DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Då var jag tillbaka i Wien igen, fast besluten att avsluta min lärlingsutbildning. Det började bra. Lägenheten, en tvåa, som min far hade fått tag i, var klart bättre än enrummaren vi hade trängts i tidigare. Jag fick ett "eget" rum, som också fungerade som vardagsrum, om det kom gäster. I övrigt höll man till i köket under dagen. Jag fick också komma tillbaka till min gamla klass i yrkesskolan, förutsatt att jag kunde tenta upp mitt underkända betyg i fotografi. Det var inget problem. Egentligen är det ganska ironiskt, för att jag är säker på att det inte finns många från min gamla klass, som senare framkallade lika många foton som jag. Men jag hade fått underkänt ... Fast på så sätt hade jag ändå inte förlorat någon tid alls genom min "utflykt" till Sverige. Men jag behövde ju också en arbetsplats. Optimist, som jag är, skrev jag ett brev till min förra arbetsgivare, men där svarade man med ett höjt ögonbryn, att man var förvånad att jag sökte, efter min snabba sorti senast. Synd, för jag hade ju trivts där. Och med tonåringens egen logik tyckte jag, att man kunde kvitta min avgång mot misstankarna om inbrottet, som hade riktats mot Erich och mig. Men nej, ville de inte, så fick de skylla sig själva. Det tog inte så många år, så gick de i konkurs ... Jag började gå runt till diverse drogerier för att fråga om de behövde någon lärling. Men det var ju mitt i terminen, så alla hade ju den personal de behövde. En kväll efter nyår kom min far hem och berättade att ett nytt drogeri skulle öppna, två gatuhörn från där vi bodde. Jag gick dit och ja, visst, jag kunde börja dagen därpå. Ägaren var en ung kvinna, som säkert hade avslutat sina läroår för inte så länge sedan. Jag blev mycket förvånad, när min chef - jag minns inte, vad hon hette - andra eftermiddagen förklarade att hon hade några ärenden och att jag skulle sköta affären. Jaha. Jag hade aldrig stått i en affär förut. Jag hade ingen aning om de flesta priserna. För att vara ärlig, hade jag ingen aning om någonting. Som tur var, kom det knappast kunder. Jag fixade det också på något sätt, med en kloss i halsen och en klump i magen. Dagen därpå var affären igenbommad. Vi hade inte skrivit på några papper ännu, så jag hade ingenting i handen. Jag vet inte hur jag fick reda på det, men senare fick jag veta att hon hade lagts in på psyk. Så mycket för den anställningen. Hemma blev det snart problem igen. Det hade gått bra över jul och nyår med att tassa omkring varandra och svälja förtretet, men det höll inte i sig så himla länge. Jag skrev inte någon dagbok, men jag noterade mina tankar i oregelbundna avstånd och redan den 22:a januari noterade jag att jag inte trivdes. Här kommer ett utdrag från den 12:e februari:

Redan på hösten i Sverige hade jag börjat skriva en "roman", som till delar var självbiografisk. Jag har fortfarande omkring 200 handskrivna sidor liggande i skåpet. Nåväl, jag tänkte att jag skulle kunna skriva av den på maskin och frågade min far, om jag kunde använda hans papper. Men hans svar gjorde mig ju inte precis glad: "För sådana dumheter kan jag inte offra mitt papper." Det är kanske inte så konstigt att jag i mina anteckningar noterade: "... hur skulle ens de mest träffande orden kunna uttrycka, hur jag känner mig? Helt, helt fruktansvärt. Jag står inte ut här! Men jag måste ju! Jag måste bli klar med lärotiden. Jag måste! Jag kan verkligen inte beskriva hur övergiven och ensam jag känner mig. Oh, som jag hatar allt det här!" Även om vi antar att jag förstorade upp saker, kan man ju inte påstå att jag trivdes, bara två månader efter att jag hade kommit tillbaka. Naturligtvis var en del av problemet att jag inte hade någon sysselsättning. Och ville jag göra något bra, blev det också fel. Min far hade pratat om att man borde måla skänken i köket i grönt och han hade till och med köpt färg. En dag, när jag ändå bara drällde hemma, började jag måla en dörr. Men under tiden hade min far bestämt sig, att den i alla fall inte skulle målas. Inget stort problem, förvisso. Men sen stod den där vita möbeln med sin gröna dörr och påminde mig varje dag om bristerna i kommunikationen. Eftersom jag inte hade något jobb, hade jag inga pengar heller. Jag kunde alltså inte gå ut och hitta på saker som omväxling. På yrkesskolan hade jag träffat en tjej, som gick två år efter mig, som alltså just hade börjat som lärling, Christl hette hon. Hon skulle fråga sin chef. Och det gick bra igen. Jag förstår att de villa ha någon, som kunde ta lite tyngre saker. Det var bara chefen och hans fru - och hon satt i kassan. Och Christl jobbade också där, förstås.

Inte ens namnet kunde han skriva rätt

Fast det gjorde mig ingenting att ta i lite. Det var ganska roligt att stå i affären och träffa folk, medan man betjänade. Den här gången fanns det ju någon att fråga, om jag inte visste. Det fanns dock två nackdelar. Den ena var, att det var precis på andra sidan stan och att jag hade nittio minuters resväg. Den andra var arbetstiderna. På den tiden hade man fortfarande lunchstängt. Affären öppnade halv nio och stängde klockan ett. Sen var det middagspaus till halv fyra. Eftermiddagspasset gick sen till klockan sex. Det innebar att jag gick sju på morgonen hemifrån och kom hem drygt tolv timmar senare. Rasten mitt på dagen var till ingen nytta. Det fanns ingenting att göra där ute i utkanten av stan. Lördagen var en halv arbetsdag. Naturligtvis blev jag förälskad i Christl. Det hände inte bara en gång att chefen kom ut på lagret, för att se, varför vi behövde så länge. Det ska dock sägas att jag inte utnyttjade tjejerna, utan att jag åtminstone själv tyckte att jag verkligen var förälskad. Idag förstår jag, att det berodde på att jag behövde någon att ty mig till. Jag höll på att bli självständig, men att vara ensam gjorde mig liksom vilsen.

