DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Förhäxad


Det finns kapitel i ens liv, som man helst inte skulle vilja skriva om. Det här kommer att bli ett sådant ... Men det har trots allt varit en del av mitt liv, om än en mindre lyckad sådan.
Hon hade börjat i en av mina astrologicirklar, som startade efter nyår. Hon hade en utstrålning, som man inte kunde undgå, åtminstone kunde inte jag det. Jag minns inte, hur vi började prata med varandra utanför undervisningen. Kanske var det jag, som frågade henne om någonting, kanske var det hon, som dröjde sig kvar för att diskutera något från lektionen. Vad än det rörde sig om, slog det blixtar mellan oss, eller vad man ska kalla det. Jag var inte mig själv längre. Det är ingen ursäkt - det finns ingen ursäkt, för vad som hände - men så var det.
Spänningen måste ha funnits där från början, fast jag minns inte hur vi blev närmare bekanta. Fast det tog några veckor, innan man kunde tala om ett personligt engagemang. Jag har inget minne av att vi skulle ha haft något mer än en platonisk relation under de första veckorna.
Genom mitt myckna kvällsjobb hade mitt äktenskap tappat gnistan. Det var inte bättre eller sämre än förmodligen tusentals andra, men det kändes tomt. Dessutom fanns det ett underliggande problem. Om jag hade en ledig kväll, var jag själaglad över att kunna vara hemme i lugn och ro. Medan Anne Marie, som ju hade massor med ensamma kvällar hemma med barnen, helst ville gå ut och göra något.
Jag vill inte kalla det för konflikt, för vi gjorde det inte till någon sådan. Kanske förstod vi till och med varandras situation. Men det enda gemensamma vi hade kvar, det var vad vi gjorde med barnen. Även i detta avseende tror jag att det finns bra många äktenskap, som befinner sig i samma situation. Om det inte hade funnits någon utlösande faktor, hade vi kanske också fortsatt att vara tillsammans.
Nu fanns dock denna utlösande faktor. Och nu kom denna speciella kväll. Jag har heller inget minne av hur vi hamnat där, förmodligen hade våra samtal så småningom kommit in på ett mera personligt plan. I alla fall sa hon: "Men du kan bo hos mig."
Dagen efter kom jag hem tidigt från jobbet och sa att jag ville skiljas. Utåt sett var det inga dramatiska scener, varken då eller senare. Vi kom överens om att barnen fick välja, hur de ville ha det i fortsättningen, sen tog jag i princip min tandborste och gick. Det måste ha varit i slutet av mars. Hyran av släpkärran är daterad till den tjugonionde.
Kiki, jag är mycket ledsen för det okänsliga och brutala sättet, som jag bröt upp på. Dessutom ska du veta att jag med glädje tänker tillbaka på allt som vi har kämpat oss igenom tillsammans och för allt, som du har gjort för mig! Ett jättetack för vår tid tillsammans.

Naturligtvis "bodde jag inte bara hos henne", när jag väl kom dit. Det hade nog varit underförstått genom personkemin, som fanns mellan oss. Hon var en bildad och kulturell kvinna, därför saknades inte samtalsämnen oss emellan. Hon tyckte om att resa och gillade antikviteter. Dessutom var hon musikintresserad. Vi gick på någon konsert tillsammans, men det var ingenting, som verkligen frestade omusikaliska mig.
Hon hade två tonårspojkar, som jag kom väl överens med. De var några år äldre än mina grabbar. Den yngre av dem spelade bowling för någon klubb i stan. Där hade vi ett ämne, som förband oss, även om jag hade slutat för några år sedan. När det gäller den biten, var det också första gången, som jag lyfte ögonbrynen, vad beträffar min nya partner. Hon hade aldrig kommit och tittat på någon av sin sons matcher, något som var mycket främmande för mig. Jag lovade att jag skulle komma och heja på honom.
Och sen kom den förfärliga kvällen, då jag skulle lägga på en skiva med Julio Iglesias. På den tiden var han internationellt fortfarande ganska okänd.
Jag hade fått skivan av Maria Dolores, som hade köpt den i Spanien och det berättade jag, medan jag höll på med den. Jag berättade också att vi var bra vänner sedan många år tillbaka. Då tog det fart på henne. Hur kunde jag ha kvinnliga vänner och dessutom spela upp deras presenter? Svartsjukan bara sprutade om henne.
Nu finns det inte minsta gnutta till ursäkt för vad jag gjorde, men jag var dock i ett ganska utsatt läge. Här hade jag kastat överens hela min existens och lämnat ut mig åt en annan kvinna, som jag dessutom var känslomässigt engagerad i. Självklart ville jag inte skapa en kris i det nya förhållandet. Dessutom var jag överraskad av hennes svartsjukas intensitet.
Men naturligtvis är det oförlåtligt, vad jag gjorde, för att lugna henne. Min enda förklaring är att jag just var - förhäxad. Jag tog telefonluren, ringde Maria Dolores och sa att jag inte ville se henne mera.

Loli, det finns inga ord för hur mycket jag ångrar det samtalet. Det har kostat oss många år av vår vänskap. Jag borde naturligtvis också ha ringt och bett om ursäkt, när allt var över, men jag skämdes väldig mycket, när jag väl hade kommit till mina sinnen. Tack för att du slutligen tog kontakt igen och hade förlåtit mig mitt vansinne.

Här hade jag alltså, inom loppet av någon vecka, förolämpad de båda kvinnorna, som betydde mest för mig. Idag kan jag bara skaka på huvudet, det är absolut obegripligt, hur jag kunde bära mig åt så där.
Fast sen gick hon för långt och lika kvickt, som jag hade blivit förälskad, lika snabbt vaknade jag till sans. Eftersom barnen fick välja, var de ville vara, hade Roland bestämt sig för att vara hos mig från fredag kväll till söndag kväll. Jag tycker att det var ett modigt beslut av en fjortonåring, att komma till en främmande lägenhet med likaså främmande människor. Samtidigt var det jättebra för min egen del, eftersom det var en länk till mitt "tidigare liv". Gunnar var bara tolv och han tog det mycket hårdare. Det gick flera veckor, innan han skulle komma och hälsa på en söndag - men det hann han inte med, innan det var över.
Meningen som vände på hela situationen, yttrade hon nämligen veckan innan. Hon sa: "Men om dina barn ska komma varje helg, då har vi ju ingen tid för oss själva." Och även om jag kan förstå resonemanget, så var det den berömda droppen. Hon fick inte ta barnen också ifrån mig! Dagen efter flyttade jag ut. Jag kommer inte ihåg, när det var, men till min far skrev jag redan i mitten på maj, att jag hade gett mig av igen.
Jag gick till Mimer, det allmännyttiga bostadsföretaget här i stan, och anmälde mig som sökande i en akutsituation. Med tanke på de långa köerna, som fanns i vanliga fall, gjorde man verkligen vad man kunde och jag fick en lägenhet med bara tre veckors väntetid. Med svansen mellan benen kröp jag tillbaka till Anne Marie och frågade, om jag kunde få sova över på soffan under den tiden. Hon sa ja. Det var nog det mest storsinta jag har upplevt i mitt liv. Det hade varit mera förståeligt, om hon hade kastat ut mig över terrassräcket ...



Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


31.8.2019 by webmaster@werbeka.com