DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Lugnet före stormen, del 1


Jag hade redan firat födelsedag i luften, i förväg. Men de följande veckorna skulle bli en enda fest. Det var tanken på de kommande veckorna, som höll mig upprätt under våren, då en kris avlöste nästa på jobbet. Anita och jag skulle ge oss ut och tågluffa. Luffa och luffa, vi skulle använda tågen till att förflytta oss, men inte ta resandet som ändamål i sig. Anita ville gärna åka till England, medan jag drogs tillbaka till Spanien, framför allt till Madrid. Dessa två resor skulle vi ta i en första rundtur, sedan skulle vi komma hem, hämta mina barn och åka en sista vända till Wien. Vi skulle inte heller släpa på resväskor utan ta ryggsäckar, som riktiga tågluffare gör.
Jag har dessutom ett jättebra underlag för att berätta om händelserna i detta kapitel, eftersom jag har två pärmar fulla med kort, samt den reseberättelsen, som jag dagligen skrev under lugna stunder, respektive medan vi satt på de olika tågen. För mig var det också en upplevelse att slippa ta ansvar för varken barn eller styrelse, utan att kunna slappna av helt.
Vi bestämde oss för att ta vändan ner till Spanien först. Och just eftersom det bara var vi två, skulle vi mer eller mindre sträckåka hela vägen. Bara vid bytena skulle vi få "fast mark" under fötterna. Vårt första mål var Avila, knappa tio mil väster om Madrid, som hade beskrivits som medeltidsstad. Stockholm - Hamburg - Köln - Bryssel - Paris - Irun skulle vara de platser, där vi skulle byta tåg. Bara det lät som poesi. Nattåg blev det mellan Stockholm och Hamburg, liksom mellan Paris och Irun vid spanska gränsen.
Vi fikade i Stockholm på stationen och betalade för kaffe, en halv fralla och en godbit för var och en lika mycket som i Köln för en öl, en lunch och en Underberg var. Undra på att det var billigare att ordna konferenser utomlands, enbart med tanke på maten under en vecka.
Sen kom nästa överraskning. På färjan mellan Helsingborg och Helsingör fick man inte någon alkohol efter midnatt. Vi var där kvart över tolv ... Var finns logiken? De anställda? Javisst, men om de ändå måste jobba till midnatt, kan de lägga på en halvtimme tills det sista internationella tåget har passerat, tycker man. Det finns något, som heter kundservice också. Resenärerna vill kanske inte ha kaffe vid midnatt ... Dessutom måste någon servera kaffet också. Men kundservice har alltid stavats med små bokstäver i Skandinavien, ännu idag är det så.
Det blev lättare på nästa nattåg, mellan Paris och Irun. Det var rökförbud på hela tåget, med undantag för toaletterna. Men där kunde vi inte röka båda två samtidigt och dessutom var doften inte till för att trivas bättre. Efter ett snack med konduktören på bästa skolfranska fick vi dock ett godkännande "ici ça va" att röka i korridoren framför toaletten.
På sista tåget, från Irun till Avila, kunde vi sitta i en vagn, där rökning var tillåten och dessutom fick vi vara med om en annan nyhet. Det fanns video på tåget! Vid den tiden tillhörde det verkligen avantgarde.
Avantgarde (enligt Wikipedia) är de personer eller verk som för sin tid är experimentella, nyskapande eller innovativa. Jag kunde själv inte ha uttryckt det bättre.
I Avila hade det mer eller mindre angenäma trettiofyra grader. Men vi gick mot centrum och hittade ett ställe för 125 kronor natten i dubbelrum. Anita störtade in i duschen och jag bytte av henne genast, när hon var klar. Men varmvattnet hade gjort sitt.

Så jag skippade att tvätta håret, bet ihop tänderna och fann mig i det ofrånkomliga. Efter en stunds vila gav vi oss ut på stan igen. Nå ja, så medeltida var den inte, som vi hade förväntat oss, men å andra sidan var stadsmuren rätt så imponerande, där den gick runt hela staden. Rödfärgningen av den, när solen gick ner, var inte heller så intensiv som i turistbroschyren, men den blev i alla fall rosa. Istället fick vi vara med om målgången, samt ett avslutande varvlopp i en regional cykeltävling. På kvällen öppnades dessutom "Fiesta de Avila" av själva borgmästaren, då han stod på balkongen av sin "ayuntamiento", stadshuset.
