DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


För tidigt


Då var till slut arbetslös och inte längre uppsagd. Jag hade blivit det för en månad sedan, men myndigheternas kvarnar hör inte till de snabbaste. Därför tog det över en månad, innan jag fick besked om mina framtida, ekonomiska villkor. Och de var ju inte de bästa. Sjuttiofem procent av lönen skulle man få, trodde jag. Nu försökte myndigheterna att trixa, för att avvikelser inte skulle bli för avslöjande. Man lämnade en ersättning per dag. Men eftersom det går tjugotvå arbetsdagar på en månad, var det ju ändå ganska enkelt att räkna fram att jag fick på sin höjd sextionio procent av min senaste lön. Det berodde på att jag stötte i taket - min ersättning var den maximala, som man kunde få. Nåväl. Man kunde ju spara in en del på bussresor, uteluncher och annat. Jag skulle klara mig, även om jag kanske måste tänka mig för i högre grad, när det gällde min framtida ekonomi.

Nu var det dock hur som helst sommar och därmed semester, därför gav jag mig själv anstånd med jobbsökeriet under industrisemestern. Vi hade andra, personliga planer, som för ögonblicket var viktigare. Vi skulle gifta oss, så att vår dotter föddes under ordnade förhållanden. Det krävdes förstås en del papper, som måste göras i ordning, men som tur var, var jag ju ledig och hade tid till att ordna sådant.
Vi hade planerat bröllopet till slutet av augusti. Men så inträffade katastrofen, den femte denna månad. Fostervattnet gick. Anita snabbtransporterades till Akademiska i Uppsala, för att man där var specialister på för tidiga födslar. Men det var ju bara vecka tjugosex!
På lasarettet konstaterade man att det ändå fanns tillräckligt med vatten kvar. Därför fick Anita ligga kvar med kravet att hon skulle röra sig så lite som möjligt.
Anita skulle behöva vara där i två veckor, sen kunde hon skickas tillbaka till Västerås, för att även lasarettet här skulle vara kapabelt att ta hand om barn, som föddes tolv veckor för tidigt.
Det är svårt att beskriva de känslostormarna som vi var utsatta för under den tiden. Förtvivlan över att det hade blivit så här, blandat med hopp om att det hade gått ännu en dag, som förbättrade chanserna.
Förhållandet mellan Anita och mig hade aldrig varit så bra, som veckorna före och under denna kris. Vi hade sett framtiden i ljusa färger som familj, men även nu med alla dessa svårigheter stod vi nära varandra, som stöd för att ta oss igenom dessa hemska dagar.
Och tiden gick. Den ena långa dagen radade upp sig efter den andra, var och en av dem med en lättnadens suck. När Anita skickades tillbaka till lasarettet i Västerås, var det ytterligare ett tecken som gav hopp. Augusti blev september. Läkarna bestämde att man skulle förlösa Anita med kejsarsnitt den tjugoförsta. Då var det åtta veckor kvar, men med sju månader brukade barn klara sig.
Men ännu en gång skulle det inte bli så. Precis en vecka innan ringde någon på förmiddagen, att jag skulle komma upp till lasarettet, min dotter skulle födas idag. Det hade gått ytterligare mera vatten och nu tordes läkarna inte vänta längre. Jag satte nog världsrekord, när jag cyklade hemifrån tvärs genom stan till lasarettet. Men väl där hade jag ingenting för det, för Anita hade redan åkt in på operationsrummet. Och sen, kvart över tolv, kom någon med min dotter och lät mig hålla i henne. Vilken lycka! Hon levde ju! Och vilken rädsla över så mycket skörhet. Hon var trettio centimeter lång och vägde exakt ett kilo! Om hon drog upp knäna till hakan, tror jag att jag skulle ha kunnat hålla henne på min handflata!
Hon kom naturligtvis meddetsamma till avdelningen för för tidigt födda, in i en kuvös, med cepap kopplad till en övervakningsmaskin, som skulle reglera syresättningen av blodet. Jag antar att det är samma instrument, som man i skrivande stund använder på intensivvårdsavdelningarna, när folket drabbas av Coronaviruset. Det fanns ingen cepap som var liten nog för att passa, därför måste det duga med en hemmagjord, snabbtillverkad variant. Jag har länge funderat på om jag ska ta med denna bild, men den är onekligen en grym del av mitt liv. Den visar ju också, så mycket mer än alla ord, vad vi - och inte minst Renate - fick stå ut med. Titta även på den lilla handen, knappt större än knappen bredvid.
