DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Lite kuriosa till att börja med: Har jag varit med i tidningen igen? Någon hade skickat tidningsklippet till mig och bortsett från mössan och den något stora näsan, skulle jag nog ha accepterat att det var ett foto av mig. Men så är icke fallet - det är Raoul Wallenberg, som konterfejas här. Det är ju inte utan att man undrar, om jag inte ska begära ett DNA-prov, som visar att jag har rätt till några miljoner från Wallenberg-imperiet ... Trots den för min del mycket turbulenta våren, gick det alldeles utmärkt på jobbet. Eftersom det gick bra, tyckte vi att vi hade råd att anställa mer folk. Vårt studieombud i Hallsthammar-Surahammar fick en deltidstjänst till att börja med. Det var något, som han var väl värd. Den extra motivationen, som det innebar för honom, gav ny skjuts åt verksamheten i Hallstahammar.

Vi försökte oss också med en annan anställning, som inte föll lika bra ut. Mitt bidrag där var nog av den fulare sorten, men problemet blev ju löst i alla fall. Det började med att Västmanlands Idrottsförbund ville ha ett samarbete med oss. Det lät lovande och enligt dem kunde det ge massor med studietimmar. Alltså anställde vi en studiehandledare även i Västerås. Han skulle dels sköta kontakterna med idrotten, dels hjälpa till i Västerås i allmänhet. Vi hittade någon, som vi trodde på. Men det visade sig, att han var en riktig snackpåse, som inte fick någonting gjort. När sedan han och Idrottsförbundet krävde att han skulle ha sin arbetsplats där, sa jag nej. Därpå sa Idrottsförbundet upp avtalet med oss. De trodde tydligen på allvar att vi skulle betala en gratis arbetskraft åt dem. Den största insatsen, som vår nyanställde gjorde i övrigt, var att han skröt med att han hade fått en av våra styrelseledamöter i säng.

Nu kan man ju inte sparka folk hur som helst. Men han hade ett väldigt gott självförtroende, som jag utnyttjade. Han nämnde åtskilliga gånger att han skulle vilja bli avdelningschef. När en sådan tjänst blev ledig någonstans i Halland, tror jag, talade jag om det för honom och uppmuntrade honom att söka tjänsten. Nåväl, snacka kunde han ju, så de tog honom som en kandidat i det närmare urvalet. Så långt, så bra. Men när hans blivande ordförande ringde till mig och ville ha referenser, var jag alldeles till mig med beröm över hur duktig han var. Jag är medveten om att jag inte gjorde den avdelningen någon tjänst - men jag blev av med honom. Och han fick förhoppningsvis lite större självinsikt, när han efter provanställningen blev av med jobbet igen. Resultaten för året 82/83 blev drygt niotusen timmar, en fin ökning med cirka tio procent. Det var något, som Hallstahammar bidrog med i stor grad. Det fina ekonomiska resultatet innebar att våra skulder hade minskat till obetydliga artontusen. På nästa säsongs studieprogram skyltade jag förstås med astrologin, som fortsatte gå bra, både inom jobbet och privat. Jag sålde bra många av mina studieplaner, medan min idé om en brevskola föll pladask. Där la jag ner mycket jobb för ingenting.

Det här året längtade jag verkligen till semestern, även om jag hade funnit mig tillrätta ganska väl i min nya roll som ensamstående. Vi hade ju sedan länge planerat att åka till Wien igen och trots det prekära ekonomiska läget, ville jag mycket gärna åka ner tillsammans med grabbarna. Vi hade inte hittat någon lämplig bostad, därför flyttade min far ut i vardagsrummet hemma hos sig och vi fick dela på hans rum. Grabbarna fick ligga på luftmadrasser, men det gick bra det också. Och inte minst var det ju billigt. Min far ställde upp som alltid i övrigt också och bidrog med förslag på aktiviteter, lika väl som ekonomiskt, så att vi kunde stanna i drygt tre veckor. Vi handlade massor med saker, framför allt musik, som grabbarna nu blev mer och mer intresserade av.

Men även min vinhävert fanns bland de åttiosju kilo bagage, som vi hade med oss tillbaka. Jag var jätterädd för att den inte skulle hålla för den tuffa hanteringen under resan, men det gick bra. Där fanns naturligtvis också presenter och chocklad från hela släkten, som vi, som alltid, fick i sista stund, när allting redan var packat. Nu måste jag slå ett slag för min bror, för att rätt ska vara rätt. Det var hans idé, att ha en Open Air Party på den konstgjorda ön mitt i Donau, som kallades för Donauinsel och hans arrangemang sålunda även Donauinselfest. Han skötte en kulturklubb då och som sådan fick de tillstånd att arrangera festen. Men tillståndet måste sökas hos myndigheter - och myndigheter är ofta politiserade av det regerande partiet. Året efter beslutade partiet i fråga att man skulle följa upp det hela och organiserade festen i egen regi. Man stal helt enkelt både idén och namnet. Idag är det Europas största Open Air Festival med nära tre miljoner besökare under de tre dagar, som festen varar. Det är en upplevelse! Tillbaka i Sverige blev Gunnar av med framhjulet på sin cykel. Den stod utanför huset, fastlåst med bakhjulet. Då var det någon som stal framhjulet ...