Vi hittade en bar, där vi avslutade dagen med en Campari. Först förvånades vi över att folk båda askade och fimpade på marken, respektive golvet inomhus. Men sen kom jag på att det nog inte var så dumt. På grund av hettan hade man öppnat allt som gick att öppna och då och då kom det en vindpust. Skulle man ha haft askfat, skulle askan ha flugit runt i hela lokalen och virvlat upp i ansiktet på folk. Att sopa golvet några gånger om dagen räckte till för att hålla någorlunda rent och var säkert mera hygieniskt. Andra länder - andra seder.
Nästa förmiddag gick det vidare till Madrid, där vi tog en taxi till Puerta del Sol, som är något slags centrum och samlingsplats, eftersom det finns fontäner där, som låtsas sprida lite svalka i hettan. För hett var det. Trettiosju grader, när vi kom och det kändes som om det bara blev varmare. I slutet av vår vistelse gick temperaturen inte ner på natten ens, utan höll sig kring trettiogradersstrecket. Vi hittade ett kyffe att övernatta i, mycket nära Sol och till ett hyggligt pris. Nackdelen upptäckte vi först senare. Det enda fönstret vette mot gården, som var omgiven av andra hus. Eftersom alla hade sina fönster öppna, hördes alla husdjurs läten, som om de kom från rummet bredvid. Samt dessutom naturligtvis alla familjegräl och motsatsen därtill.
En välgörande oas var Corte Inglés, en varuhuskedja som finns i hela Spanien. Därinne var det nämligen luftkonditionerat och man kunde ta igen sig lite. Det var där vi handlade många liter vätska, för att ha på rummet. På eftermiddagen promenerade vi runt i stan, gick till Gran Via med sina monumentala hus, som jag är imponerad av, liksom av gatans bredd. Den är minst dubbelfilig i båda riktningarna, bitvis har den till och med tre filer.
Mindre imponerande var de tre zigenerskor, som absolut skulle bjuda på popcorn. Medan två tjatade på oss försökte den tredje att öppna blixtlåset till Anitas handväska. Som en blixt sopade Anita till hennes hand. Det var imponerande igen, att se hur snabb hon var.

Gran Via i Madrid
Det förtog lite av stämningen en stund, men så småningom förträngdes den otrevliga upplevelsen av aktiviteterna som vi såg fram emot på kvällen. Vi gick runt i kvarteren runt Sol för att hitta en krog, där vi kunde äta gott. Det var ju aftonen av min födelsedag, som vi skulle fira ordentligt. Det fanns många ställen att välja på. De flesta skyltade med "Hemingway åt här", som om det skulle vara en rekommendation sjuttio år senare. ...
Vi fastnade till sist för ett ställe, som lovade att Hemingway inte hade ätit där. Och det var en lyckträff. Det var en av de roligaste kvällarna, som jag har varit med om. Inne i lokalen fanns det också en skylt, som sa: "Vi pratar inte engelska/tyska/franska, men vi lovar att inte skratta åt din spanska." Chefen var mexikan, han gick omkring och skojade med gästerna.
När jag sa till honom att jag ville ha en öl till, ropade han tvärs genom rummet: "Jag behöver en öl här."
"Jag också", sa jag.
Då ropade han en gång till fram till baren: "Det fattas två. En till mig och en till herrn här."
Även kyparna gick på i samma stil. När vi hade ätit våra tacos, eftersom det nu ändå var en mexikansk krog, skulle vi ha kaffe och likör. I Spanien finns det en "Liquor 43", som sägs heta så, för att den innehåller fyrtiotre ingredienser".
Men jag beställde två åttiosexor, smittad av skojandet. När kyparen såg lite bortkommen ut, förklarade jag: "Dubbla fyrtiotreor, alltså".
När klockan var tio över tolv beställde Anita en liten flaska champagne, för att fira inledningen av den riktiga födelsedagen. Huset bjöd på en tårtbit med ett ljus på.
