DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Förhandlingar


När årsmötet var över, gick jag hem. Jag hade ingen större lust att prata med någon och jag övervarade inte heller den traditionella maten, som vi alltid bjöd på efter ett årsmöte. Dagen efter kom jag till jobbet som vanligt, och även nästa dag, som var en fredag. På måndagar brukade vi ibland ha avdelningsträffar, då även våra sektionsledare från Hallstahammar och Heby var med. Så och denna måndag. Då dök ordföranden och vice ordföranden och deras speciella knähund från styrelsen upp. De talade om för mig att styrelsen hade tappat förtroendet för mig (det var nog ganska ömsesidigt) och att man önklade att jag lämnade min post. Samtidgt fick jag ett kladdpapper, som jag visar här nedan i sin helhet:

Jag måste fortfarande le, när jag tittar på det. Styrelsen hade tydligen ringt till Studiefrämjandets juridiska ombud och velat ha hjälp med förhandlingen. Förmodligen har den senare skickat en mall till dem, hur de skulle göra. Men istället för att renskriva, underteckna och sätta datum på, gav de mig kladdpapperet. Det visar ju till fullo deras intellektuella kapacitet.
All heder till vårt studieombud i Hallstahammar, som spontant utbröt i:
"Ni vet inte, vad ni gör!"
Denna lilla mening har hjälpt mig enormt under de kommande månaderna, när det var jobbigt. Tack, Ennio.
Annars var det ju absolut ingenting oväntat. Nu började skitsnacket ta riktigt fart, bland annat från vår sekreterare och min kollega i Köping. För att klarlägga saker och ting, skrev jag följande notis till personalen. Jag var tveksam om jag skulle återge den i sin helhet, men jag tycker att den är så sann och så träffande, att jag gärna vill göra det.

Låt oss nu ta en kort avstickare till distriktsårsmötet detta år. En av våra mångåriga cirkelledare och ordförande i Finska föreningen hade året innan valts in i valberedningen. Jag har kopian av ett brev, som hon skrev till Studiefrämjandet. Hon säger att hon försökte ta kontakt med sammankallande, men kunde inte nå honom, innan han, någon vecka före årsmötet ringde upp henne. Då tyckte han att det skulle räcka med denna telefonkontakt, för han hade redan tillfrågat de tre stycken, som behövdes och väntade endast på svar nu. Vid nästa telefonkontakt meddelade han, att alla skulle ställa upp, bland annat han själv ... Vem han var? Jo, den kommunalanställde vice ordförande i vår avdelning.
Blir någon förvånad att vår avdelningsordförande redan satt med i distriktets styrelse - och tillsammans med henne två av hennes grannar från Friluftsfrämjandets lokalavdelning i Heby. Jag uppskattar att våra medlemsorganisationer hade omkring hundra olika lokalavdelningar inom vårt område. Och sen sitter tre stycken från samma lokalavdelning i styrelsen, som dessutom "förstärks" med en maktkåt sammankallande i valberedningen, som föreslog sig själv. Demokrati, javisst! Men inte en käft reagerade?!!
Jag var nog inte med på det årsmötet skulle jag tro, eftersom jag hade andra bekymmer.
Fast jag var egentligen inte orolig, bara ledsen. Jag hade gjort ett bra jobb och det var ett jobb som jag trivdes med. Därför var det synd om jag skulle bli av med det. Men jag visste vad jag kunde, jag hade nu också en bra merit att falla tillbaka på, eftersom jag kunde uppvisa bra resultat. Det som störde mest, var att en grupp okunniga, egotrippade individer hade kunna genomföra en sådan kupp.
Men jag kunde alltid jäklas lite med dem. På kladden, som jag hade fått, stod ju den första eller fjärde november som början av förhandlingarna med Studiefrämjandets ombud. Den sista oktober skrev jag:
"Jag vill påpeka och få fört till protokollet att jag i denna stund ännu ej skriftligen delgetts styrelsens beslut om begäran av förhandling. Det enda skriftliga, som lämnats till mig, är ett kladdpapper. Detta trots att jag uttryckligen begärde ett påskrivet protokollsutdrag därom. Jag ser därför ingen anledning till att påbörja förhandlingarna.
Jag är beredd att visa 'good-will' från min sida och ändå börja förhandlingar med styrelsens ombud - av hänsyn till honom och hans tid, dock med reservation om att kunna ogiltigförklara varje beslut eller delbeslut som vi uppnår, så länge jag ej har erhållit nämnda protokollsutdrag."