Ett nytt hjul kostade fyrahundra, men jag hade ju en hemförsäkring med en självrisk på trehundra! Jag hade min årliga diskussion med taxeringsnämnden, dels för att man hade slarvat bort papper, som jag hade skickat in, dels för att man krävde att jag skulle bifoga ett kvitto över 144 kronor, som jag hade betalat i A-kassa. Vilket jag ansåg vara löjligt, eftersom beloppet ingalunda stack ut från det man betalade i de olika A-kassorna.

Därför uppmanade jag granskningsintendenten att sköta sitt jobb mindre slarvigt och med mera förstånd, eftersom han ju avlönas med mina skattepengar. Dessutom kostade han mig min tid, eftersom jag måste gräva fram underlagen igen. Jag håller med om att jag var ganska stor i käften, men å andra sidan tycker jag fortfarande att jag hade rätt. Och ibland fick jag ju till och med rätt. "Jag får meddela att Ni har taxerats i överensstämmelse med Er deklaration." Vilken seger! Så måste Don Quijote ha känt sig ...

Man kan ju undra om mitt bråk med taxeringsnämnden är så väsentligt att jag måste ta med det i en biografi. Men sen är det ju så att jag under hela mitt liv har kämpat emot dumhet - förgäves för det mesta - men det är ju ändå ett karaktärsdrag, som jag har. Och därför vill jag ge exempel på det. Jag har ett mycket passande citat här, som jag skickade till min far i ett brev. Det är av Heinz Fidelsberger, vem det än må ha varit. Översättningen från tyska är min egen: "De flesta människor kan knappt namnet på fler än två eller tre stjärnor på himlen, de vet knappt någonting om växter och träd, historien i all dess skiftningar har de bara lärt känna ytligt under skoltiden, musikaliska verk känner de nästan inga, de stora poeterna och dramatikerna har man aldrig läst, främmande språk förstår man inte. Hur är det möjligt att man plågas av att ha långtråkigt, hur är det möjligt att man inte vet, hur man ska fördriva tiden?" Det skriver jag under på, helt och hållet.

Men det fanns andra, roligare händelser under denna höst. Jag gjorde min absolut högsta vinst någonsin på stryktipset med en tolva, som gav 762 kronor. Om inte Malmö hade förlorat hemma mot Örgryte hade jag haft tretton rätt ... Ett brev betyder så mycket. Ja, speciellt om man läser det 36 år senare, trots att man själv har skrivit det. Det är inte bara att jag upplever händelserna en gång till. Hur skulle jag annars kunna uttrycka stämningar och känslor på samma sätt, om jag inte hade tillgång till dessa källor? Jag hade hållit en cirkelledarutbildning helgen innan.

Jag hade tagit med Roland, som fyllde femton, två veckor senare. Här kommer ordagrant översatta beskrivningar till min far, från den 8:e oktober."... men jag hade talat om för honom, att jag inte skulle ha tid till att vara far, utan att han skulle bli en deltagare som alla andra. Jag hade tagit med tre andra ungdomar, så att han skulle ha någon att prata med. Naturligtvis kollade jag in honom ur ögonvråna och jag är begeistrad. Av hans självklara uppträdande, av hans säkerhet, framför allt. Tänk bara: på kvällen var det dans på hotellet. En av mina styrelseledamöter ska skoja och bjuder upp honom. Och han reser sig med största möjliga självsäkerhet och dansar med henne. En annan deltagare sa till mig någon dag senare: 'Din grabb kan man ju inte mäta med samma mått som andra. Sådana finns överhuvudtaget inte.'" Utbildningen som sådan var också en jätteframgång. I en av utvärderingarna fick jag det största berömmet i utbildningsväg någonsin. Deltagaren skrev: "En sådan utbildning skulle alla människor gå igenom, då skulle mycket vara enklare på jorden."

Och i samma brev till min far står det en sida längre fram: "Under lunchrasten kommer Roland upp till mig på jobbet och säger:

'Om en halvtimme är Gunnar i final i Västerås skolmästerskap på 60 meter.' Jag blev alldeles paff. Jag visste ju att han var en sprinter, i sin skola hade han blivit tvåa bland alla sjätteklassarna (med 8,9). Men då är det ju bara 4 klasser där. Nå, jag slänger iväg allt jobb och kommer just i tid till finalen. Och min lilla pojke springer dessa 60 meter på 8,4 och blir fyra! I hela Västerås!