När jag sedan betalade, gav jag 8000 pesetas, 160 kronor för hela kvällen, inklusive 1200 pesetas i dricks, för att vi hade haft så roligt. Efter en stund kom kyparen tillbaka med en tusenlapp, men jag förklarade att det inte var något misstag, utan att jag hade uppskattat kvällen så mycket. Då blev även han mycket glad. På det stället var de tydligen inte bara roliga, utan också ärliga. Jag undrar på hur många krogar en kypare skulle göra så. "El Cuchi" kommer för alltid att finnas i mitt hjärta.
Anita hade fått med sig en av deras marknadsföringsgåvor, som var ett nytt skämt. Lokalen hette "El Cuchi", som nog är en förkortning av "cuchillo", som är kniv på spanska. Men namnet är tryckt på en gaffel ... Tänk, så mycket det finns att skriva om en enda kväll, men å andra sidan är det en kväll, som jag inte kommer att glömma.
Är det nu någon som tycker att jag slösade med dricksen, så måste jag rimligtvis justera den uppfattningen. Dagen efter åt vi på ett ställe, som inte alls hade någon bra service. Istället för att inte ge dricks alls, lämnade jag fem pesetas, tjugofem öre, som tecken på hur nöjd jag var. Det är ju egentligen det som är meningen med dricksen, att visa sin uppskattning av betjäningen.
Vi bokade våra biljetter så långt det gick, ända till färjan mot England. Vi såg på slottet och var på Prado, där vi förväntades bli imponerade av Picassos "Guernica". Ja, visst är det en jättemålning och visst tjänar kubismen till att förstärka kaoset, som inbördeskriget medförde. Men den ryms inte på min tio-i-topp-lista i alla fall. Då var det mera spännande att titta på alla möjliga utgåvor av "Don Quixote" på flera olika språk, från 1600-talet fram till nu.
Idag skrivs det mest "Quijote", men på Cervantes tid stavades han med "x". Det var också intressant att titta på allt annat i Cervantes födelsehus, som i stiläkta, renoverad form finns som museum i Alcala de Henares. Dit tog vi oss med tunnelbana och förortstag. Det var på den resan, som jag, utanför själva stan, för första gången såg kåkstäder.
Det var inte någon upplyftande syn alls. Stackars folk. Och det har nog inte blivit bättre under de senaste trettio åren.
Minnesvärt var också att vi satte oss på trappan till ett monument, för att ta en rökpaus, men det gick inte att sitta kvar där, för att stenen hade hettats upp så mycket. Av och till kom det något, som vi upplevde som en vindpust, men det var åtskilligt mer än en pust. Allt damm och bråte virvlades upp och en gång rasade en hel byggnadsställning av blåsten.
Vi skulle också passa på att tvätta, innan vi reste vidare. Vi hittade en tvättinrättning på förmiddagen och skulle få hämta tvätten mot kvällen. Jag citerar, vad jag har skrivit i originalberättelsen: "Den var blöt, mina skjortor var skrynkliga, det fanns sand i trosorna och tvätten var till en del rosafärgad. Just nu ligger och hänger tvätt i hela rummet ..."
Eftersom allting var belamrat med tvätt, passade vi på att gå ut i badrummet, för att äta sillen, som vi hade köpt på morgonen.
Badrummet var dessutom ett bra ställe för ändamålet, eftersom det enda bestick vi hade, var tandpetare. Och nu ett citat igen: "På åtta timmar i rumstemperatur hade sillen lösts upp i atomer. Det enda fasta, som fanns kvar i burken var gurkan, som den hade varit lindad kring. Alternativet hade ju varit att dricka upp ostskivorna, som vi också köpte tidigare idag ... Länge leve tågluffningen, det är kul ändå."
På kvällen satte vi oss en sista gång vid en av fontänerna på Sol, för att känna dess svalka i ryggen. Det hade varit en fast programpunkt för oss, som avslutning på dagen. Vi hade dock ännu en dag framför oss, för det var först på kvällen, vi skulle resa vidare mot England.
Då åkte vi ut till universitetsområdet, som var jättestort. Där åt vi en god och billig lunch på en kvarterskrog, innan vi hämtade vårt bagage och skulle åka till stationen. Samma zigenerskor som på Gran Via smög fram mot oss, när vi sen satt på ett café. En av dem försökte rycka ut min tågluffarpåse ur fickan. Snöret, som är till för att man kan sätta värdesakspåsen kring halsen, hängde nämligen ut lite grann. Men jag förvarade den alltid i framfickan på byxorna, just för att det är säkrare. Jag reste mig givetvis genast, men innan jag hade flyttat stolen ur vägen hade de redan sprungit iväg ett stycke.
