DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Filosofi och maskerad


Även det nya året skulle visa sig från en hygglig sida. Länstidningen kom åter till vår upplaga av pingistävlingen POC, Plåtverksgatan Open. Gunnar hade dragit en bra dubbelpartner, Christer. De gick till final, där de förlorade i tredje och avgörande setet 26:28 (ja, man spelade faktiskt till 21, förr i tiden). I singeln klarade både Gunnar och jag att nå semifinalen, men förlorade där. I matchen om tredje pris vann Gunnar sedan i två raka set. Det är inte så lätt att ta igen 12 i handikapp, ens mot en nioåring, som spelar hyggligt bra. Det är förresten inte tre bollar som vi spelar med. Bollen är nere till vänster efter Gunnars retur. De vita ringarna i toppen är de stansade hålen i tidningssidan, som jag behöver för att sätta in den i en pärm.
Det damp ner ett brev, om att jag skulle inställa mig vid Västerås tingsrätt den 21:a januari, kl 9:00. Det var sannerligen ord och inga visor, som framgick av det röda klistermärket i toppen av kallelsen. Jag skulle på förhör ...
Det är en av fördelarna med att skriva biografin, att man blir påmind om saker. Jag hade totalt glömt bort det här.

Nu var det ju för all del inte jag som var skyldig, utan jag hade kalltas som vittne. Det gällde ett kurr mellan bosniern Miladin och turken Hüseyin. Tingsrättssekreteraren må vara förlåten att bosniern står med familjenamnet först, medan turken har äran att nämnas med förnamnet först, som dock även är felstavat. Men det var redan på den tiden inte så lätt med alla dessa utlänningar. När de dessutom skulle bråka vid korvkiosken. Det var förresten Hüseyin, som hade stämt Miladin för olaga hot. Fast nu vet väl de flesta att det inte är så allvarligt med vad balkanbor häver ur sig. Istället för "Jag ska slå dig på käften" säger de "Jag ska slå ihjäl dig". Fast det är bara tomma ord i båda fallen, eftersom om man menar det, så säger man det inte, då gör man det. Det får vi ju bevis för dagligen i nutidens nyheter.
Det anmärkningsvärda är dock att det hade gått mer än ett år, innan det blev förhandling. Jag undrar hur mycket jag kom ihåg då?
Min far hade klarat av sitt första år som pensionär. Det innebar att han hade mer tid och vår brevväxling intensifierades, åtminstone från hans sida. Vi filosoferade en del, inte minst om politiska åskådningar, men även andra allvarliga saker. Han var inte politiskt aktiv, men en gammal gråsosse, med stor tacksamhet gentemot vad facket hade uträttat.
Jag attackerade ofta från vänster och hade dessutom inte ett vänligt ord för fackföreningsrörelsen. Där företräder pamparna ju också sina egna intressen i första hand och inte medlemmarnas. Jag tyckte dessutom att man sålde sig som arbetstagare (jag skrev prostituerade sig, istället för sålde sig). På sätt och vis tycker jag det fortfarande. Visst, man måste leva och därför måste man arbeta. Men om en del av ens arbetsinsats går till vinst för någon annan - då är dessa "förmånstagare" av folks arbete i princip hallickar.
Samtidigt hade jag genom mitt nya jobb fått ett annat problem. Jag var ju den som måste se till att firman gick bra, eftersom jag på sätt och vis hade ansvar för våra anställda. Om jag misskötte firman, skulle ju våra medarbetare bli arbetslösa och i grund och botten skulle det vara mitt fel. Sen kan jag inte låta bli att tänka på hur många av hallickarna i storfinansen idag känner ansvar för folket, som jobbar ihop deras pengar ...
Nog om detta. Men när jag läste om allt det här, tänkte jag på att jag nog inte har ändrat mina åsikter så hemskt mycket. I alla fall var det massor att skriva om i breven, min far skrev ju för hand på A5-papper, men istället inte så sällan tio sidor eller mer. Här finns ett exempel på hans handstil i ett sextonsidigt brev. Han skulle byta lägenhet och höll på att inreda den nya, något, som vi snart skulle dra nytta av.
Biljetten till höger är egentligen inte anmärkningsvärd, eftersom det "bara" rör sig om ett släktbesök i Norrland, som vi företog oss mer aller mindre regelbundet. Vi började i Lycksele hos min svägerska och fortsatte sen att hälsa på vår respektive mor i Skarda och Skivsjöstrand under resten av sportlovet. Men det intressanta med biljetten är priset. Här åkte vi nio mil, två vuxna och två barn, och det kostade 81 kronor. Det är en lite kortare sträcka än Västerås - Stockholm, som man idag får betala minst 145 kronor för - för en enda person.
När det gäller penningförsämringen, kunde jag konstatera att kronans värde på ett ungefär hade halverats jämfört med österrikiska Schilling på de femton åren, sen jag kom hit. Det betydde å andra sidan att en vistelse i Wien, eller utomlands överhuvudtaget, hade blivit dubbelt så dyr. Och på den vägen är vi fortfarande, även om det idag inte längre är räntan i första hand, utan penningmängden som trycks upp, som försämrar värdet.
Som ett exempel på åttiotalets ekonomiska vansinne kan jag visa ett kvitto på amorteringen av vår lägenhet, där räntesatsen ligger på 16,25 procent! Av de 2206 kronor, som vi betalar, är 270 amortering och 1926 ränta!
Men nu snabbt till något trevligare. Vi hade beslutat att ha en maskerad vid nästa fest i huset. Det fanns några roliga kostymer, men rätt många hade inte fantasi nog att hitta på någonting annorlunda, utan de skaffade en ögonmask och det fick räcka. Vår granne Thomas, som shejk, var en av ljusglimtarna. Med skinnjacka och en tjock morot som cigarr gick Roland som tuffing, något som hörde ihop med åldern. Han skulle ju bli tonåring detta år. Gunnar hade en indiandräkt sen tidigare, som Anne Marie hade sytt på hans beställning.
 
Min utstyrsel var ganska enkel, men rätt effektiv. En mustasch, en sombrero och en vattensäck (som vid detta tillfälle inte innehöll vatten) var allt som behövdes. En filt runt axlarna och mexikanen var klar. Jag fick pris för bästa maskering, men jag tycker att Anne Marie borde ha fått det. Hennes grandseigneur var verkligen toppklass. Inte minst för att det inte gick att känna henne igen alls. Mustaschen och ögonbrynen satt som klistrade, en kudde som mage kascherade brösten och en del av mina plagg fixade resten.
Det var en rolig kväll, men trots allt var det bara början av de överraskningar, som det nya året skulle komma att bjuda på.



Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av

11.7.2019 by webmaster@werbeka.com