DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

När jag hade kommit tillbaka till jobbet och till skolan, hade jag vunnit massor med prestige, genom att ha klarat resan till Sverige. Inte för att det var viktigt för mig - jag har i hela mitt liv inte strävat efter makt eller inflytande, men jag kunde inte hjälpa att känna de andras beundran. Naturligtvis ökade det också mitt självförtroende. Det var dock inte bara positivt. En odräglig sextonåring med ännu mer självförtroende bidrog ju inte nödvändigtvis till att förbättra hemförhållandena. Jag gjorde min första erfarenhet av amfetamin under en helg, där jag hade ljugit om att vara någonstans hemifrån - och vi höll oss vaken i tre dagar. Samtidigt blev det en läxa för mig, för när jag hade kommit hem sista kvällen, hade jag satt mig vid skrivmaskinen. När jag dagen efter tittade på vad jag hade skrivit, fick jag en chock. Jag hade skrivit ord helt utan sammanhang. Det var inga stavfel, men orden kunde man ha plockat valfritt ur ett lexikon. Jag begrep ju, att det hade ställt till saker med min hjärna. Det var då jag beslutade mig för att inte göra om försöket. Med några smärre undantag har jag hålllit jag löftet till idag.

Min far försökte väl göra det bästa av att han hade fått en tonåring till skänks. Jag minns att han åkte med min flickvän och mig upp till Kahlenberg, för att åka skidor. Det var något, som var mycket uppskattat av oss unga, inte minst att han accepterade att vi "gick" med varandra. För mer var det ju inte. Sabina, vi kan väl kalla henne för det, var en ljuspunkt under dessa månader, trots att hennes far var väldigt mycket emot att vi umgicks. Och sen kom det stora bråket hemma. Min far hade varit grovt orättvis, det tycker jag ännu idag. Men han var ju också bara en människa och därför inte felfri, men för mig var det en katastrof på den tiden. Jag skrev till min mor, att jag ville komma till Sverige igen. Hon skickade respengar och jag förberedde detaljerna. Det var inte enbart lätt, jag minns avskedet från Sabina, där vi satt vid Donau och jag försökte få henne med mig. Turlig nog hade hon mer förstånd än jag. Jag känner nästan ännu, hur hon strök mig över håret och log, när hon sa att hon inte kunde göra det. Somliga ögonblick glömmer man inte - minnet finns kvar, trots att jag såg henne bara en enda gång till efter det. Vi skrev några brev till varandra, men sen krävde avståndet sin tribut och i den åldern var det för stort.

Jag minns min sista helg tillsammans med min bäste kompis. Erich visste förstås också, att jag skulle åka. Vi skulle vara tillsammans över helgen, men hade inte bestämt något speciellt. Jag tror att det var min idé att åka till Tulln. Varför? Jag har ingen aning och jag hade det nog inte då heller. Tulln är en småstad, tre, fyra mil utanför Wien - det säger sig självt att det inte är något nöjesparadis. Därför tyckte Erich att det var hans tur att bestämma och han föreslog att vi skulle åka till Traismauer. Det fanns lika lite anledning till att åka dit, vilket vi märkte, när vi hade klivit av där. Det hade blivit eftermiddag och så dags hade vi nog insett att det inte var så stor mening med att åka runt på landet.

Vi beslutade att vi skulle ta oss hem till Wien igen - men varför inte testa och lifta? Sagt och gjort. Och det dröjde inte alls länge innan en liten bil stannade. Det måste ha varit en Steyr Puch, som nog var den minsta personbilen, som fanns på den tiden. Det satt redan fyra stycken ungdomar i den, men de tyckte att vi nog skulle få plats. När vi började prata fick vi reda på att de var på väg mot ett ställe, som hette Würmla, eftersom det hölls en byfest där. Vi kunde väl hänga med, tyckte de. Och inte var vi omöjliga heller ... Jag har roat mig nu och slagit upp Würmla i Google. Det lever 669 personer i huvudorten. Totalt har kommunen 1258 invånare.

