DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Som om den officiella förlovningen hade varit en fruktbarhetsrit, blev Anne Marie gravid vid frsta bästa tillfälle efter det. Vi kunde ju inte vara säkra förrän i mars, men då fick vi bekräftat att vi skulle få barn. I oktober skulle det vara dags. Det ställde ju några av våra planer på huvudet. Personligen tyckte jag att de praktiska frågorna var mycket värre, än tanken på att bli förälder. Det var ju något ganska naturligt egentligen, bara att det hände lite tidigare än vi hade räknat med. Men vi var i alla fall överens om att vi skulle gifta oss och få barn så småningom. Lite lustigt var det, om man tänker tillbaka hur våra föräldrar tog det. Min mor såg allting i rosarött och tyckte att det var jätteroligt. Min svärfar såg allting i nattsvart och var inte alls förtjust över utvecklingen. Anne Maries mor erbjöd sig att ta hand om barnet, tills vi hade gått ut skolan. Tack och lov var vi överens om att vi inte ville ha en sådan lösning. Vi ville ta hand om vårt barn själv. Min far skrev att han egentligen inte var förvånad, men att jag nu måste sköta mig och reda upp alltihop. Han skrev för all del också, att om jag skulle smita från ansvaret, behövde jag inte skriva till honom mera, inte ens en rad till. Fast den tanken korsade inte ett ögonblick mitt huvud. Självklart skulle jag ta hand om mitt barn och om Anne Marie också. Men det fanns ju en mängd praktiska saker att lösa. Framför allt ville vi flytta ihop nu och bli van att leva tillsammans, innan vi tre. En annons i Lyckseles annonsblad var det första steget. Det kostade tolv kronor, men var värt mycket mer, eftersom vi fick napp direkt. I början av april, i påskveckan, flyttade vi ihop, på vindsvåningen i en trävilla på Timmervägen. Det var bara ett rum, med en koknisch och en sovalkov. Rummet mätte 32 kvadratmeter och hade dessutom snedtak. Fast det kändes bra ändå. Vi hade vår första, egna, gemensamma bostad. Självklart skulle vi gifta oss också, så snart det var möjligt. Anne Maries föräldrar skulle stå för bröllopet, som vi hade tänkt oss ha till pingst, första helgen i juni

Det är bara det att dessa rader ju var oändligt långa ... Och det gick alltid någon efter för att kolla att man inte hade för bråttom, så att man lämnade för många jordgubbar, för att bli klar med raden snabbare. En reflexion idag, av mitt vuxna jag, ger vid handen att hela upplägget var ett stort bedrägeri. Midsommarafton detta år inföll den tjugotredje juni. Den gode Gillis måste alltså kunna leverera så många jordgubbar som han bara kunde, så att folk skulle få köpa dem till midsommar. Men skulle han ha gått ut med ett tredagarsjobb, skulle han knappast ha fått tillräckligt med villiga plockare. På den tiden var vi dock alldeles för blåögda för att fundera över detta. Nog för att vi var förbannade över att inte få chansen att tjäna mera. Vi gjorde dock en dygd av nöden och hittade en egen lösning. De två flickorna var mycket duktiga på att teckna. Tanken slog mig, när jag såg att de satt där vid tältet och gjorde just det, i brist på annan sysselsättning. Vi skulle gå och sälja teckningarna! Det hade jag ju en viss erfarenhet av sen tidigare. Och visst, folk hade kommit ut till sina sommarstugor, hade semester och var på bra humör. Det gick lätt att bli av med teckningarna och vi gjorde nog en bättre förtjänst än med jordgubbarna. Fast allt som allt gick vi back ungefär en hundralapp var. Inte ens att bada i Östersjön var någon höjdare i sjuttongradigt vatten.

När vi kom hem, skrev vi klagobrev till både arbetsförmedlingen i Lycksele och Kungliga Arbetsmarknadsstyrelsen. Men båda två rentvådde sig med att de ju inte kunde veta att det skulle bli ett dåligt år för jordgubbar. Att man kanske skulle ha genomskådat midsommartricket, var för mycket begärt, för då hade man ju behövt tänka till. Det är något, som arbetsförmedlingen ännu idag inte har lärt sig. Snart därefter började nästa stora, samhällsomvälvande händelse kasta sin skugga över landet. Det skulle ju bli högertrafik om några veckor, närmare bestämt den tredje september. Det var ett hett samtalsämne om hur det nu skulle gå, hur mycket vanan skulle sitta i, när man hamnade i stressade situationer. För min del var det ju en återgång till det normala, så jag tog det ganska lugnt. Österrike hade väl haft högertrafik under hela min livstid, även om man också där var ganska sen med att byta sida. Det skedde inte förrän Hitler annekterade Österrike 1938, och då för att man måste anpassa sig till trafiken i Tyska Riket. När skolan började fick vi äldre elever i uppgift att stå vid övergångsställena och se till att ingen korsade vägen framför en bil, för att de tittade åt fel håll. Som tack för denna "samhällsnyttiga insats" fick vi ett diplom.

När vi hade slutat leka trafikpoliser, började skolåret på allvar. Vi var åtta tappra, som hade belutat sig för att läsa latin. Anne Marie var naturligtvis en av dem. Sen är det jätteroligt att jag har hittat två av klasskamraterna på facebook, Anna-Lena och Gun-Marie. Det är rätt roligt att se vad det har blivit av folk, när man får kontakt med varandra efter ett halvt sekel. De andra fyra har dock försvunnit i tidens malström. Jag vet inte, varför jag valde att ta latin, när jag hade så dåliga erfarenheter. Det var möjligtvis för att jag tänkte, att jag ändå kunde en hel del och att det därför skulle bli ganska lätt. Kanske var det också för att jag skulle visa min far, att jag visst kunde klara av det. Självklart kunde jag en hel del till att börja med, men nog var både läromaterialet och undervisningen bättre här i Sverige. Annars hade det kanppast varit möjligt att från att jag med nöd och näppe hade klarat mig igenom andra läsåret i Österrike, till att ha högsta betyg i Sverige i mitt avgångsbetyd, även det efter två läsår.

33 poäng av 35 möjliga på ett latinprov   hade jag bara kunnat drömma om i Österrike

Under hösten fick jag chansen att ge stödundervisning i tyska för elever på realskolan. Jag tror att jag får tacka Folke Bergman även för denna möjlighet. Det skedde dock under någon håltimme för realskoleeleverna och en av dem krockade med min egen latinundervisning. Vi hade latin sju timmar i veckan, förresten! Men vår lärare tyckte att det inte gjorde någonting, om jag missade en eller annan timme. På så sätt fick jag en ny inkomstkälla, som var riktigt hyggligt betald, nämligen med femton kronor i timmen! Det var skillnad mot jordgubbarna! Jag har anteckningar om att jag under den hösten även deltog i ett schackmästerskap, samt att Anne Marie och jag deltog i seriespel i bowling i den nya hallen i Lycksele. Jag hade hela 121 i snitt. Året avslutades sedan med en officiell förlovning. Min mor hade under tiden lämnat Ingvar och börjat som hushållerska ett par mil längre bort. Vi åkte dit med mina svärföräldrar och satte på oss ringarna inför allas åsyn. Men, om jag ska vara ärlig, så hade det känts mer emotionellt, när vi satte på oss ringarna inför resan till Wien. Nu var det liksom bara att bekräfta det hela för allmänheten.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av