Det hade blivit molnigt under dagen och molnen blev mörkare och mörkare. På väg mot rummet, där vi hade fått lämna väskorna under dagen, började det blåsa upp ordentligt. Vi fick en riktig knuff i ryggen och kläderna och håret fullt med sand. Med ryggsäckarna på stod vi sen i portgången och försökte vinka åt en taxi. Under tiden flagnade putsen från huset mittemot och lite längre ner på gatan slog ett fönster i vinden, så att rutan gick sönder. När vi väl satt i bilen, såg vi omkullvälta träd. Ett hade till och med fallit till hälften över motorvägen.
Det var nästan kusligt att uppleva det en gång till. För två år sedan var vi ju också här mitt under den värsta hettan, men när vi skulle åka vidare, hade det också kommit ett åskväder. Kanske tjurade Madrid, för att jag lämnade stan?
Anitas sammanfattning av Madrid är träffsäker: "Madrid är lite av guld och silver, ibland oputsat."
Resan med nattåget till Paris var helt odramatisk. Där fick vi byta järnvägsstation, men hade också tid för en tidig lunch. Tyvärr hade vi blivit lite magsjuka igen, det var inte så bra på resan. På herrarnas fanns bara det "franska hålet i golvet". Annars behövde man köpa en "jeton". Jag gjorde så hos damen i kassan, och hon visade helt resolut in mig på damernas. Jag hade ingen lust att diskutera just då, så jag skyndade in.
Det gick väl lika bra, men när jag kom ut igen för att tvätta händerna, möttes jag av en del förvånade kvinnliga blickar. Jag flydde utan att ha genomfört mitt sanitära ärende.
Vi kom även utan svårigheter till färjan i Boulogne. Det var ju så långt jag hade kunnat köpa biljetterna, men nu ville man se en biljett för att få åka med färjan. Det hade vi ju inte. Då tog man av oss våra interrailbiljetter och sa att vi skulle få tillbaka dem ombord, tillsammans med färjebiljetter. Sen tog de av oss bagaget också, som skulle placeras på ett rullband. Vi kände oss ganska utlämnade sen, stående där utan biljetter och bagage. Men engelsmännen har ju alltid varit krångliga vid resor in till Storbritannien. Fast allting ordnade sig och när vi såg Dovers vita klippor var vi snart i det förenade kungariket.
Tåget upp till London höll ingen högre klass.
Sovvagnen från London till Penzance i Cornwall var dock ett lyft. Platserna till den fick vi köpa direkt på tåget, eftersom vi var en del försenade, när vi kom till Paddington. Jag kunde jag inte heller boka platserna för hemresan, som jag hade velat göra.
Nåväl, på morgonen kom vi utvilade till Penzance och hittade utan svårigheter en lämplig domicil. Namnet är intressant. "an Mor" har ju helt tydligt germanska rötter. Vilken tyskspråkig som helst skulle förstå, då det heter "am Meer" på tyska. "Chy" eller "chei" däremot är ett korniskt ord, som står för hus. Det hela betyder alltså helt enkelt "Huset vid Havet".
När vi hade fixat inkvarteringen gick vi tillbaka till stationen, så att jag äntligen kunde reservera platser på vägen tillbaka. Inte då. Han kunde möjligtvis ge oss biljetter till Oostende, men inte längre. På turistinformationen gick det bättre, där fick vi svar på allt vi ville veta.
Anita ville ju gärna åka till Tintagel, eftersom slottet där är förknippat med sagan om Kung Arthur. St. Michaels Mount och Land's End var ytterligare intressanta platser, som vi fick upplysningar om hur vi skulle ta oss dit. Första dagen blev vi dock kvar i Penzance, för att bekanta oss med lokaliteterna. Penzance är en liten stad, som har ungefär tjugotusen invånare. Vi tittade hur vattnet försvann i hamnen, när det blev ebb och besökte kyrkan, som förvånansvärt nog var katolsk. Den har dock mycket gamla anor och omnämns redan 1379 som "the chapel of Blessed Mary of Pensande". Vi kunde till och med se den från vårt rumsfönster.
