumiko från Japan försökte att lära mig japanska, fast det stannade vid några ord. Uttalet gick ju an, hon skrev det med latinska bokstäver och engelskt uttal. Men hon skrev också den japanska motsvarigheten - och där blev det lite mycket. Dessutom skcikade hon en japansk trädocka, som jag har vårdat genom alla år. Tyvärr bröt den nacken för några år sedan och sen dess lutar den med huvudet. Fast det har ju också sin charm.

De flesta kontakterna varade inte mer än några månader, eller uppemot ett år. Jag vill inte frita mig, jag skulle tro att jag slutade skriva lika ofta, som de andra gjorde det. Fast det fanns en flicka i Bern i Schweiz, vi kan kalla henne Beate, som jag hade kontakt med i flera år. Å andra sidan skrev hon inte bara om vädret, utan var intresserad av att byta fakta om Bern och Wien, om sevärdheter och historia, så att det alltid fanns tillräckligt med ämnen att skriva om. Hon var också väldigt intresserad av filmstjärnor - något som hos mig fortfarande håller sig inom gränser. Men jag hade ju min Bravo - där klippte jag ut massor och skickade till henne. Det var hon mycket nöjd med - och vad gör man inte för en kvinnas interessen?

Det är klart, att ha alla dessa brevkontakter må ha varit lite pirrande - det var väl därför jag bara skrev till flickor, och det gällde nog samma sak för alla. Men i sakens natur låg ju att man aldrig skulle ses och därför kunde det aldrig bli riktigt romantiskt.

Och sen, en vacker dag, förändrades någonting. Det är svårt att lägga fingret på, men det stod inte "Käre Bernhard" i brevöppningen, utan "Käreste Bernhard", samtidigt som innehållet förändrades. Visst var det fortfande lite retsamt, lite skämtande, när det stod "Så länge ska jag klara mig utan dig? Det är jag jätteledsen för."
Men där fanns ju en sträng som spelades, som var ny, som inte hade förekommit tidigare.
På de många dubbelvikta brevpapperen, som fanns då, skrev man i regel bara på de två högersidorna - och om det fanns mer att säga, kunde man avsluta på baksidan. Det innebar är andra sidan av brevet i regel var tom. Och sen kom plötsligt ett brev, där sidan inte var tom.
Jag har aldrig varit förtjust i att kallas för Bernd, men å andra sidan sa ju jag "Lillan" till henne, så att det var väl i sin ordning. Men ingen ska inbilla mig (inte ens idag, då skulle mitt ego bryta ihop) att den sidan kom till bara för att retas.
Och trots att det hela fortfarande var helt oskyldigt - kanske i brist på tillfälle, fastän vi träffades ganska ofta - så hade världen förändrats.

Och sen skedde något, helt ofrivilligt, skulle jag vilja säga. På hösten hade en ny första års praktikant börjat i firman. Vi fann varandra ganska snabbt. Och hos Sabine, vi kan väl kalla henne så, fanns det mycket mera "substans", om jag får uttrycka mig så, än det hade funnits i mitt tidigare umgänge med flickor.


Jag hade börjat skriva en roman (som egentligen bara var en form av dagbok, fast skriven längre tid i efterhand). Jag hade väl fått ihop cirka 170 handskrivna sidor och jag kallade verket som arbetsnamn för "Bine" - så kallade jag Sabine också. Och världen hade bytt skepnad ännu en gång, den hade blivit större.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


11.7.2018 by webmaster@werbeka.com