DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


En sista ljusglimt


Jag fyllde år även denna sommar, fyrtiotvå numera. Jag hade fått en T-shirt med ett foto av barnen påtryckt. Jag ska inte vara elak - det var en trevlig idé, men efter fem år borde min lagvigda ha vetat att jag inte gillar T-shirts. Och nu förväntades jag att ha den på mig även på semestern. Jag tycker inte om T-shirts, för att man blir så instängd i dem. Det är nästan lika otrevligt, som att ha slips. På fritiden var kragknappen på skjortan alltid öppen, samt minst en till.
På semestern skulle vi åka iväg igen. Huvudmålet var Wien, men eftersom det nu fanns tågluffarkort för mig också, tog vi sådana. Förra året hade ju varit en succé.
Nu var barnen också ett år äldre, det skulle bli ännu lättare. På vägen ner till Wien tog vi tre dagar på oss, så att vi kunde dela upp tågresan. Det var främst för barnens skull - att åka på natten var bäst. Då sov de ju och resan blev inte så långvarig. Som vanligt stannade vi över dagen i Hamburg och åkte sedan till München i liggvagn. Jag hade aldrig varit där förut, så det skulle bli roligt att se något nytt.
Fast det är klart, när man bara stannar över dagen, känns det inte riktigt riktigt. Tredje natten åkte vi slutligen till Wien. På den tiden gick tågen inte så fort ännu, då kunde man faktiskt ta ett nattåg mellan München och Wien. Idag går det på fyra timmar.
Men även från Wien gjorde vi utflykter, eftersom det ju inte kostade någonting med interrailbiljetten. Vi åkte till Dürnstein i österrikiska vindistriktet Wachau vid Donau. Förutom vinet är området känt för sina aprikoser. Av dem gör man bland annat ett alldeles utmärkt aprikosbrännvin, som inte behöver stå på knä för den ungerska Barack Palinka, som anses vara kungen av aprikosbrännviner. Dessutom finns det en slottsruin där. Den har en viss berömmelse, eftersom Kung Lejonhjärta satt där som fånge. Han hade uppfört sig illa på korståget i Jerusalem och kommit på kant med såväl franske kungen, som österrikiske ärkehertigen, som ledde de kejsarliga trupperna. Men, som alltid i historien är det de största bovarna, som får de bästa eftermälen ...

Historien om honom, samt lite mer om Dürnstein finns på ett annat ställe bland mina hemsidor, nämligen bakom denna länk, om du skulle vara intresserad.
En annan utflykt gjorde vi till Neusiedl am See. Denna sjö heter just Neusiedlersee och bildar den västra avslutningen av den ungerska slätten. Den ligger bara en timmes tågresa söder om Wien. Likt Balatonsjön i Ungern är Neusiedlersee ett fågelparadis och ett mycket omtyckt turistmål, främst för inhemska turister. Det är Österrikes största sjö, trots att en fjärdedel av den ligger i Ungern. Den är trettiofyra kilometer lång och täcker en yta av trehundratjugo kvadratkilometer.

Det märkvärdiga med detta vatten är att det är så grunt. På sitt djupaste ställe sägs det vara drygt en och en halv meter. När jag gick på internatet, åkte vi i två grupper. Den ena gruppen åkte fel och hamnade på andra sidan sjön. De marscherade rakt igenom vattnet för att komma till oss, med cyklar och allt.
Det stora problemet är att den genom klimatförändringen hotas av uttorkning, precis som så många andra stäppsjöar.
Min bror och hans fru hade köpt ett hus, några kilometer utanför Wien och det är klart att vi måste komma för att hälsa på. Vi hade en trevlig kväll tillsammans i deras trädgård och han berättade om klubben, som han hade öppnat inne i stan. Det var ett slags ungdomsklubb, som han kallade för "Durchbruch".

