DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Granada - äntligen! (Resan dit)


Vi hade pratat om det i flera år, att jag skulle komma och besöka Maria Dolores och Göran, när de på våren och på hösten bodde i Spanien, på sitt sommarställe. Det låter lite avigt, men på sommaren är det alldeles för varmt i Andalusien, i södra Spanien. Därför föredrog de den svenska sommaren. De hade sitt ställe i en liten by, i Otura, en dryg mil utanför Granada.
Jag hade skjutit på mitt besök, kanske inte minst med tanke på alla backar och kullar, som Granada består av. I det fallet föredrar min kärlkramp och jag nog Bäckbyslätten.
Men nu skulle det i alla fall bli av. Det gick att flyga från Västerås flygplats direkt till Malaga. Med Ryanair. Trots att vi inte stod på bästa fot med varandra. Och det skulle visa sig ...
Fast det började redan tidigare. Eftersom Västerås Lokaltrafik anser att där jag bor räcker det, om jag har en busslinje mellan klockan nio och tretton om dagen, har jag närmaste hållplats sexhundra meter bort. Uppför. Med allt bagage. Kvällen innan var jag ändå fast besluten att ta mig till bussen med bagage och allt. Men när det kom till kritan nästa morgon, ringde jag i alla fall en taxi. Som kostade fyrahundra kronor. Så mycket kostar en resa med buss från Västerås till Arlanda - och tillbaka!
Men jag var på flygplatsen och dessutom i gott skick. Incheckningen gick snabbt och bra på en så liten flygplats och nu var det bara att vänta på att planet skulle komma in. Väskorna hade också körts ut för pålastning. Plötsligt såg jag att en flygplatsanställd kom tillbaka med två väskor, varav en var min. Jag rusade dit och frågade vad som var på gång.
"Följ med till säkerhetskontrollen", sa hon.
Jag förstod ingenting, men jag var ju tvungen att göra som hon sa. Vid säkerhetskontrollen fanns en annan anställd, som barskt förkunnade att jag hade en dator i väskan. Det visste jag väl, jag hade ju packat in min laptop där, för att den var för stor för ryggsäcken.
Det jag inte visste, var att man inte fick ha datorer i incheckat resgods. Och inte visste det någon annan heller, av dem jag frågade. Göran påstod till och med att han brukar ha sin laptop i resväskan ...
Vad skulle jag göra? Jag plockade ut datorn och förväntade mig att inte få gå på planet, eftersom Ryanair skriver noga att man bara får ha ett stycke handbagage. Fast det gick bra ändå, enda skillnaden var att jag nu även måste släpa på laptopen. Men vi kom i alla fall iväg. Malaga nästa.
När jag kom ut från flygplatsen var klockan kvart i fem och jag visste, att det skulle gå en buss till Granada en kvart senare. Den stod redan där, men ingen förare var i sikte. Han kom ungefär fem minuter i fem. Jag hade förväntat mig att jag skulle kunna köpa en biljett på bussen, men det fick man inte, påstod han. Jag skulle behöva gå till biljettförsäljningen. Den var inte så långt borta.
Och ja, han skulle vänta någon minut.
Vid biljettförsäljningen stod det två killar, spanjorer tror jag, och hade en ändlös diskussion med tanten i kiosken. Dessutom fanns det en kille före mig, samt några stycken efter mig. När de två killarna äntligen var nöjda, var klockan fem. Tack och lov hade killen före mig också bråttom - inte konstigt, eftersom han också skulle till Granada. Det gick fort att betjäna honom, sen var det min tur. Tur? Killen före mig hade köpt den sista biljetten, nu var bussen fullbokat!
Ibland är det en välsignelse att kunna främmande språk. Jag hade redan pratat med ett engelskt par bakom mig; med sina ryggsäckar såg de ut som tågluffare. Min nästa fråga till tanten var, när nästa buss gick. Det gick ingen fler idag, påstod hon. När jag nu talade om för engelsmännen att det var fullt, suckade de bara och vandrade därifrån. Men Maria Dolores hade talat om för mig att det även gick en senare buss. Så jag bet fast mig i hoppet.
Javisst, men det var ett annat bussföretag, som körde den. Dessutom gick den inte härifrån, utan från busscentrum i stan. Den närmaste gick klockan nitton, men den var också redan fullbelagd. Sen gick en ytterligare en timme senare - men det var bäst att jag köpte biljetten nu, det fanns inte så många platser kvar i den heller, sa hon. Det var väl det vettigaste, även om det skulle bli väldigt sent, innan jag var framme. Å andra sidan skulle jag få tid att äta en bit mat och inte minst - ta mig en öl. Jag låter bli att dricka något på planet, om resan är lite längre (drygt fyra timmar), för att slippa gå på de trånga toaletterna. Det sista jag hade druckit var min kopp te på morgonen ...
Jag stod i telefonkontakt med Göran, för att hålla mina värdar a jour med utvecklingen. De skulle ju komma och plocka upp mig på busstationen, när jag väl kom till Granada. Men först gällde det att hitta en stadsbuss i Malaga, som kunda ta mig den första biten mot målet. Jag lyckades och där fick jag till och med betala på bussen. Hela fyra Euro påminde mig om Västerås lokaltrafiks priser, men det var bara att pröjsa och se glad ut.
När jag var framme gick jag först till hållplats 24, därifrån min buss skulle gå om några timmar. Och - jag trodde knappt mina ögon - där stod en buss och det stod Granada på den. Chauffören höll på att stänga bagageluckorna.
"Duger den här åt dig", frågade jag och höll fram min biljett.
"Klockan åtta!" fnyste han, tog min väska och slängde in den till de andra.
"Arriba!" la han till och det behövde han inte säga två gånger. Så kom jag iväg, bara en halvtimme försenad.
Att tanten i biljettluckan inte hade kunnat upplysa mig om detta ... Men jag förstod snart anledningen. Medan den förra bussen gick direkt, var det här nåt slags postbuss, som även körde till alla mindre samhällen, som låg på vägen. En del av dem var dessutom riktigt sevärda. Men inte minst var vi framme en bra stund före klockan åtta. Och jag satt vid min andra öl, när Maria Dolores och Göran kom för att plocka upp mig. Och trots att resan hade haft några mindre trevliga passager, skule resten av min vistelse uppväga det med råge. Den blev helt underbar!


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


29.10.2022 by webmaster@werbeka.com