Läget hade dock förändrats nu, i och med att jag hade fått min lärlingslön. Och det förändrades inte till det bättre, om jag ska vara ärlig. I Prater ligger Wiens stora nöjesfält, unikt på sitt sätt, eftersom man inte behöver betala något inträde. Min kompis, Erich, bodde i närheten och jag passerade där på vägen hem. Det var klart roligare att tillbringa några timmar där än att åka hem. Det är bara det att några timmar blev flera med tiden. Dessutom var området inte precis ett ställe, där jag skulle vilja att mina barn drog runt, kväll efter kväll. En av många biljetter berättar om mitt leverne. PR betyder Praterstern, alltså förkortningen för stationsnamnet.

Där stämplade jag en Fredag klockan 24:45 i vecka 17. Men tydligen var jag stolt över vad jag gjorde, eftersom jag noterade tiderna för en veckas avfärd från Prater på baksidan av en spårvagnsbiljett. Vi gjorde ingenting kriminellt, men flera av kompisarna, som vi hade där, var nog mera försigkomna i den frågan. Min far försökte motverka, men kanske med fel medel? Han sa att han skulle låsa dörren från insidan, om jag inte var hemma klockan nio på kvällen. Som om jag skulle ha tagit det hotet på allvar ... För det första skulle *det* ha varit kriminellt, eftersom han var min målsman, och för det andra skulle jag säkert ha hittat ett ställe att slagga på. Sen tog han av mig det mesta av min lön. Men det var inget problem heller. Erich och jag hade blivit helt suveräna på flipperspel. (Känslan satt där i många år.) Ett spel kostade en Schilling. Vi gjorde frispel på frispel. När vi hade fått ihop tio, sålde vi dem för åtta. Den vinsten fick man nästan en ask cigaretter för. Men vi hade en mycket bättre inkomstkälla. Vi hade blivit bekanta med många människor, bland annat killen, som skötte elektrobilarna. När en åkomgång är slut, lämnar folk bilarna vind för våg, utspridda på hela golvet. Vi erbjöd oss att köra tillbaka dem till kanten, där folk kunde kliva på igen. Men det var inte alls oegennyttigt. Ty när folk krockar med varandra och skrattar åt det, tappar de en hel del lösa mynt som de har i byxfickan. Men ingen tänkte på det, när de gick.

I Prater sålde jag dessutom en klackring, som jag hade fått av min far, samt min skivspelare tillsammans med skivorna, för att dryga ut kassan. Ungefär i slutet av april bestämde jag mig, att jag skulle åka tillbaka till Sverige, kosta det vad det kosta ville. Min mor hade under tiden arrenderat ett jordbruk i en liten by mellan Bjurholm och Lycksele. Jag talade om för henne, att jag skulle komma tillbaka. Hon försökte argumentera emot i början, men jag gav henne inte en chans. Till slut var hon med på att jag skulle få komma till dem. Jag ville ju framför allt ha en fast punkt att utgå ifrån, till att börja med. Men min mor talade om för mig att hon inte kunde hjälpa till med respengarna. Hon sa att jag skulle låna dem av min morbror.

Jag minns inte, vad som hände mera de sista dagarna, antagligen var det inte mycket skillnad mot tidigare. Att jag inte mådde så himla bra av alla förberedelserna och turerna kring de hela, framgår ju av att jag gick till doktorn den tolfte maj, för att jag hade ont i magen. Dessutom måste jag ha ljugit ihop någonting om att jag hade ont i ryggen, eller något sådant, eftersom jag fick en lapp till min arbetsgivare, där det stod att jag inte skulle lyfta något tungt i 8 - 10 dagar. Förmodligen hade jag hoppats på att han skulle sjukskriva mig, men det gick alltså inte. Jag gick till min morbror och frågade om jag fick låna pengar till resan, men min morbror sa blankt nej. Jag var ganska desperat vid det läget. Då fick jag ytterligare ett brev från min mor. Hon hade hittat en gammal bankbok med drygt femhundra Schilling på, som hon hade skickat till en väninna. Där skulle jag kunna hämta dem.

Fast det fanns ju ingen möjlighet i världen att jag skulle kunna betala en tågbiljett med så lite. Men jag skulle bara åka, om jag så skulle lifta. Och när jag väl hade kommit så långt i tankarna, blev det till en fix plan. Jag hade liftat tillräckligt mycket förra hösten, så då skulle jag väl klara av det här också. Schenker, åkeriet, hade ett ställe, som låg inte så långt hemifrån. Jag hade sett att det ibland fanns bilar med svenska nummerplåtar där. Jag passade på och pratade med en av chaufförerna med min knaggliga norsk-svenska. Nej, det gick inte nu, han hade ett annat uppdrag först. Men i morgon skulle han vara i Wien igen och åka till Hälsingborg sedan. Då kunde jag åka med, om jag ville. Tisdagen den tjugofemte infann jag mig hos Schenker med en reskassa på 485 Schilling, alltså ungefär 97 kronor, samt en stor resväska, som var enormt tung.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av