Den sjätte november sökte jag redan mitt första jobb. Det var lite ogenomtänkt, med tanke på att vår kommunalanställde vice ordförande var fackligt aktiv och TBV är ett fackligt studieförbund. Jag fick inte heller jobbet ...
Den artonde träffade jag för första gången motparten, Studiefrämjandets juridiska ombud. Han hette Tord Granström och jag har fortfarande den allra högsta aktningen för honom. Trots att vi stod på motsatta sidor, var förhandlingarna präglade av respekt under hela tiden. Han överlämnade också ett papper, att jag från och med nu var avstängd från jobbet.
När Tord och jag hade pratat med varandra några gånger och han under tiden också hade kunnat bilda sig en uppfattning om "styrelsen", frågade jag honom:
"Hur känns det att sitta på fel sida om förhandlingsbordet?"
Han blev lite ställd av frågan tror jag, för att han behövde en liten stund för svaret:
"Jag måste ju göra mitt jobb", sa han. Jag tyckte att det var tydligt nog.
Den andra december fick jag ett erbjudande om att gå omedelbart mot att man skulle betala tjugo månadslöner. Tillsammans med de två månaderna, som hade gått sen årsmötet var det ju inte så långt från de två årslönerna som vår förbundsordförande hade föreslagit, men jag avböjde. Inte minst för att Tord hade talat om för mig att min lön skulle fortsätta så länge förhandlingarna pågick. Nå, då hade jag väl inte så bråttom. Det lustigaste var dock lydelsen i paragraf 4 av den föreslagna överenskommelsen:

Redan dagen efter visste personalen på avdelningen om vad som stod i detta erbjudande. Och det var inte jag, som hade talat om det ... Jag påpekade detta för Tord. Han blev nog rätt sur och jag tror att pratade allvar med styrelsen.
Jag minns en utsaga från den tiden, som Thomas, min kollega i Eskilstuna fällde, när jag frågade hur detta ärende uppfattades ute i landet. Han sa:
"Istället för att prata MED avdelningen Östra Västmanland, pratar man nu OM den."
Sen gjorde jag ett misstag, kanske hade jag blivit för övermodig? Över jul och nyår var avdelningen stängd och de anställda hade betald ledighet. Dagen före julafton fick jag ett rekommenderat brev från Studiefrämjandet. Jag visste naturligtvis, att den innehöll den officiella uppsägningen. Men eftersom avdelningen var stängd och jag fortfarande var anställd, hämtade jag ut brevet den sjunde januari. Jag hade två veckor på mig att svara på uppsägningen. Bland annat kunde jag anföra att den var grundlös - och på så sätt ytterligare fördröja det hela. Eftersom jag hade en poststämpel på vilken dag jag hade hämtat ut brevet, svarade jag två veckor senare, den tjugoförsta januari. Rätten ansåg dock att jag borde ha hämtat ut brevet, när jag fick det (på julafton?) och att min talan därmed hade överskridit tidsgränsen och inte var relevant.

Det var en dämpare, eftersom det även var sista möjligheten att få behålla jobbet. Det hade nog ändå inte gått, men i alla fall ...
Den sista januari skrev jag därför till Tord Granström att jag accepterade de tjugo månadslönerna efter en uppsägningstid till den sista maj. Sedan hade jag fått summa tjugoåtta månadslöner i ersättning. Jag avslutade brevet med orden här till höger:
Jag försökte att stämma avdelningen på skadestånd, för diverse fel, till exempel att uppsägningen hade skett utan saklig grund, eftersom jag fortfarnde inte hade fått någon förklaring till varför man ville säga upp mig. Men vid förförhandlingen rådde domaren mig att gå med på en förlikning, eftersom det var ytterst ovisst, om jag skulle få igenom något skadestånd och istället riskerade att få betala avdelningens omkostnader. Under tiden hade jag också ledsnat på alla turer, så jag drog en djup suck och drog tillbaka stämningen. Tjafset skulle dock fortsätta under hela året, eftersom Studiefrämjandet vägrade att betala sermester- och övertidsersättningar, som jag hade tillgodo.

Men jag kan ju ändå inte låta bli att känna lite skadeglädje, när jag förra året läste att "min" avdelning hade bluffat till sig bidrag på sju miljoner ... Då var man alltså på exakt samma ruta ett, som när jag började där. Lustigt nog är det ungefär samma summa, som jag hade fått i lön, om jag hade jobbat där fram till pensioneringen. Men jag tänker inte räta upp deras skuta en gång till, inte ens om jag skulle få den lönen retroaktivt.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


11.8.2020 by webmaster@werbeka.com