DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

En del av mina arbetsuppgifter, enligt verksamhetsbekrivningen, var att hjälpa till vid utbildningen av cirkelledare. Egentligen var det distriktets sak att arrangera dessa kurser. Som ny hade jag naturligtvis själv deltagit i sådana och hade då kommit till övertygelsen att de var mycket torra och tråkiga. Inte att undra på att folk inte hade någon större lust att offra en ledig lördag eller söndag.

Pedagogen i mig vaknade till liv och jag började fundera på hur man skulle kunna göra det hela intressantare, mera attraktivt. Steg ett var i princip bara en introduktion med det allra nödvändigaste. Det var något man i värsta fall kunde klara av på en lite längre kafferast. Det steget lämnade jag som det var. Steg två handlade om den byråkratiska delen med regler och formulär. Det kunde man ju inte ta bort och det tog sin rundliga tid i anspråk. Men steg två handlade också om gruppdynamik, om att integrera alla deltagare, alltså även de som inte pratade så mycket, samt en del andra psykologirelaterade ämnen. Även dessa hade hittills hållits i föreläsningsform.

Och här kunde man visst göra det bättre, mer aktivt, deltagarorienterat. Men för att kunna plocka in nya idéer, måste man alltså förlänga kursen. Nu jobbade ju de flesta under veckan och höll dessutom i studiecirklar på kvällarna. Det fanns alltså bara veckoslutet att tillgå. Därför var det enkla svaret att hålla utbildningen under både lördag och söndag. Många avrådde, eftersom de tyckte att folk aldrig skulle ställa upp över två dagar. Fast det visade sig att många, framför allt de yngre, tyckte att det var spännande att ligga över på en kursgård, eller till och med ett hotell. Någon gång höll vi även till på en färja till Finland. Men det var inte bra, eftersom gruppen spreds för mycket på den lediga tiden. Sen var det fråga om hur man skulle presentera det nya materialet. Nu hade jag själv gått en hel del kurser och läst rätt mycket litteratur i liknande ämnen. Jag stal friskt från dessa källor och anpassade innehållet till våra behov. Sen övertalade jag styrelsen att själva gå igenom en testversion av det hela. De var med på det och sen var även de sålda till idén. Västmanland bestod av två avdelningar, västra och östra länsdelen. I Köping hade man fått en ny chef för den västra delen, en ung tjej, som började inte så lång tid efter mig. Hennes styrelse var inte nöjd med hennes insatser och funderade på att inte förlänga hennes provanställning. Jag skrev ett brev till deras ordförande, om att det inte var så lätt att komma in i det här jobbet. Och jag inbillar mig, att det hjälpte till att säkra jobbet för henne. Vi hade genom de geografiska förutsättningarna naturligtvis ofta kontakt med varandra och jag lyckades övertala henne att vi skulle göra gemensam sak i cirkelledarutbildningen. Vi samlade ihop cirkelledare från hela länet och delade på kursledningen. Vi blev ett bra team och våra kurser var uppskattade. Jag kommer bara ihåg en bråkdel av sakerna vi gjorde. För det mesta började vi med att rita en triangel och skriva "Makt - Kärlek - Kunskap" i var sitt hörn. Sen skulle alla deltagare sätta ett kryss, som motsvarade deras egen uppfattning om hur viktiga dessa tre sakerna var i livet. Och sen följde en diskussion. Resultatet var inte så väsentligt, det viktiga var att få alla i gruppen att prata, så att de själva hade hade deltagit. Naturligtvis styrde vi diskussionen, så att alla verkligen fick yttra sig. Det var samtidigt ett exempel på hur en bra cirkelledare skulle få igång sin grupp. Avsluta gjorde vi med ett sociogram. Vi skapade en tom yta i lokalen och sedan fick var och en ställa sig någonstans på denna yta i förhållande till de andra, samt han eller hon fick flytta en av de andra deltagarna.

Vi var naturligtvis med även här och såg till att ingen hamnade för långt utanför resten av gruppen. Utvärderingarna var nästan inte av denna världen, så positiva var de. "En sådan kurs borde varje människa vara med om", är en sammanfattning som har stannat i mitt minne. "Det var synd att man var så trött", var en negativ kommentar, som också hade sin förklaring. Genom att skapa en gruppkänsla redan första dagen, lyckades vi för det mesta att hålla ihop gruppen även på lördagskvällen med gemensamma aktiviteter. Det kunde vara allt från charader till att spela Trivial Pursuit. Det hände att samkvämet inte slutade förrän på småtimmarna.

Jag har dock ett mycket negativt minne också, som nio år senare skulle falla tillbaka på mig. Jag hade plockat med en av våra praktikanter till kursen, en flicka på arton, nitton år. Och vi hade en deltagare, jag minns tyvärr inte hans namn. Men jag tror att han kom från Brukshundklubben, som ju var en medlemsorganisation till Studiefrämjandet. När jag kom in i ett rum, stod den där feta grisen och tryckte upp vår praktikant mot väggen. Han höll fast händerna, så att hon såg ut som korsfäst. Jag är inte våldsam av mig, men jag slet bort äcklet ganska omilt och skickade hem honom. Men detta var verkligen den enda negativa incidenten under alla år. Jag höll på att skriva att den vägdes upp av alla positiva reaktioner, men nej, en sådan sak kan aldrig vägas upp. Låt mig istället säga att det känns bra, att de positiva genmälen var så många fler. Jag tror att cirkelledarutbildningen var den delen av mitt jobb, som jag gillade bäst. Den motsvarade bäst min pedagogiska åder. Och när vi ändå är inne på ämnet, kan jag inte låta bli att nämna ytterligare ett tillfälle. Det var visserligen bara en enkel steg-ett-utbildning, men jag vågade och höll den på spanska för våra latinamerikanska invandrare. Även från den kursen minns jag ett uttalande: "Det fanns ju lite fel här och var; det är helt naturligt. Men vilket ordförråd du har på spanska!"

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av