DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Mellanspel i Uppsala


Det fortsatte att gå bra med ekonomin under hösten. Så bra till och med, att jag skrev till min far, att jag inte hade någon tid för mina studier. Jag fortsatte min kvartstjänst på universitetet, och jag tolkade hos Astra en hel del. Ibland krockade dessa två arbetstillfällen, eftersom jag ju hade fasta timmar i veckan, då jag skulle vara anträffbar på kontoret för besökare och telefonsamtal. På Astra visste man om det, jag hade officiell tillåtelse att sticka iväg och de fick klara sig ett tag utan tolk. Alltså upp på cykeln och till universitet, sitta av en timme eller två och cykla tillbaka ... Vid terminstarten fanns det mycket att göra på universitetet också. Därför bad man mig, att jag tillfälligt skulle jobba övertid. Men jag tjänade ju mycket bättre med tolkningen.
Det damp ner några sådana postanvisningar ibland. Det hjälpte.
Därför talade jag om för dem att man inte kunde leva på lönen av en kvartstjänst. Men jag erbjöd mig att jobba någon timme på kvällen och arbeta upp det som blev liggande. Det var man tacksam för. Men jag hade tre studiecirklar hos Kursverksamheten på kvällstid, så det kunde ju inte vara vilken kväll som helst heller. Dessutom skrev jag min bowlingspalt och fick en häftig översättning på ett kontrakt för nyckelfärdiga hus i DDR. Jag klarade den biten på fyra intensiva dagar och tjänade 1500 kronor på kuppen. Visst var allt detta slitsamt, men jag var ung och märkte det knappt. Dessutom var det kul att tjäna pengar. Därtill hade jag det obetalda uppdraget att följa upp de lägre bowlingserierna i distriktet.
Nackdelen med allt detta var dock att jag inte visste, hur länge eller vid hur många tillfällen jag skulle ha kvar jobben. Den enda säkra inkomsten var ju amanuenstjänsten på universitetet, som gällde ett helt år. Studiecirklarna varade bara en termin, sen fick man se om det blev en fortsättning. Och för allt annat var det ju en förutsättning att det fanns behov av mina insatser.
Roland hade börjat på förskolan och trivdes bra där. På sin sjätte födelsedag fick han en klocka i present, som han var mycket stolt över. Han "kunde" ju klockan sedan länge tillbaka. Fast vi tyckte nog att det var bra att ta en allriskförsäkring på den, för säkerhets skull.
Anne Marie fick sköta det mesta av hemarbetet och dessutom plugga vid sidan om, så gott det gick. Av Gunnar har jag sparat en present, som jag fick till Fars Dag. Det var inte riktigt för teckningens skull, men min son på tre och ett halvt hade sannerligen försökt sig på att skriva "Kauntz". Jag förstår att de fyra människorna på nedre halvan skulle vara vår familj, därav rubriceringen.
Breven till min far blev färre, men när jag tog mig tid, skrev jag desto utförligare. Jag har ett exempel på ett brev som består av fem tätskrivna sidor på skrivmaskin. Till det behöver man några timmar. Där diskuterade vi allt möjligt, från familjetvister över politik till idrottshändelser.
Men jag tror att kontakten var bra för oss båda. Han fick ju reda på hur vi hade det, inte minst vilka framsteg barnen gjorde. Och jag hade blivit vuxen nog att inse, att ett och annat råd, som jag fick, kanske inte var så dumt.
Sen var det naturligtvis också därigenom, som jag kunde hålla kontakten med min kultur, mina rötter. För även om jag på inget sätt vantrivdes, var jag utanför universitetet den enda utlänningen. Nå ja, det fanns ett par finländare, men de behövde ju bara åka hem med båten över Kvarken. Fast på den tiden var folk rädda för dem, ungefär som man idag är rädd för muslimerna ... Fördomarna var förresten i långa stycken desamma som idag. Att de inte ville lära sig svenska, att de klumpade ihop sig i ghetton, att de var snabba på att dra kniv, och så vidare ...

I oktober arrangerade Kursverksamheten en vidareutbildning för språklärare i Uppsala. Jag fick chansen att åka dit på företagets bekostnad. Klart att jag sa ja. Det blev en upplevelse. Och på sätt och vis även en vändpunkt i vårt liv. Men en sak i sänder ...
För det första handlade kursen om audiovisuell undervisning. Tanken är att eleverna ska minnas det främmande språket bättre, om de upplever en situation i ord och bild samtidigt. Provlektionen i spanska, som vi fick delta i, verkade förstärka denna teori. Problemet var, att man på det sättet tillägnade sig ett "papegojspråk", i vilket man lärde sig meningar eller fraser utantill.

Det räcker i bästa fall som turist, om man vill beställa en öl eller fråga var järnvägsstationen ligger. Grammatiken undveks totalt på det sättet och resultatet blev, såsom man kan höra, när svenska reportrar pratar tyska i TV. Tro mig, det är ingen rolig upplevelse, om man har tyska som modersmål ...
Men bortsett från kursens innehåll, fanns det också en social upplevelse. Där fanns nästan bara utlänningar, som undervisade på sina diverse modersmål. Louis från Peru, Maria Dolores från Spanien, Ahmed från Marocko, Franco från Italien, Kerstin undervisade invandrare i svenska, och många andra. Det fanns också två tyskar där.