Det betyder "genombrott" och var tänkt som motivation och mötesplats för kreativa människor. Samvaron där skulle hjälpa till tankeutbyte och på så sätt kunde de hjälpa varandra till just genombrottet.
Priserna på klubben var mycket låga, anpassade till klientelet. De gånger jag var där var det ett välbesökt ställe, som också ordnade uppträdanden i form av musik eller teater.
Eftersom vi ändå hade tågluffarkort, beslutade vi oss för att åka till Venedig i några dagar. Redan på resan fick jag ett av mina oförglömliga ögonblick, nämligen när vi hade åkt genom tunneln under Alperna och kom ut på den italienska sidan. Det är klart att man tittar ut genom fönstret, när det blir ljust igen efter tunneln. Men då var man omgiven av klippväggar. Fast när jag lyfte blicken och såg bergen resa sig mer eller mindre rakt upp i flera hundra meter från vår nivå, då var det en helt enorm syn. Jag kan ännu framkalla en rysning, när jag tänker på den bilden. Vilken underbar jord, vi lever på!

 
Rialtobron över     Canale Grande    

Det mesta av bagaget hade vi förstås lämnat i Wien, för vi skulle ju komma tillbaka, innan det bar iväg hemåt igen. Vi hade också bara en barnvagn med oss, som tur var. Vagnen var mest tänkt åt Lena, Peter var duktig på att traska med oss - och blev han trött, så kunde alltid Lena få gå en bit, så att han fick vila en stund.
Tur att bara ha en barnvagn var det med tanke på alla broar, som ledde över alla kanaler. Jag har ingen aning om hur många gånger vi bar kärran - upp och på andra sidan åter nedför broarnas trappor under denna tid vi var i Venedig.
Men visst var även denna stad värd en resa. Det var lustigt att se hur båtarna skötte det mesta av trafiken, oavsett om de fungerade som passagerartransporter, polisbåtar eller taxibåtar. Och sen fanns det naturligtvis också de sägenomspunna gondolerna. Att se husen stå direkt i vattnet var också något man studsade till inför. Rialtobron över Canale Grande är en sevärdhet, som ju är ett måste, liksom Marcusplatsen med kyrkan, samt Dogepalatset.
 
Utsikt mot Marcusplatsen och Marcuskyrkan            De smala "gatorna" har sin tjusning      

Det fanns gott om turister i Venedig, redan för trettio år sedan, men det är ändå ingenting mot idag, där gatorna bitvis knappt är framkomliga. Tjugofem miljoner turister besöker staden idag. De skriker, står i vägen, när de fotograferar och de skräper ner. De flesta stannar några dagar, så att det under högsäsongen befinner sig omkring en halv miljon människor där, som kommer från andra ställen på jorden.
Det är mer än dubbelt så många som hela lokalbefolkningen utgör. Det är inte så konstigt att myndigheterna tidvis stänger av en del gator för turisterna. Inget ont om turismen, visst ska alla kunna se vad naturen, respektive den mänskliga kunskapen och uppfinningsrikedomen har frambragt, men visst kan det bli för mycket ibland. Och det gäller inte bara Venedig.
Åter i Wien var den sista punkten på resan som vanligt ett besök i Prater, där även Lena numera kunde vara med och åka i karussellerna och liknande.

Hela eftermiddagen tillhörde barnen, men på kvällen var det vår tur i Schweizerhaus, dit också min far och hans fru kom för att äta och dricka gott - den traditionella avslutningen i Wien.

När vi satt på tåget mot Hamburg fick jag bevis för att karma verkligen finns. Jag fick upprättelse för en av de värsta orättvisorna, som jag hade varit med om. Det var nu trettio år sedan det hände och i trettio år hade det suttit en tagg i mig. Hela historien - såväl vad som hände då, som även upplösningen här på tåget - finns att läsa i kapitel ett under avsnittet "Uppfostran".
Efter fyra veckor kom vi till Västerås igen, men eftersom vi hade några dagar kvar på biljetterna, utnyttjade vi dem till att resa över till Helsingfors över en dag. Därmed var ännu en drömsemester avklarad.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


7.7.2020 by webmaster@werbeka.com