DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Nu fattas det bara en månad tills jag fyller sjuttio år. Det är väl i den åldern man börjar titta bakåt och fundera om det hela var värt mödan, eller inte. Och ja, mitt svar är definitivt ja! Jag är jättetacksam över det liv jag har haft, jag har absolut upplevt mer än de flesta och därigenom även fått fler erfarenheter. Det må vara bra eller dåliga - livet är helt klart en berg- och dalbana - men en erfarenhet är alltid en vinst, även om den kan vara jobbig att arbeta sig igenom den.

När jag började med att skriva ner några minnen, tänkte jag att det inte skulle vara så svårt att punkta upp några intressanta saker ur mitt liv. Men när jag började söka efter underlag, som skulle stödja minnet, upptäckte jag att det fanns en hel uppsjö med saker, som jag ville skriva om.
Jag är en samlare. För ordningens skull har jag sparat gamla räkningar, meddelanden och liknande i pärmar. Dem hade jag undanstoppat i ett skåp, som jag aldrig öppnade. Nu var det en guldgruva, eftersom alla dessa saker snart är ett halvt sekel gammal och visar vad saker och ting kostade då, hur vi levde som unga och mycket mer. Det här skulle ju bli ett tidsdokument i lika hög grad som en berättelse om mitt iv.
För den senare delen hittade jag också något ovärderligt i pärmarna. Jag hade ju sparat alla brev, som jag hade fått - de flesta av dem av min far. Något år före sin död hade han också gett mig alla brev, som jag hade skrivit till honom under trettio år. I vilka jag berättade om glädjeämnen och bekymmer, hur barnen växte upp, om studierna och jobbet, kort sagt, allt som hade hänt mig och min familj.
Min far dog för nästan tjugo år sedan. Jag är idag fullt medveten om det, men det hände ändå en ganska lustig sak, när jag läste igenom vår konversation genom åren. Ibland, när det fanns en oklarhet i vår skriftliga konversation, kom jag på mig att jag tänkte: "det måste jag fråga honom om". Det var ju lite för sent, men det visar, hur fördjupad jag verkligen var i det förgångna.
Fast det är inte bara min fars brev, som jag har rådfrågat som stöd för min biografi. Där fanns också kärleksbrev, notiser från vänner, små papper, som minigolfprotokoll och liknande. Och på den vägen blev den här biografin till. Det blev mycket, mycket mer än jag hade tänkt mig, men allt som finns med, är en del av mig. Och jag är jättetacksam att jag fick chansen att "leva mitt liv en gång till", för att det är egentligen det som hände.
Jag fick även chansen att säga "tack" eller också "förlåt" till människor omkring mig, ävenom det i de flesta fall sker alldeles för sent, eftersom många inte längre finns bland oss. Men om inte annat, så är det ett sätt att lätta mitt eget samvete lite grann.

Till sist: varför gör jag mig detta jättejobb? Som jag sa, att det dels en tillfredsställelse för mig själv, sen är det ju trots allt möjligt att något av mina barn eller barnbarn skulle vilja veta mer om gamla tider. Själv ångrar jag mycket, att jag inte har pratat mer med min morfar, medan jag hade chansen ... Och till sist kan det ju även vara så, som jag nämnde inledningsvis, att någon helt främmande kan vara intresserad av hur man levde förr i tiden. Därför har jag beslutat mig att lägga upp det på internet, till allmänt beskådande.

Västerås, i april 2019
Bernhard Kauntz

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av