DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Lärlingstiden


När jag väl hade avskedat mig själv från vidare skolutbildning, återstod frågan, vad jag skulle göra istället. Det enda möjliga var att påbörja en yrkesutbildning som lärling, så att jag överhuvudtaget skulle ha en utkomst i vuxenlivet och inte vara beroende av tillfällighetsarbeten. Jag hade väl inga personliga preferenser, jag var endast glad över att slippa gå i skolan. Min mor hade blivit drogist och hon föreslog, att jag skulle välja samma bana. Det var o.k. för mig.
En drogist arbetade i ett drogeri, något som inte fanns i Sverige och idag knappt längre finns i Österrike heller, åtminstone inte med det ursprungliga utbudet. Ordet "drog" kom framför allt från örtmedicinen, som man kunde köpa i ett drogeri, men där fanns också en mängd ändra varor, såsom kemikalier, målartillbehör, allehanda vätskor som syror och tinkturer, förbandsmaterial och fotoartiklar. På grund av sin diversitet var det ju ett ganska omväxlande arbete.
Jag sökte på ett antal ställen och fick faktiskt flera positiva svar, så att jag kunde välja. Mitt val föll på Heilmittelwerke, eftersom företaget låg på gångavstånd till vår lägenhet. Strax efter min femtonde födelsedag började jag där, på kemiavdelningen. Heilmittelwerke skilde sig från ett vanligt drogeri, i och med att det var en grossist, som levererade till drogerier och apotek. Deras bredd på varor var därför ordentligt stor, så att man hade delat upp företaget i olika avdelningar. Det fanns sex sådana och tanken var att en lärling skulle tillbringa ett halvår på varje under sina tre läroår.
Att börja på kemiavdelningen kändes ganska bra, eftersom kemi var ett ämne, som jag var någorlunda intresserad av.

Österrikiska drogistförbundets logotype
Arbetet bestod framför allt av att paketera önskade mängder, som apotek och drogerier hade beställt. Det var naturligtvis ganska enahanda, men jag lärde mig utseendet och konsistensen på en mängd kemikalier. Avdelningschefen var en gammal man, som också bemödade sig att lära ut saker. Han gillade mig nog, men det föll inte i så god jord hos andra och tredje man på avdelningen. Speciellt den senare var ett arsel, Scheidinger hette han. Själv var han alkoholist och hade magsår, så att han tidvis låg på lasarettet.
Jag minns honom främst från klorkalkuppdraget.
Klorkalk är ett vitt, lätt grönaktigt pulver, som är lätt frätande, men som framför allt har en mycket stickande lukt - tänk på klorgas. Det kom ett uppdrag på tio gånger ett kilo, som jag fick äran att utföra, i ett avskilt rum, där man förvarade starkt och illa luktande ämnen. Det var naturligtvis lärlingarna, som fick dessa uppdrag, i det här fallet jag. Nåväl, även skitjobb måste göras, så jag fyllde mina tio plastpåsar med klorkalk, satte på etiketten och signerade den, för att visa, vem som hade utfört arbetet.
Sen gick man till någon av de tre vuxna anställda, som i sin tur signerade etiketten, som ett godkännande. Jag gick till Scheidinger, som hade gett mig uppdraget, för att kontrasignera och han tyckte jag skulle ta tio kilo till, så att vi hade ett förråd till kommande tider. Som lärling hade man ju inget att säga till om, så att det var bara att bita i det sura äpplet. Tredje gången hade jag lust att sparka honom på smalbenen, men istället gjorde jag tio påsar till.
Alla lärlingar hade fått ett nytt blåställ av arbetsgivaren, när vi började, men ärmarna på min visade redan vita fläckar. Klorkalk är nämligen ett starkt bleknings- och desinfektionsmedel. När jag kom nästa gång för signaturerna, sa svinet:
"Men du skrattar ju fortfarande. Gör tio kilo till."
Det kan mycket väl hända att jag log, när jag kom till honom, dels för att jag var en vänlig unge, dels för att jag trodde att jag nu hade blivit av med skitjobbet. Men tro mig att det var sista gången jag skrattade, när jag kom i närheten av honom.

Ett annat minne, som jag hade från kemin, det var tvålpaketen. Dessa fanns lagrade nere i en barack och hämtades till avdelningen en trappa upp, allt efter behov. En kartong innehöll trettio halvkilosförpackningar med tvål. Jag var en späd pojke och hade ingen erfarenhet av kroppsarbete. Jag slet med dessa tvålpaket, för att greppa dem och sedan få dem uppför trappan. Jag måste le idag, för ett drygt år senare lyfte jag trettioliters damejeanner upp på en ramp utan att ta i. En damejeanne är en (stor) glasflaska i en korg.


