DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Man kan ju tycka att en flytt från en stad till en annan inte alls är lika märkvärdigt, som att bosätta sig utomlands. Därför borde jag ha upplevt flytten till Västerås som inte något märkvärdigt. Men det var en sak att som grön artonåring bestämma över sig själv. Nu däremot hade jag ju ansvar för en hel familjs framtid, när vi tog detta steg. Naturligtvis hade Anne Marie och jag pratat igenom det och var överens om det, men jag visste ju att jag hade varit den drivande parten. Dessutom var kvinnornas jämnställdhet på den tiden långt ifrån lika utpräglad som idag, och än mycket mindre i Österrike, där jag hade fostrats. Det var normalt att mannen skulle ha ansvaret för att försörja familjen. Han borde skämmas, om han inte klarade av det. Samtidigt var det synd om kvinnorna, som behövde gå jobba, för att bidra till de gemensamma finanserna.

Innerst inne begriper jag fortfarande inte, varför det är så attraktivt att ha ett jobb, som man sen svär över ända tills man går i pension. Jag har anpassat mig idag och förstår pratet om att åtadkomma något själv och att förverkliga sig själv. Men samtidigt måste jag ju framhålla, att det mest värdefulla jag har åstadkommit under mitt liv, det gjorde jag, när jag inte hade nåt jobb. Det ligger mig fjärran att vilja starta en kvinnosaksdabatt här, jag vill bara förklara, varför jag kände, som jag kände, när väl hela familjen flyttade.

Vid den okristliga tiden 05:40 på morgonen klev vi av tåget i Västerås. Naturligtvis var allting stängt och det dröjde till klockan sju, innan vi kunde få i oss lite frukost. Klockan nio kunde vi sen hämta lägenhetsnycklarna hos kommunalägda Mimer och ge oss ivåg till vår nya lägenhet på Vallby. Denna stadsdel hade inte det bästa ryktet, men jag måste säga att området kändes minst lika bra som stenöknen på Språkgränd i Umeå: Här fanns en mycket glesare bebyggelse med större grönområden. Skolan låg bara trehundra meter bort på en bilfri väg och avståndet till närmaste grannfönster var det mångdubbla, jämfört med Umeå. Det fanns dock en negativ skillnad.

Det allmänna fylleriet var iögonfallande. Det fanns A-lagare överallt, så även på Vallby. De flesta gjorde ju ingen något illa, de hängde bara omkring med tomma ögon och såg beklagansvärda ut. Det var något helt nytt för oss. Det vi hade upplevt tidigare, var högst enstaka exemplar. Här fanns det dussintals om dagen. Visst var det lite skrämmande, åtminstone i början. Men lägenheten var fin. Vi hade för all del ett rum mindre, så grabbarna fick dela rum igen, men det var stora och ljusa rum, med gigantiska fönster. För all del fanns det inte samma komfort, som vi hade haft senast, i en helt nybyggd lägenhet. Fast vi kunde nog klara oss mer än väl i vår nya omgivning.

Kurserna skulle inte börja förrän i september. Därför hade jag en månads semester nu. I praktiken dröjde det nästan till oktober, innan jag hade kommit igång på riktigt. Men vi utnyttjade den fria tiden till att utforska omgivningen - bland annat friluftsmuseet på Vallby - och till att pläga umgänge med Maria Dolores och Göran. Vi fick massor av äpplen av dem från deras fruktträd, som vi använde till att göra äppelvin. I slutet av augusti bjöd vi dessutom in dem på en "österrikisk" fest med en riktig Gulyas och Sachertorte till efterrätt, som Anne Marie hade fixat.

Roland började i skolan. Han var mycket nyfiken på hur det skulle vara och när det väl hade börjat, trivdes han bra. Det var ju bra i sig och dessutom skönt att det gick smärtfritt med bara nya klasskamrater. Det var alltså en punkt, som man kunde haka av med ett plustecken. Bowlingen bedrev jag bara på sparlåga. Jag var ju ännu inte med i någon klubb och dessutom tog det ett tag att spela in sig på den nya banorna. Jag åkte dock upp till Umeå över en helg, när Dynamo hade matcher mot Saiva och Björk-Klotet. Vi vann mot Saiva och mot BK 71 öste jag in 815 poäng. Det kändes underbart, trots att vi förlorade.

Gunnar var logiskt nog mera ensam nu, när Roland var i skolan. Men han var bra på att sysselsätta sig själv, även senare under uppväxttiden. En dag kom han på, helt självmant, att han skulle skriva ett brev till Opa, min far alltså. För säkerhets skull skrev jag av hans brev i "klartext" på maskin, med tanke på att min fars svenska bara var mycket rudimentärt och att det kunde vara svårt att se orden, när de var skrivna utan mellanrum. Jag tycker dock ännu idag att det var en jätteprestation av en kille på fyra och ett halvt. Inte bara att skriva och faktiskt berätta saker, utan att komma på idén först och främst. Sen fritar det oss, Anne Marie och mig, från att vi skulle ha forcerat våra barns kunskaper, när de själva höll på att utvecklas. Vi behövde inte pressa på, det räckte med att tillfredsställa deras eget intresse. När det gällde Gunnar i den situationen, så hade han ju många gånger sett, att jag satt och skrev brev till min far. Sen var det kanske lite av avundsjuka, som drev på honom. Det handlade ju mycket om Rolands skolgång nu och att han fick skriva, när han gjorde läxor. Det kan mycket väl ha varit lite av drivkraften bakom, men det förtar inte ett uns av prestationen.

TBV sökte dessutom en studiesekreterare, ett jobb som jag givetvis sökte. Jag sökte nämligen fortfarande efter "riktiga" arbeten, men även nu utan framgång. Så skrev man även här, att någon annan hade fått platsen som studiesekreterare. Jag undrar hur många gånger i mitt liv jag har läst den frasen med samma innebörd i olika utformningar. Att man på TBV inte kunde svenska är en parentes i det hela - men det står faktiskt "att tjänsten tillsatts *av* annan sökande! Fast så här i efterhand tycker jag nog att det var bra, att jag inte fick jobbet där, för nu vet jag ju att jag tre år senare fick ett mycket bättre jobb, som jag annars kanske inte ens hade sökt.

Eftersom jag tyckte att den audiovisuella undervisningsmetoden, som jag hade lärt mig i Uppsala, inte dög utan grammatik, kom jag på tanken att förena två nymodigheter. Anne Marie ritade bilder till den audiovisuella delen, medan jag byggde in den generativa grammatiken, som jag hade lärt mig på universitetet. På så sätt skrev vi en lärobok för nybörjare. Den blev klar under sensommaren och vi skickade ut den till diverse förlag. Liber var det enda förlaget, som ville ta sig en närmare titt på materialet, alla andra avböjde raskt. Till sist kom dock även Liber med ett avslag. Jag tycker ännu idag att det är synd. Jag tror att folk skulle ha haft mycket lättare att förstå språk, även sitt eget, med den metoden.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av