DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Låt mig från början säga att jag var tveksam, om jag skulle ta med det här som ett eget kapitel i min biografi. Hade det hänt en enda gång, skulle jag nog inte ha gjort det, men mina problem med SJ fortsatte genom åren. Och när jag läste brevet, som jag skrev till min far, efter vårt besök i Wien över jul och nyår, bestämde jag mig. Här hade jag en autentisk berättelse om vad som hade hänt. Jag kommer att översätta brevet ordagrant här nedan och visa detta i kursiv stil. Såtillvida är det ju visst en upplevelse, som hör hemma i en återblick över mitt liv. Därför finns detta kapitel med. Kommentarer till brevtexten, som jag lägger till idag, finns med vanlig stil.

Men nu till reseberättelsen: vi kunde hålla vår kupé för oss till Passau, där kom det mera folk. Men jag sökte genast platser i direktvagnen till Hamburg och hittade där på en gång en tom kupé. För våra vagnar hängdes inte på ett annat tåg, utan vagnarna till Hamburg kopplades till vårt tåg istället. De var alltså tomma. Vi hade vår tomma kupé ända till Hamburg och kunde sova redan under första natten. Det var naturligtvis värt mycket. På de tyska tågen kunde man på den tiden fälla ner sittbänkarna på båda sidorna och fick på så sätt fyra liggplatser istället för åtta sittplatser. Om man klev på ett tåg, brukade man faktiskt ta hänsyn, om det redan fanns folk där, som sov. Eftersom vi hade två småbarn med oss, var det så mycket lättare att "försvara" våra platser. Detta dock inte bara av hänsyn, utan för att ingen ville utsätta sig för eventuella barnskrik.

I Hamburg gick det ganska bra med att byta. Det nya tåget utgick också från Hamburg, så att vi ännu en gång fick en tom kupé till Köpenhamn. Väl där, ville vi få stå på benen ett tag och sedan åka över till Malmö med färjan. Men på samma plattform, som vi ankom till, stod mittemot ett tåg mot Stockholm, som skulle åka därifrån om 18 minuter. Nåväl, eftersom det var så enkelt, klev vi på och åkte i alla fall via Helsingborg och bytte i Hässleholm. Jag antar att vi hade kunnat åka över Stockholm också, men det hade inneburit ytterligare ett byte. Och det var något, som man inte längtade efter med allt bagage, samt barnvagn. Här fick vi visserligen dela en kupé under dessa tre timmar, men det var inte så hemskt heller. Vid gränsen kom ingen tullare alls, det har aldrig hänt mig förut. Om jag hade vetat det, hade jag tagit med 5 liter till! Att ta med cigaretter och alkohol till kontinentala priser var på den tiden en jättefördel, mycket förmånligare än idag. I Hässleholm gick vi och åt en bit mat, eftersom vi hade två timmars väntetid och vi kände oss nästan som nyfödda igen. Klockan 17.18 kom sen Lapplandspilen och vi klev på, glada i hågen. Den skulle ju ta oss ända till Vännäs, två mil från Umeå. Vi är alltså på tåget, Anne Marie och barnen i första bästa kupé, väskorna i gången utanför och jag ser mig om (efter platser i en vagn, som går förbi Vännäs. Med barn och mycket bagage har man nämligen mer tid att hitta rätt platser, när man redan är på tåget, än att börja leta på plattformen, innan man stiger på. På den tiden var nämligen informationen om hur vagnarna var sammansatta i tåget, nästintill obefintlig i Sverige. Man hade alltså ingen chans att förbereda sig. Om man då skulle behöva springa utmed hela plattformen två gånger (eftersom man inte kunde få med sig allt bagage på en gång), var nog risken stor att stinsen av misstag skulle sända iväg tåget, medan man var på väg att hämta resten av bagaget. - Men vilken otrevlig överraskning det blev, när jag upptäckte följande:

Dessa dårar hade bara en halv sittvagn i andra klass, som gick längre än till Avesta i Mellansverige (där skulle vi vara kl. ett på natten), nämligen den till Narvik. Där fanns det 32 sittplatser, nämligen 4 kupéer med 8 var. Och alla 32 var upptagna, eftersom de var reserverade. Jag blir fortfarande förbannad, när jag tänker på det. Det skulle inte vara enda gången att skillnaden mellan kontinental järnväg och SJ var som natt och dag. Nu vet jag, att Sverige är ett mycket avlångt land - men å andra sidan har man bara en tiondel av Tysklands befolkning. Och om man kan ha råd på kontinenten att trots detta ha mer än tillräckligt med plats på sina tåg (med rimligtvis tio gånger så många människor, som tar tåget), så är det inte så mycket fråga om ekonomi, utan om kundservice. Och detta är en brist, som finns ännu idag.

Nu kom konduktören, jag gick till honom, visade på barnen, på bagaget, min biljett och de reserverade platserna och frågade vad jag skulle göra. Mycket artigt, än så länge. Då säger den idioten till mig: "Nå, till Avesta kan ni ju sitta här under tiden och pekade på två platser, som var reserverade från Avesta. Jag undrar hur han hade klarat sig med fru och två barn åtta timmar på två sittplatser i en för övrigt full kupé? Att bara komma på en sådan tanke är ju höjden på brist av kundservice, som han i och för sig förmodligen aldrig hade fått lära sig. Jag var fortfarande lugn och frågade, om det inte fanns ligg- eller sovplatser. - Allt upptaget, ingen chans. Nu började jag naturligtvis att koka inombords. Redan mör av resan hit, struntade jag i allt. Med barnen kunde jag hur som helst inte tillbringa natten i gången. Jag skällde ut honom och den svenska järnvägen riktigt ordentligt, sen sa jag: "Lyssna nu, nu ställer jag mitt bagage i gången, och det på tvären, lägger barnvagnen ovanpå och ställer mig bredvid, så att ingen människa kan komma igenom." Därpå sa han: "Det är naturligtvis din sak." Det var just det jag behövde höra. Sagt och gjort. Fem minuter senare kom det folk, som ville gå till restaurangvagnen. Jag stod där som en klippa, förklarade för människorna vad det handlade om och lät ingen komma igenom. Jag bad dem att vända sig till konduktören. Det var kanske inte helt fint gjort, men för det första hade jag tappat både tålamodet och nerverna och för det andra spelade det ingen roll för mig. Vi hade ju i alla fall behövt kliva av och kunnat åka vidare först med nästa tåg. Nåväl, tjugo minuter senare kommer en annan konduktör till mig och frågar om jag kanske vill betala upp till en sovvagn. Nu hade vi förmodligen också kunna sitta i sovvagnskupén, utan att betala för sängarna, men å andra sidan är det ju trots allt bättre att kunna ligga ner. Jag betalade alltså för en hel kupé (3 sängar) och vi fick våra sovplatser i en vagn till Umeå. Vi åkte hela vägen, utan att behöva gå fram i tåget, vi sov gott och var hemma klockan 12. Intressant var ju bara, att vi med vår studentrabatt nu i alla fall fick en familjekupé i en sovvagn, vilket ju var helt omöjligt på vägen ner. Eftersom bestämmelserna inte tillät sånt, som man förklarade för mig på resebyrån. Därför fick vi då dela liggvagn med tre andra. Slutet gott, allting gott? Jag tycker nog inte det. Det är ju ännu idag samma rigida och ovänliga inställning mot kunderna på SJ, med överfulla tåg, till exempel mellan Stockholm och Västerås, så at man får stå merparten av resan. Eller toaletter, som är trasiga, så att det blir köer utanför den som fortfarande fungerar. Eller att ett tåg står inne i stationen, låst, till fem minuter före avgång, fast det är svinkallt ute. Eller de ideliga förseningarna och inställda tågen. Och så vidare, och så vidare.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av