Efter ett halvår fick jag byta avdelning och kom till den så kallade "eldkällaren". Den var väl besläktad med kemin, eftersom det fortfarande handlade om kemiska ämnen, fast här i flytande form. Eldkällare hette den nog för att det fanns många eldfarliga vätskor här, som metanol, kloroform, aceton och Gud vet vad mera. Dessa fick inte lagras i någon större mängd på avdelningen, utan måste verkligen förvaras i en källare. Men det var inte allt, utan där fanns mycket annat flytande material, som till exempel alla möjliga syror. Och visst var det farligt, det skulle jag få uppleva flera gånger.
Chefen var en beskedlig typ med mycket tålamod. Jobbet bestod, som redan på kemiavdelningen, i att hälla upp beställda varor från fat och damejeanner till mindre flaskor.
Det hände, som sagt, en del olyckor. Det fanns en annan lärling där, som visst hade skyddshandskar på sig, enligt reglementet, men som utan att tänka för sig kliade sig på kinden. Jag minns inte, vilken syra det var, som han höll på med, men lite av den fanns på handsken och killen, Jürgen hette han, fick en liten frätskada och så småningom ett vitt ärr på kinden.
I mitt fall var det myrsyra. När vi höll på med farliga ämnen, måste vi alltid vara två som tappade av. En höll i det större kärlet och hällde, den andre höll i tratten och flaskan. Naturligtvis borde även jag ha haft skyddshandskar - och jag hade det ju, när det gällde verkligen farliga vätskor. Men myrsyra? Det är sånt som finns i brännässlor ...
Jag blev lite nonchalant med tiden, men fick lära mig en läxa. Tratten var nämligen en aning för stor för flaskan, som jag höll i. När då luften sökte sig ur vid flaskranden, sprutade det också lite vätska - på min hand. Vi fyllde flaskan färdigt, men sen började det svida. Även fast jag tvättade mig då, fick jag ett sår på vänstra handryggen, där man än idag - med mycket god vilja - kan se kanterna av ärret.

En myrsyremolekyl - HCOOH
Mitt nästa olyckstillbud var jag däremot oskyldig till. Vi fyllde av saltsyra, som kan vara ganska vass, beroende på koncentrationen. Jag höll i en femlitersflaska och när den var nästan full, gick den sönder. Förmodligen hade det funnits en spricka i den, som ingen hade sett. I alla fall rann saltsyran äver mina ben. Det fanns en tunna med någon basisk vätska på gården, som skulle neutralisera syror. Så jag hoppade genast i och klarade mig utan några som helst men. Fast saltsyran hade redan frätt några hål i mina arbetsbyxor. Och när jag sedan skulle ta av mig sockorna, som var tillverkade av något syntetmaterial, så fanns de inte längre. Det klibbade bara några lösa trasor mot foten ...
Fast sen skedde en verkligen allvarlig olycka, under min tid på eldkällaren. Peter, som just hade blivit klar med sina tre läroår, fick koncentrerad svavelsyra över benen. Den var man ju verkligen rädd för. Jag var i yrkesskolan, när det hände, så jag vet inte hur det gick till. Men det berättades att det var en stor damejanne som sprack. Peter fick ligga flera veckor i vattensäng och han kom inte tillbaka under året, som jag var kvar.

Det finns också roligare minnen från den tiden. Jürgen och jag jobbade rätt mycket tillsammans. Två killar i sextonårsåldern ... Klart att vi hittade på en del dumheter. I källaren låg det en massa stora korkar på marken, eftersom man för vissa ämnen - eter och kloroform, bland annat - måste ha ett speciellt avtappningsstycke.


Min variant hade nog lite högre koncentration än denna
Logiskt, korköppningen i en damejanne är ganska stor och man kunde ju inte riskera att den som höll i den, skulle somna på grund av ångorna medan han hällde av. Det var väl någon av oss, som en gång kastade en sådan kork på den andre. Som gav tillbaka och sen kom en retur - och så utvecklades det hela. Till slut kastade vi på varandra, tills någon hade fått in fem träffar. En gång, när vi väl hade hållit på alltför länge, kom chefen ner mitt i matchen.
"Vad håller ni på med", sa han, men sen skakade han bara på huvudet, sa att vi skulle skynda oss nu, och gick upp igen. Han var, som sagt, lugnet själv.
Ett sista minne från eldkällaren: det ingick ju faktiskt i vår utbildning att lukta på alla vätskor, så att vi skulle känna igen dem. Och det fanns ett ämne, som jag skulle ha kunnat sniffa hela dagen. Det var trikloretylen, som det hette då, idag säger man trikloreten. Man använde det förr vid kemtvätt, idag är det nog mest bara som lösningsmedel. Jag föll för den där lukten. men jag har alltid varit försiktig med saker som kunde påverka min hjärna, så jag överdrev aldrig. Men ett extra sniff hörde till, när vi hade ett uppdrag på tri, som vi kallade det.
Sett över hela min lärlingstid, tycker jag att tiden på eldkällaren var den bästa.