Med viss möda lyckades vi komma upp nästa morgon, vi hade nämligen beställt frukosten till mellan åtta och halv nio. Men vi hade en fullspäckad dag framför oss. Först skulle vi till St. Michael's Mount, berget i havet, som kunde nås via en gångväg, men bara vid ebb. Idag skulle det vara möjligt mellan tio och tolv. Det finns båtförbindelse också, men det är klart att man ska ha gått själv över det som normalt är havsbotten. Nu är vägen i och för sig prydligt stenlagd, men i alla fall. Mycket riktigt kom vi också torrskodda över.
Det gjorde dock inte alla, de som sölade på morgonen fick kalla fötter, om de trots allt ville ta sig över självmant.
Det var väl många, som tyckte det var roligt att gå genom vattnet, men en del hade ganska röda fötter efteråt. På tal om kallt ... Efter hettan i Spanien var det ganska svalt, här vid Atlantkusten. Man ser också att de flesta människorna har på sig en jacka av något slag.
Men tillbaka till berget. Det är intressant att det finns en fransk motsvarighet, som heter "Mont St. Michel", som också ligger en bit ute i havet och kan också nås landvägen, men här bara över en bro. På toppen finns på båda ställen en borg eller ett slott eller ett kloster. Det beror på under vilket århundrade man har besökt ställena. Idag pryds St. Micheal's Mount på toppen av ett slott, som naturligtvis kan besiktigas.

 

Vi gjorde en rundvandring med hjälp av hörlurar och en skriven berättelse till de olika sevärdheterna. Det är bra mycket bättre att göra så än att ha guidningar, där man är tvungen att anpassa besiktningshastigheten till sin guide.

När vi var klara, var vi tvungna att ta båten, eftersom vattnet nu stod högt över gångvägen. Åter på fastlandet hade vi tur, eftersom det just kom en buss, som skulle ta oss tillbaka till Penzance, varifrån vi kunde ta en annan buss till vår nästa destination, nämligen Land's End. En kombibiljett gav oss rätt till att övervara en prisad föreställning, "The Last Labyrinth", som skulle ta upp några historiska fakta om stället. Men inte alla turistevents är verkligen bra arrangerat. I väntrummet, innan det var dags till nästa föreställning, visades en film på en TV-skärm, som handlade om sjöräddning.
Men dels fanns det alldeles för mycket folk i rummet, så att de längst bak inte hade en chans att se och dels avbröts det hela, när det var dags för "multimedia-föreställningen". Även den var en besvikelse. Det var ett bildspel på fyra TV-skärmar, där enstaka ljud- och ljuseffekter var den största behållningen.
Däremot var det mycket mer givande att stå vid kusten och se vattnet skvalpa emot stenarna. Man kunde tänka sig hur det såg ut, när det var storm ... Föreställningen att närmaste kust på andra sidan Atlanten var Amerika, förstärkte det gigantiska intrycket av vattenmassorna.

 

Den av vattnet urholkade, ojämna kustremsan gjorde upplevelsen ännu starkare. Slutligen kunde man, om man vågade, ta sig ner ett stycke och västerut ta kort på de absolut sista stenarna av Europa. Det blev en ganska dramatisk bild, en av dem jag är mest stolt över.
Sjöluften och intrycken gjorde att vi båda somnade på de femtio minuterna, som bussresan tog, tillbaka till Penzance. Det var ännu en mycket givande dag.
Nästa morgon satt vi på tåget igen, fast bara för en kort sträcka till att börja med. Vi skulle ju titta på Tintagel och Kung Arthurs slott. Med järnvägen kom vi till Bodmin Parkway. Väl där, upptäckte vi dels, att det var ganska långt kvar till Tintagel, och dels att Bodmin Parkway var det löjligaste till järnvägsstation, som vi någonsin hade sett. Det fanns ett litet stationshus på varje sida av rälsen, med en bro över.

I det ena av dem fanns det en kiosk. Fast på andra sidan bron stod det fyra taxibilar. Och på kiosken fanns det en prislapp. Det kostade tre pund till Bodmin och sexton till Tintagel.