Föräldrarna fick ju vara med på prenatalavdelningen och vi åkte ju dit varje dag. Jag minns ännu känslan i bussen, på väg dit - det var fortfarande samma hopp och förtvivlan, som hade följt med så länge nu. "Skorpan" hade fått ett namn under tiden. Det blev Renate och ett mera träffande namn finns väl knappast. Hon föddes ju varje dag på nytt för mig, medan hon låg på lasarettet och fortfarande klarade sig. Visst, en av sköterskorna hade försäkrat att det var ett A-barn och hon skulle klara sig bra. Men jag såg ju själv hur liten hon var. Jag hörde ju apparaten pipa, när hennes syrekoncentration i blodet sjönk, eftersom lungorna är bland det sista, som utvecklas.
Och jag såg också hur en del av personalen reagerade. Det är nackdelen av att veta saker, att man förstår konsekvenser och mår illa av dem. Cepapen var ju inställd, så att luftblandningen skulle motsvara den naturliga förekomsten av syre i luften, alltså på drygt tjugo procent. Ju mera syre ett barn behövde, desto större risk var det för att synen skulle försämras. Så det är klart att jag reagerade, när Renates apparat signalerade och jag såg en sköterska skruva upp syrehalten med en handvändning, utan att titta närmare. Det kom plötsligt att finnas sextio procent syre i andningsluften. Visst, personalen hade inte bara Renate att ta hand om. Det fanns nog fyra eller fem kuvöser på avdelningen, som stundtals alla var upptagna. Det hände ju även att barn, som föddes på normal tid, behövde lite extra övervakning. Och visst förstår jag att det kunde vara stressigt. Men man fick väl inte vara hur vårdslös som helst. Jag beklagade mig hos barnläkaren, som nog höll med mig i princip, men som också förklarade för mig att jag med min blotta närvaro gjorde personalen nervös. Visst, men det var ju mitt barn och dess framtid det gällde. Och jag vågade inte tänka på hur det gick till, när vi inte var där.
Så småningom blev det lite lugnare, Renate växte och klarade sig stundvis utan apparatur i kuvösen. I oktober hoppades vi inte längre, utan vi började tro på att hon skulle klara sig. Det var då vi vågade göra en del inköp, som behövdes, när hon fick komma hem. Och i november, ungefär vid tiden, då hon skulle ha fötts, var det äntligen dags att vi kunde ta med henne hem. Vilken lättnad, vilken befrielse!
När det gäller namnet, råkade jag åter ut för en överraskning. Anita och jag fyllde i papperet till skattemyndigheten gemensamt. Vi var överens om alla hennes förnamn, men även om att hon skulle heta Kauntz, utan mellannamn. Vi undertecknade papperet jag lämnade brevet hos Anita, så att hon skulle posta det. När vi fick bekräftelsen tillbaka, hade hon plötsligt fått Anitas flicknamn som mellannamn ...
I och med Renates kom hem skedde det överhuvudtaget en jättestor förändring i Anitas beteende.
Det började kännas redan på lasarettet. Hon ogillade att jag tilläggsmatade Renate, eller att jag bytte på henne. Nu reagerade jag inte på det. Jag hade ju läst att det fanns kvinnor, som förändrade attityden mot sin partner, när de hade fött barn. Och hon misskötte ju inte vår dotter. Men det skulle bli värre med tiden. Jag fick mer och mer känslan av att hon tyckte att det var hennes barn och inte mitt.
Men eftersom vi nu inte var gifta, fick jag skriva på en faderskapsförklaring. Även om jag kan förstå logiken i den, är det trots allt en förnedring av fädrarna, eftersom de ska godkännas av barnens mor. Kvinnan ges då ju makten att välja fadern till sitt barn, om hon nu skulle vilja. Tack vare DNA-test är det väl inte längre möjligt idag. Fast ifråga om rättigheter angående sitt barn, är mannen ännu idag långt eftersatt.

