I stan var den ju bara begränsat användbar - det fanns alldeles för många och höga trottoarkanter, samt dessutom rätt mycket trafik. I Klosterneuburg, där vi hade vår sommarstuga, var det däremot underbart att ha den.
Det, å andra sidan, tyckte nog flera än jag. Det var mormor, som tog hand om oss barn, medan min mor var på jobbet. Hon skötte även hushållet. Affärerna låg i centrum och dit var det en bit att gå, om man ville handla. Självklart var det lättare att på vägen tillbaka hänga kassen på styrstången av min sparkcykel. Men det trappades upp.
"Men ... Nu har jag glömt köpa ost till i morgon bitti. Bernhard, kan inte du vara snäll och gå till mjölkaffären och köpa osten? Du kan ju ta sparkcykeln, då går det ju fort."
Visst gick det bra. Det var ju roligt att kunna använda sparkcykeln och när man dessutom kunde vara duktig och hjälpa till ... Men snart begränsades mina insatser inte till att hämta varorna, som man hade glömt, utan det liknade mer och mer de dagliga inköpen. På helgerna var även min morbror i sin sommarstuga, som bara låg några hundra meter bort. Då var det ju närmare och lättare och komma och "hälsa på". Då kunde man ju passa på och fråga om inte pojken kunde åka och hämta några flaskor öl, eller en liter vin från krogen. Pojken kunde i regel, bestämde min mor. Så här i efterhand undrar jag, om det kanske var en present från hela familjen ...
Med krogen var det dock ett litet problem. Den låg på andra sidan vägen, liksom även speceriaffären och apoteket. Det var bara det, att till de två sistnämnda var det närmast att gå över vägen vid övergångsstället. Ville man till krogen, kunde man korsa vägen en bit innan, så att man inte behövde åka tillbaka några meter på andra sidan. Självklart följde bekymrade ord med på vägen:
"Och kom ihåg att gå över vägen vid övergångsstället!"
"Visst", nickade jag och brydde mig inte ett dugg om förmaningen, utan tog den närmaste vägen. Fast en gång var det nära. Jag missbedömde väl avstånd och hastighet av bilen som kom emot mig och körde över vägen. Som tur var, var där en T-korsning, så att bilföraren klarade att svänga vänster med en hårsmån. Ja, inte ens det, faktiskt. För bilen träffade ju sparkcykeln, så att jag ramlade omkull. Metallisten, som satt under fönstret på bildörren hade också slitits av. Så nära var det faktiskt. Min gode man, vem du än var, tack för din reaktionsförmåga.
Men när polisen hade kommit dit och alla var överens om att det inte var något allvarligt, så fortsatte jag mot krogen och fixade min morbrors vin. Konstigt nog fick jag inga bannor, när jag kom hem, för att jag inte hade tagit övergångsstället. Istället verkade alla vara glada, när jag hade berättat färdigt. Fast i fortsättningen skickades jag till en annan krog. Den var visserligen längre bort, men på en nästintill otrafikerad gata på helgerna, eftersom det låg ett fabriksområde utmed den och på andra sidan järnvägen.
Fast det är sannerligen inte bara hemska upplevelser, som jag förknippar med sparkcykeln. Varannan helg tillbringade jag hos min far. Han bodde i utkanten av Wien, nästan där stan slutade åt det håll, där vi hade sommarstugan. När jag var lite äldre fick jag tillåtelse att ta mig dit med min sparkcykel. Det hade inte varit jag, om jag inte hade hittat på någon form av rekordjakt. Därför tittade jag på klockan, när jag gav mig iväg och tittade igen på den stora, offentliga klockan, när jag kom till stan. Mitt rekord var tjugo minuter. Och jag visste att det var ungefär fem kilometer. När jag nu skrev ner det här, tänkte jag att det måste ha varit fel någonstans, så snabbt kan man inte åka på en sparkcykel ... Därför mätte jag upp sträckan på Google Earth för en stund sedan och kom fram till 4800 meter. Det skulle motsvara en genomsnittshastighet av 14,4 kilometer i timmen. Låt vara att jag i min ungdomliga iver bedömde tiden välvilligt och att det i verkligheten var tjugofem minuter - det var i alla fall en bra prestation av min sparkcykel!
På våren, innan jag fyllde tretton, fick jag en cykel istället.
|
