DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Jag har även sparat tipslappar från de omgångarna vi har vunnit något. Här fick jag en tia, som betalade hela femtio kronor. Vi spelade två rader var inom ett familjetips. Jag har ingen aning om vem som vann, men jag ser nu, att det inte var konstigt om det hade varit jag. Jag har nämligen inte räknat med tvåan i sista matchen för Roland. Annars är det ganska roligt att se resultaten från de gamla matcherna. Tydligen var Örgrytes seger, borta mot Kalmar, en överraskning, eftersom ingen av oss hade tippat det. I övrigt är det kul att se att två lag från Västerås var med i gamla Norrettan.

Det här året var det fotbolls-VM i Spanien, där Österrike hade chansen att spela bort Västtyskland, men istället fann sig i att spela en anti-klassiker. I denna match förlorade man med 1-0, så att båda länderna gick vidare på bekostnad av Algeriet, som tidigare hade slagit Västtyskland. Det förtog lite av glädjen över att trots allt bli rankade åtta i världen. Många av hjältarna från Argentina, då man blev femma i VMet innan, fanns fortfarande med och är än idag klingande namn i Österrike. Koncilia, Pezzey, Prohoska, Schachner och Krankl var det klarast lysande stjärnorna. Eftersom Sverige inte hade kvalificerat sig, var TVs interesse inte över sig. Man visade långt ifrån alla matcher, såsom idag. Fast just matchen mot västtyskarna var bland de man valde ... Men det var mera fotboll denna sommar. Wiener Sport-Club spelade i Tipscupen detta år - mot Brage från Borlänge.

Det är ju "bara" 15 mil från Västerås, därför bestämde sig Roland och jag att cykla dit för att se matchen. Vi startade tidigt på morgonen och var på plats en timme innan matchen började klockan fyra på eftermiddagen. Vår support hjälpte inte, jag tror att Sport-Club förlorade 3-0. Men Brage nämner matchen fortfarande i sin historik: "Brage deltog även i Tipscupen och gjorde det framgångsrikt, efter segrar mot bland annat Sparta Prag och Wiener SC." Jag var mycket imponerad av min ännu inte fjortonåring att han fixade denna resa. Fast efter matchen hade vi blivit ganska stela. När vi skulle cykla två och en halv mil tillbaka, till ett ställe, där vi på vägen upp hade hittat en bra övernattning, då blev det ganska tungt. Men vi klarade det också och dagen efter var hemvägen inte bara lite kortare, utan det gick även "nerför".

Nästa höjdpunkt under denna händelserika juli, var att min morbror skulle komma till Sverige. Även han har min beundran. Han var en enkel knegare och med sina sextioett år hade han aldrig varit utomlands, förutom under Andra Världskriget med följande rysk fångenskap. Att då åka tåg ensam genom halva Europa, till ett land, där han inte förstod språket, det var nog rätt bra gjort. Han skulle förstås åka till Norrland, för att besöka min mor. Men givetvis skulle han även komma till Västerås över en dag. Jag hämtade honom i Stockholm och satte honom nästa dag på tåget igen. Resan hade gått bra i stort sett, förutom att toaletten var låst, när tåget åkte på färjan mellan Helsingør och Helsingborg. Nu hör det också till saken att man även låste vagnarna under den ganska korta resan, så att folk inte skulle springa ut och sen inte vara tillbaka i tid. Om man då inte hade gått på toaletten innan, kunde man bli ganska nödig. Att toaletterna var låsta, var på grund av att man inte ville att färjan förorenades. Toaletterna på svenska tåg hade på den tiden bara ett hål under toalettstolen, så att man kunde se rakt ner på banvallen under färden. Att man då anmodades att inte använda toaletten under uppehållet på en station, förefaller ganska självklart. På kontinenten hade man åtminstone en klaff, som man kunde fälla ner med hjälp av en pedal. Så fick man bättre kontroll över var man avförde avföringen. Tänk att det ändå inte är så himla länge sedan ...