Vi förhandlade oss fram med en av taxiförarna, att vi skulle betala för båda vägarna, men att han skulle ge oss lite tid att se oss omkring i Tintagel. På så sätt slapp han ju åka tomt tillbaka. Han gav oss en timme och skulle dessutom förvara vårt bagage i bakluckan under tiden. Vi sa att vi skulle till slottet i Tintagel, men han var tydligen inte så kulturellt bevandrad, så han körde oss till King Arthur's Castle Hotel.
Anita protesterade och visade honom bilder av slottsruinen, som vi ville komma till. Men han påstod att det var det enda slottet i närheten och att allting var uppkallat efter King Arthur därute, så att ruinen kunde ligga var som helst ...
Vi hittade det gamla ruinerna mitt på sidan av nästa kulle.
Problemet var bara att det låg en djup ravin emellan. Dessutom blåste det så hårt att man verkligen måste luta sig mot vinden för att komma framåt. Det var alltså uteslutet, att vi skulle kunna ta oss dit.
Istället såg vi oss omkring i byn och hittade det gamla postkontoret, som är ett engelskt kulturarv. En snabbtitt visade att huset hade bevarats i sitt ursprungliga skick, med kök och sovrum ovanpå. Man visste inte längre vad huset hade tjänat till förr, innan det blev postkontor. Dessutom fick vi lite posthistoria med på vägen. 1840 uppfanns ju frimärket av Sir Rowland Hill och fyra år senare skapades postkontoret här för de sex kringliggande byarna.
Innan dess hade man levererat eventuella försändelser med bud, gående till fots en hel mil från närmaste samlingsstället för posten.
Vi bad taxichauffören att bli körda till Bodmin, så att vi skulle kunna få något att äta. Han var en vänlig själ och lät vårt bagage ligga i bilen, samt lovade att han skulle hämta oss i tid, för att vi skulle kunna ta nästa tåg vidare. Allt detta utan att begära "påökt".
Vi hade från början haft en tanke på att övernatta i Bodmin, men vi insåg snart att stället knappast skulle bjuda på några häftiga förlustelser, därför valde vi att åka vidare. Vi beslutade oss för att stanna i Reading. Det skulle dock snart visa sig, att den här dagen inte var oss vänligt sinnad.
Vi blev felskickade två gånger, när vi frågade efter turistinformationen, som hade stängt, när vi kom dit. Medan vi släpade oss fram med våra ryggsäckar, började det spöregna. Vi sökte skydd för att ta en rök. Då kom det en tjej som också ville fly regnet. Hon kunde inte heller hjälpa oss, eftersom hon var från Sydafrika och inte hade bott i Reading så länge. Hon visste dock ett område, där det fanns hotell och guest houses.
Alltså tog vi en taxi och föraren, som tydligen var arab eller indier, körde oss till en trosfrände, som ägde ett ställe. Jo, det fanns ett dubbelrum utan dusch och toalett. Utan någonting alls, förutom de två sängerna, som upptog hela utrymmet. För det ville han ha trettio pund. Fast vi ville nog inte.
Efter ytterligare en stunds letande i regnet kom vi fram till Russell Court Hotel. Där skyltade man med att det fanns dusch i varje rum. Alltid något. Men fyrtiofyra pund per natt var i dyraste laget för kyffet, där det förutom duschen även fanns en byxpress som facilitet! Sämre var att toaletterna låg en trappa ner. Men vi måste ju bo någonstans.
Vi suckade, förbannande Reading och tog rummet.
Sen skulle vi ha något att äta också, alltså ut igen och leta efter en pub. Vi kom till "The Eagle" i from förhoppning om att få lite mat. Och här kommer ett originalcitat från reseberättelsen: "Klientelet var skrämmande, bara fyllon och utslagna, hålögda och nergångna. Och på en skylt stod stort: *NO FOOD*."
Pizza Hut blev slutligen den yttersta räddningen. Jag tycker inte ens hemma om amerikansk pizza, och här var den dessutom totalt okryddad och smaklös.
Det var nog den sämsta dagen på hela tågluffningen och det var inte utan att jag längtade tillbaka till Spanien.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


27.7.2020 by webmaster@werbeka.com