DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Plåtverksgatan Open


Ett av mina roligare minnen är att ha satt igång Plåtverksgatan Open Championship, eller POC, som det också kallades. Förutom bord och stolar var ett pingisbord bland de första sakerna, som vi hade anskaffat till gillestugan.

Det fanns rätt många barn i huset, därför var pingisbordet en attraktion, som utnyttjades flitigt. Även vi gick rätt ofta ner, för att slå några bollar. Jag gav mina barn handikapp, så att det skulle bli rättvist, men det betydde också att jag fick spela ut ordentligt. Hade jag bara mesat bollen över, så at även barnen skulle vinna, hade de ju aldrig lärt sig spela på riktigt. Och det var så idén föddes. På så sätt skulle ju alla i huset kunna vara med och spela.

Jag utvecklade ett handikappsystem, som visade sig vara någorlunda rättvist. Barn fick för varje år under 15 två poäng försprång och "gamlingar" över 35 fick en poäng för vartannat år, som de var äldre. Kvinnliga deltagare fick dessutom fem poäng extra. Fast maximum för handikappet var 15 poäng. På den tiden spelade man fortfarande till 21.
Trettondagshelgen föll med flera dagars ledighet och efter julledigheten var alla pigga på att det skulle hända något. 1979 spelade vi vår första turnering. Det blev en bra uppslutning med ett tjugotal startande, från de tolv lägenheterna som fanns i huset. Förutom singlarna spelade vi också dubblar, där vi lottade ihop folk och halverade båda spelarnas handikapp.
Det blev succé direkt. Första året dominerade ännu de vuxna med fyra platser bland de första sex.
Men från andra året framåt var det alltid fler ungdomar på poängplatserna. Den minsta nyttan, som tävlingen gjorde, var alltså att ett antal ungdomar lärde sig spela hygglig pingis.
Efter fem turneringar skiljde jag mig och flyttade därifrån. Därmed dog även POC, tyvärr.
Att det hade varit rättvist, visar ju att inte mindre än 16 stycken hade tagit medalj efter fem år och hela 25 fanns på poängplats, alltså hade kommit bland de första sex någon gång.
Själv höll jag mig i regel bra framme, men jag lyckades aldrig vinna något. Två andra platser och tre tredjeplatser blev mitt utbyte. I poängligan kom jag dock på en hedersam fjärde plats. Gunnar blev bäst i familjen med två vinster och en tredjeplats i poängligan. Bäst var Rikard, en grannpojke, som vid tävlingens första år var sju år gammal.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2018


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


17.7.2018 by webmaster@werbeka.com