Då hade han i första omgången och i semifinalen redan haft 8,5 två gånger. Att han missade medaljen så knappt var naturligtvis en liten smolk i bägaren (fast bara för honom, förstås, jag var stolt så att det räckte för oss båda). Men nu blir det ännu bättre: Över 5 x 60 meter sprang han sist, vann kvalifikationen med stort försprång och därför var de direktkvalificerade för finalen. (sjutton skolor deltog.) Nåväl, i finalen är han åter slutman för sin skola (ser du, och nu var jag, min gamla dåre, tvungen att göra en paus, för att jag plötsligt inte såg någonting längre, för mina ögon var fulla av tårar).

Hur som helst, Gunnar tar pinnen som tvåa, springer förbi dem som leder och håller försprånget in i mål. Visserligen knappt, eftersom på banan bredvid sprang singelsegraren, men det räckte. Och guldmedaljen tröstade honom även över den knappa missen individuellt."

I samma brev, men nu daterad fyra dagar senare (min far var bortrest, så det var ingen mening att skicka iväg det tidigare), berättade jag något annat, som jag till stor del hade glömt. Inte att Riksförbundets boss hade kommit till Västerås, för att "bryta nacken" av mig. Inte för att det var så väsentligt, somliga har inte mer i huvudet. Det jag fortfarande inte vet, är vem som hade kommit till honom med allt skitsnack. Men han förebrådde mig dålig samarbetsförmåga, ett dåligt förhållande till personalen, en omöjlig budget och en alldeles för positiv årsrapport! Med på mötet var även vår ekonomichef och vår distriktschef, Carl-Gösta Kaijser, som var nyanställd sedan någon vecka tillbaka. Nåväl. Så här berättade jag för min far: "På eftermiddagen, när jag redan var ganska mör och vi skulle dricka kaffe, kom vår nye distriktschef till mig ut i köket 'för att hämta sitt kaffe', som han hade förkunnat högt. Han kommer in i köket, ser på mig, flinar, och kniper ihop vänster öga." Carl-Gösta, min eviga tacksamhet för den gesten! Han var en av de bästa samordnare och arbetsledare, som jag någonsin har mött. Två dagar senare är det distriktets årsmöte. Carl-Gösta delade sin tjänst mellan Västmanland och Sörmland, men det fanns starka krafter, som ville slå ihop de båda distrikten, vilket framför allt vi i Västmanland inte alls ville. Även riksförbundschefen var med på årsmötet. Och här var det vår distriktsordförande, som spelade korten väl. Till mötesordförande föreslogs och valdes Bernhard Kauntz. Som sekreterare föreslogs och valdes min kollega från andra avdelningen i Västmanland. Med detta slog han flera flugor på samma gång. Dets var det en personlig upprättelse för mig att få ett sådant förtroende. Dels visade han vårt distrikts enighet, genom att föreslå de två högsta tjänstemännen i Västmanland till att sköta mötet. Nå, efter ett väl genomfört årsmöte, gick vi alla tillsammans för att äta en bit mat. Och nu återigen ur brevet till min far: "Vår högste chef (fortfarande den från tisdagen) kommer efter maten till mig och säger: 'Bernhard, jag vet att jag hittills har haft en ganska negativ inställning gentemot dig - jag ska försöka att vara lite positivare framledes.' Ser du, far, och nu min eftertanke. Naturligtvis gladde jag mig ett ögonblick över att han sa det. Men - vid närmare eftertanke har bara mitt förakt gentemot honom stärkts. För att om en så minimal sak, som att vara ordförande vid årsmötet, kan förändra hans åsikt så grundläggande, då är han inte mycket värd som människa. Det spelade ingen roll om han menade allvar med det han sa (för då faller han åter in i det motsatta extremet vid nästa negativa påverkan), eller om han inte menade allvar (och bara har kommit krypande, för att han såg att andra stod bakom mig)." Jag hade en del kloka tankar redan då ...

Från stora världen finns det inte så mycket att berätta från den tiden. Möjligtvis att USA var så rädda för den lilla staten på ön Grenada (med knappa hundratusen invånare), att man var tvungen att invadera den. Vidare kan det nämnas att Curling-EM hölls i Västerås, som vi så klart måste gå och se. Vi spelade in ett kassettband med "Immer wieder Österreich" i nonstopslinga, tog den bärbara stereon och den röd-vit-röda flaggan och gick till Rocklundahallen, där vi gjorde vårt bästa. Fast det hjälpte inte. Men vi fick en och annan tacksam blick nere från isen.

Till sist ett garantibevis, som skulle komma att påverka både min privata framtid, som även Studiefrämjandets. Det lustiga är att datorerna var så färska, att man på Domus ännu inte hade några garantiblanketter för just datorer, utan använde sig av dem för TV. Sen kan det naturligtvis diskuteras om det var rätt av mig att låta Studiefrämjandet betala för en dator, som jag använde privat (ja, som familjen faktiskt fick i julklapp). Men om jag tänker på alla de tusentals studietimmar, som vi fick ihop på datorverksamhet, och på all den tid, som jag ägnade privat åt att lära mig mer om datorer, för att kunna utveckla kurserna - då tycker jag att det var en mycket bra investering av Studiefrämjandet.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av