Jenny och Ahmed
Men de höll sig på sin kant. De undervisade i Västerås och åkte hem på kvällen utan att umgås med andra. Men jag var här sannerligen inte ensam utlänning, utan alla var i den situationen att man saknade sin kultur, som man hade vuxit upp i. Alla hade upplevt samma problem, när man skulle lära sig svenska och ingen gjorde sig lustig, när någon använde ett felaktigt uttryck på det nya språket. För alla pratade naturligtvis svenska med varandra. Det här gav en gemensamhetskänsla, som jag inte ens visste, att jag saknade så mycket. Först nu, när jag upplevde detta, blev jag medveten om hur mycket jag saknade förståelsen för mina tankar och känslor från en främmande kultur.
Vi hade för all del också mycket som inte var gemensamt heller. Ta julfírandet, till exempel. I Frankrike kom Papa Noël, i Spanien de Tre Vise Männen på en helt annan dag än min Christkind, som jag hade vuxit upp med. Men alla förstod att vi inte upplevde det lika roligt, när räven raskade över isen, eller tomtegubbarna slog i glasen. DET hade vi gemensamt allihopa.

Maria Dolores, Franco och Michelle
Jag blev adopterad av den spansktalande gruppen, framför allt av Esther. Det är svårt att beskriva Esther. Hon hade en sagolik utstrålning, hade en stor närvaro, men utan att vara dominant. Meningen var, att jag skulle åka hem på lördagkväll, så att jag kunde sköta helgens bowlingresultat på söndag. Men Esther skulle ha fest hemma hos sig på kvällen och övertalade mig att stanna kvar. På min invändning, att hotellrummet inte var bokat för natten, menade hon att jag då kunde ligga över i hennes lägenhet. Bowlingresultaten skulle jag kunna sköta på måndagen också. Jag måste erkänna att jag inte var alltför svår att övertala. Det blev en rolig kväll. Jag pratade en hel del med Maria Dolores, som förresten också bodde över hos Esther och dessutom dansade flamenco - en upplevelse bara det. För min del bidrog jag med att sjunga La Paloma på spanska. Nej, jag kunde ju inte spanska då - allt jag hade, var Freddy Quinns skiva, där han sjunger på spanska. Jag sjöng låten som jag hade uppfattat den utan, att begripa orden. Men den som vågar, vinner. Några av orden torde ju ha varit korrekta i alla fall. Genom att stanna kvar gick jag inte heller miste om de sista kurstimmarna på söndag, innan det hela tog slut.
Det tog slut alltför snabbt, men det skulle bli en uppföljning en månad senare.
När jag hade kommit hem, skrev jag till Esther och tackade för helgen. Två dagar senare fick jag svar, ett brev, som var skrivet med mycket värme och vänskap. Hon erbjöd mig att bo hos henne även nästa gång. Då skulle jag också få träffa Carl-Eric, hennes kille, som pluggade på Island, men som skulle vara hemma nästa gång.
Två dagar senare kom ett brev, som började så här: "Skyll inte på Esther, det var faktiskt jag som frågade henne om din adress." Det var Maria Dolores, som skrev det. Det var början till en livslång vänskap, det har snart gått ett halvt sekel sen dess. Vi såg fram emot att träffas igen på uppföljningskursen i de följande breven. I dem blev också hela familjen bjuden till Västerås. Vi skulle få bo i deras hus, så att det inte skulle behöva bli så dyrt.
Men sen kom besvikelsen. Huvudläraren i tyska i Umeå tyckte inte att jag skulle åka till uppföljningen. Fast jag skrev ett av mina arga brev till den kursansvarige i Uppsala och plötsligt fick jag åka i alla fall.
Uppföljningen blev lika givande, som första delen, både innehållsmässigt som privat.
Impulsiv och begiven på nya saker, försökte jag mig på att utveckla en grundkurs i tyska, baserad på audio-visuellt material, men den nämnda bristen på grammatik övertygade mig ganska snart, att det inte var något att satsa på. Det var dock ett intressant inlägg i undervisningsdebatten.
I slutet av november bestämde vi oss att besöka Anders och Ami i Göteborg över en helg. Men vi skulle passa på att åka över Västerås. Maria Dolores och Göran hade ställt till med fest på fredagkväll, dit även bland andra Esther kom. Det blev ett kärt återseende och en trevlig kväll. Vi skulle åka vidare till Göteborg på lördag, men - jag kommer inte ihåg med vilka argument - man övertalade oss att stanna en dag till. Barnen hade det säkert roligare än i Göteborg, eftersom Susi och Pedro, Maria Dolores barn, var i ungefär samma ålder som Roland och Gunnar. Fast Anders och Ami var inte lika nöjda, när vi dök upp först på söndagen, för att åka hemåt redan samma kväll.
Brevväxlingen med Maria Dolores fortsatte sedan. Vi pratade om allt möjligt mellan himmel och jord. Religion, barnuppfostran, litteratur och öststatspolitik var bara en del av ämnena. Vi var inte alltid överens, men just det gav näring åt debatten, samt att vi båda två gillade att skriva brev.

Copyright Bernhard Kauntz, Västerås 2019


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


28.3.2019 by webmaster@werbeka.com