Min morbror hade tänkt stanna två veckor hos sin syster, men efter en dryg vecka ringde han och talade om att min mor hade kört av vägen med bilen och låg på lasarettet i Umeå. Naturligtvis satt jag sedan på nästa möjliga tåg norröver. Jag måste först hämta min morbror - han kunde ju bara tyska och min mors man bara svenska. Han kände sig alltså lite strandsatt. Jag passade också på att ta mig en titt på bilen, som inte låg så långt från gården. Den låg i diket, med framdelen mot en stor sten.   Bilderna togs av min morbror, medan polisen var där och kollade olycksplatsen. Den officiella versionen var att min mor hade somnat vid ratten. Nog tror jag allt att hon var trött, eftersom hon säkert ville göra sin brors vistelse så trevligt som möjligt, tillsammans med allt annat jobb. Men jag hade trots det en helt annan teori. Hon var ju lite deprimerad efter beskedet om sockersjukan och min systers flyttning hemifrån. Nu berättade min morbror dessutom säkert om alla trevligheter hemma i Österrike. Och jag är ganska övertygad om att hon styrde dit bilen själv. Jag tror också att det var en intuitiv reaktion, inte något planerat. När jag senare sa åt henne, att det var ett självmordsförsök, skrattade hon lite, men hon sa inte emot. "Jaså, du tror det", sa hon bara. När vi hade kommit till lasarettet för att besöka min mor, låg det fyra kvinnor i rummet. Jag såg mig omkring, men kände inte igen min egen mor vid första anblicken, så blåfärgad och uppsvullen var hon i ansiktet. Men i övrigt hade hon haft tur - inte en fraktur, ingenting annat än en del blåmärken. Jag lovade henne att ta hand om min morbror de få dagarna, innan det var dags för hans hemresa.

I början av augusti åkte vi till Amsterdam. På växlingsnotan kan man också se kronans förfall. För ett tiotal år sedan skulle man ha fått 700 gulden för 1000 kronor ... På den tiden hade jag ännu ingen aning om att jag en dag skulle kunna flytande nederländska. Men för någon med tyskt modersmål är det fortfarande roligt att "köpt" heter "gekocht" = "kokt" på tyska. Rent allmänt är nederländskan dock inte så svår. Även min far kom dit samtidigt, så att vi hade en vecka tillsammans och ändå var någon annanstans än i Wien eller i Västerås. Min far hade dessutom bekanta där, som visade oss runt i stan.

Bilden ovan är väl inte speciell, annat än att den visar hur vi på bred front rycker fram på gatan. Då är det betydligt mera intressant att vi även mötte Gandhi i Amsterdam och att påven välsignade mötet. I övrigt har jag två minnen, som har stannat kvar lite extra i mitt huvud. Det första stod min äldste son för. Vi satt på en uteservering, där borden stod ganska tätt, för att få plats med så mycket folk som möjligt. Jag vet inte exakt hur det gick till, men när Roland skulle resa sig, lyfte han med ryggstödet av sin stol hela grannbordet, så att allting på bordet föll omkull och rann ut.

Som tur var, var det mycket trevliga människor, som satt där, som till och med kunde ta det med lite humor. Det andra minnet, likaså från en krog, var långt mindre trevligt. Vi pratade givetvis mest tyska med varandra. Då kom det plötsligt en äldre man fram till bordet, började gasta och förbanna oss och tyckte att vi genast skulle åka hem igen.

Det var en lite chockartad upplevelse. Det var ju trots allt nästan fyrtio år efter Andra Världskriget. Men ja, alla har sina egna erfarenheter från den tiden, därför ska man kanske inte döma för hårt. Men man får därvid inte heller glömma att även motparten på inget sätt gick fram med bomullshandskar. Annars är det bara i England, som jag har upplevt liknande attityder, även om de där uttrycks på ett subtilare sätt. Alltnog, det fanns många fler positiva upplevelser, som vi tog med oss från denna semester. En rundtur med båt på Amsterdams grachten är absolut en av dem.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av