Av nio sevärdheter är fyra kyrkor eller kapeller, en är prästgården och en statyn av St. Antonius. Vi hade naturligtvis aldrig hört talas om Würmla, och ännu mindre aning om var det låg. Men det var fest där. I likhet med drogerna har det inte hänt mer än en handfull gånger att jag var så berusad att jag tappade minnet. Även i det hänseendet var besöket i Würmla en bra lärdom, trots att det inte finns någonting alls att vara stolt över. Å andra sidan var det åter ett kreativt försök till problemlösning, åtminstone för stunden. Men låt mig nu ta det från början i de fragment, som jag minns. Det närmade sig kvällen, när vi kom till byn. Efter en obligatorisk runda på "nöjesfältet" hittade vi en av bykrogarna. Där hade de en alldeles utomordentlig god körsbärsrom, som såväl Erich som även jag njöt av i förmodligen ganska stor utsträckning. Det är nämligen då luckorna i minnet börjar uppträda. Jag minns att vi hade ett kurr med lokalbefolkningen, som det dock inte blev allvar av, även om alla parter gick ut på gatan med hotfulla miner. Under tiden hade det blivit sent och vi kom på att vi borde hitta något ställe att övernatta på. Alltså började vi vingla runt. Jag minns en ladugård, men det var inte riktigt gemytligt, så vi drog vidare. Jag minns en lerig åker, där skorna fastnade vid varje steg. Sen minns jag inte att jag tappade bort Erich. Men jag måste ha gjort det, för det nästa jag vet, är att en röst sa: "Men vill du då aldrig stiga upp?" Jag öppnade ögonen och såg en äldre dam, som stod i dörröppningen. Jag låg i en säng i bara underkläderna. Min kostym, ty det var den jag hade haft på mig under helgen, hängde på en krok på något skåp. Mycket mystiskt alltihop. Så jag klädde på mig och gick en trappa ner, där även damens äkta man fanns. Jag frågade dem hur jag hade hamnat där, men de visste inte heller. De antog att jag hade klättrat in genom det öppna fönstret på bottenvåningen, hittat en tom säng och lagt mig. Sen bjöd de på frukost också. Kvinnan hade till och med borstat av min kostym och putsat skorna. De kunde lika gärna ha hämtat polisen istället. Tack så mycket, snälla ni, vem ni nu var, och förlåt mig. Jag liftade hem i en fräsig sportbil, som tog med mig till närmaste spårvagnshållplats i Wien. Senare fick jag höra att Erich hade sovit lutat mot kyrkväggen och blivit väckt av folk, som var på väg mot gudstjänsten ...

Måndagen använde jag till att inhandla diverse beställningar, som min mor ville ha - saker som inte gick att få i Sverige. Jag åkte också till järnvägstationen med en väska, som innehöll några få kläder. Den lämnade jag in och hämtade ut igen på tisdagmorgonen. Jag skrev ut en tidtabell den här gången, för jag hade lärt mig att det var bra att ha, för att se om tåget var försenat, samt i så fall hur mycket. Jag löste också biljetten till Göteborg för följande dag. Jag kände ju fortfarande inte till någon annan väg än den via Göteborg. Men den här gången hade jag i alla fall pengar för den fortsatta resan också. Jag kommer inte ihåg något speciellt från den resan, det hände nog inte något av vikt. Klart, jag var lite nervös vid gränsen, utifall att någon skulle ha upptäckt min flykt, så att man haffade mig där. På den tiden var det ju passkontroller på tåget, såväl av landet som man lämnade, som av det man åkte in i. Men det gick bra. Det var ju därför jag hade tagit morgontåget, istället för att åka på kvällen i direktvagnen till Köpenhamn. Nu måste jag visserligen byta i Hamburg mitt i natten. Dessutom åkte tåget inte upp på färjan, utan jag måste ta mig dit själv i Puttgarden och sen kliva på nästa tåg i Rødby. Men allt det där tog jag på mig för att jag hade större chans att inte bli upptäckt. Hade jag väl kommit till Rødby, var jag i princip säker, ty på den tiden fanns det mindre kontroller än idag mellan Danmark och Sverige. I Göteborg hade man också lärt sig lite sedan senast, för nu skickade man mig med inlandsbanan. Men när jag sedan tittade efter någon gång, blev jag förvånad. Ty man hade angett en sjö, Daglösen, som skulle passeras, på väg till Filipstad. Vid närmare eftertanke kom jag dock på att det måste betyda, att man fick åka om båda sidorna om sjön, beroende på vilket tåg man åkte med. Sen var jag tillbaka i Bryngelhögen ...

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av