Det fanns andra, viktiga händelser under denna tid, som jag noterade bara perifert. Peter började i skolan ett år tidigare. Jag var överens med hans mor att vi skulle följa förskolans rekommendation, eftersom han var mycket duktig. I efterhand är jag inte lika övertygad om att det var ett klokt beslut - det var nog inte så lätt för honom socialt sett, att både vara duktig och ett år yngre än alla andra i klassen.
Roland och Åsa flyttade ihop och jag fick veta att jag skulle bli farfar. Tur att fastern då är äldre än brorsdottern ...
Min syster med familj flyttade på senhösten från Härjedalen till Dalarna. De hade ju bott endast sju kilometer från stället där min mor hade sin stuga. Nu blev hon ensam däruppe i vildmarken ... Jag var inte förtjust, men vad skulle jag göra?
Med jobbsökeriet gick det väl si så där. Jag var tacksam att jag inte hade något arbete och kunde använda tiden till att vara på lasarettet med Renate. Men jag var ju övertygad om att det skulle ordna sig, bara jag fick någorlunda ordning på mitt känsloliv igen. Fast de ansökningar om jobb, som jag trots allt skickade iväg, kom i bästa fall tillbaka. Allt fler företag behöll även handlingarna, så att jag ideligen behövde nya kopior på mina papper.
Det var ju inte så att jag inte tänkte framåt. Redan här fanns det väl en baktanke på att ha en egen firma. Jag skaffade en fax och jag jobbade intensivt med datorn, för att lära mig. Jag var i kontakt med ABB och erbjöd översättningstjänster svenska - tyska - engelska, men där var man inte intresserad. Ett något mindre seriöst uppslag hade jag också. Jag har alltid gillat siffror och nu hade jag datorn som hjälp. Det borde väl vara möjligt att jämföra travresultat, vad gäller tider, kuskarnas vinnarprocent och annat. Dels skulle jag kunna dra nytta av sådana beräkningar själv, dels skulle jag kunna ge ut dem mot en liten slant, i form av flygblad, som jag distribuerade via kiosker och liknande.
Även i storpolitiken gick vågorna höga. Sönderfallet i Jugoslavien pågick för fullt. Fyllot Jeltsin och den förståndshandikappade George W. ledde världens två inflytelserikaste nationer. Här hemma hade fastighetskrisen medfört en spekulation mot kronan, något som ledde till att Carl Bildt (nå ja, officiellt var det Riksbanken) satte räntan till femhundra procent, för att stävja storfinansens spekulationer. LO-Malm däremot lade sig platt för arbetsgivarna, bara det skulle bli centrala förhandlingar, som skulle ge honom ett sken av existensberättigande.
Mona Sahlin blev partisekreterare, men i hennes eftermäle finns bara chokladköp och taxiresor på skattebetalarnas bekostnad, som är värt att kommas ihåg. Å andra sidan hade Birgit Friggebo gjort en storpolitisk insats, när hon mitt i tumultet på ett invandrarmöte i Rinkeby försökte glätta vågorna med att sjunga "We shall overcome".
I dessa osäkra tider ville jag gärna gardera mig och köpte några sivertackor. De kostade då knappt elvahundra kronor styck. Idag ligger de på sju gånger så mycket. Det motsvarar visserligen inte penningförsämringen, men det är i alla fall något att hålla i handen, om det skulle bli en allvarlig kris.
En del pengar skickade jag också till Österrike, för att "fördela äggen i flera korgar", som man säger i finansvärlden.
På grund av alla nervuppslitande händelser kring Renates födelse har jag nog förträngt de påfrestande och återkommande kontakterna med Studiefrämjandet.
De vägrade envist att betala det som jag tyckte att de var skyldiga mig. Det var inga större summor det handlade om, drygt sextontusen. Men varför skulle jag skänka dem pengarna?
Jag förhandlade bara brevledes med deras representant, Tord Granström. Eftersom förhållandet oss emellan var gott, hade jag tydligen frågat honom om inte han tyckte att Studiefrämjandet betedde sig löjligt. Nu kan man ju tolka hans svar olika, men bara att han nämnde det i sitt svarsbrev, såg jag som en bekräftelse. I december - mer än ett år efter det ödesdigra årsmötet - lämnade jag in en ny stämning. Om inte annat, så skulle jag vara lite besvärlig för dem.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


31.8.2020 by webmaster@werbeka.com