Det fanns mycket frihet, eftersom man jobbade ute eller i källaren och Min styrka fortsatte att utvecklas på grund av alla tunga kärl. Det är ganska imponerande att jag mot slutet kunde rulla ett tvåhundralitersfat aceton uppför en rätt brant ramp, för att tappas däruppifrån.
Lustigt nog fick jag också dubblera på eldkällaren, alltså vara där i två terminer istället för en. Jag har ingen aning varför, men jag hade absolut ingenting emot det.

Under mitt andra läroår hände något, som jag inte var delaktig i. En tredjeårs lärling kom till mig och sa att han skulle nominera mig som facklig ombudsman för lärlingarna. Jaha, tänkte jag. Jag hade ingen som helst aning om vare sig facket eller vad det betydde att bli ombudsman. Det fanns en kille till, som ställde upp, men jag blev vald ... Det var liksom allt.
Jag hade rekommenderat min bäste kompis från yrkesskolan, Erich, att han skulle försöka bli anställd hos oss, och det gick bra. Han fick ta över min plats på eldkällaren. Vi sågs ju av och till på gården och även på "rökrutan". Det var ju strängt förbjudet att röka inom hela anläggningen, men toalettutrymmet på nedersta våningen hade ockuperats av rökare - och det var ingen som opponerade sig. Men inte minst träffades Erich och jag ibland efter jobbet, på krogen mittemot över en liten öl och lite vardagssnack.
Sen hade jag blivit förälskad. Jag fastnade för en av flickorna bland förstaårslärlingarna och hon gillade tydligen mig. Även om det hela var helt oskyldigt, var det dock första gången det kändes annorlunda än det hade gjort fram tills dess.
Hon var nog också den enda tjejen, som var orsaken till att jag började ett slagsmål. Det var i omklädningsrummet och en av förstårskillarna hade sagt något förolämpande om henne. Jag minns inte, vad det var, men jag tände till och sopade till honom. Vi hade slutat jobba för dagen och omklädningsrummet var fullt med folk, som hejade på. Till sist gick Erich in och drog mig tillbaka.

Jobbmässigt hade jag hamnat på tinkturkällaren. Där förvarades också eldfarliga vätskor, men främst sådana, som användes till medicin. Det fanns också alla möjliga slags essenser och dekokter. Chefen var en jovial kille, som tyckte att en flaska ju kunde gå sönder ibland. Att det råkade vara nittiosexprocentig alkohol, som han fixade en helt underbar rom på, behövde ju ingen veta, förutom de som jobbade där. I förhållande till eldkällaren var det dock ett ganska tråkigt jobb.
Fast det var ändå flera klasser bättre än på nästa avdelning, som jag hamnade på. Den kallades specialitetsavdelning, eller kort speci. Där fanns all medicin i tablett- och pulverform och enda jobbet var att sammanställa uppdrag eller fylla på varor i regalerna. Regalerna gick upp till taket, därför fick man klättra upp och ner på korta stegar, som man dock också lärde sig förflytta sig med, som målare gör. Det är inte så vansinnigt spännande att plocka en tablettask i en hylla, gå vidare och plocka nästa ur en annan hylla, hela dagen lång. Men eftersom jag stack till Sverige mitt under terminen, behövde jag bara vara där i fyra månader.

Jag har faktiskt ett minne till från min lärlingstid. Min första löneremsa.


350 Schilling i grundlön. Smutstillägg 40 Schilling och två timmars övertid till 1,5 gånger normala timlönen på 7,76 ger totalt 413 Schilling per månad. Dock ingen skatt och arbetsgivaren betalade ingen arbetsgivaravgift heller på lärlinglöner.
Hälften av det jag tjänade fick jag lämna hemma till min mor, vilket på den tiden var ganska normalt att man gjorde.
Sen kan man ju fundera på summan. En krona värd fem Schilling då, så inkomsten motsvarade 82,60 kronor. Å andra sidan kunde man få ett paket hyggliga cigaretter för åtta Schilling (det fanns "ohyggliga" också - filterlösa med något slags grym tobak).

Till sist ett rätt lustigt minne, även om det var ganska allvarligt för Erich, min kompis. Jag rymde ju hemifrån till Sverige. Jag skulle åka en tisdag. Helgen innan var Erich och jag ute och firade på landet, då ingen visste heller, var vi höll till. Nu råkade det vara så att det under denna helg blev inbrott på företaget, då någon stal 180000 Schilling, eller 36000 kronor. När jag hade stuckit på tisdagen, blev det ju en uppenbar misstanke hos polisen att jag hade åkt iväg med pengarna ... De haffade Erich och pressade honom rätt hårt ett tag, fast vi var helt oskyldiga.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


26.8.2018 by webmaster@werbeka.com