DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Lugnet före stormen, del 2


Anledningen till att vi valde Reading istället för London som övernattningsställe, var att vi skulle göra dagsutflykter. Och våra eventuella mål nådde vi bättre från Reading, som ligger cirka sex mil väster om London.
Men efter alla påfrestningar från igår, beslutade vi att stanna i Reading första dagen och försöka "komma ikapp". Däremot fortsatte eländet. Jag skulle ta ut tvåhundra pund med mitt VISA-kort från en automat. Allting gick bra, till slut stod det "your money is being counted".
Det kan ju hända att det gjordes, men det kom inga pengar ut. Alltså in på banken och reklamera. Där var man mycket vänlig och förstående. Dels fick jag växla pengarna, dels lovade man samarbete, om min transaktion i bankomaten trots allt skulle ha registrerats.
Mittemot banken fanns ett café, där det strax efter ingången hängde en skylt: "No children beyond this point." Jag tänkte på alla tillfällen, då jag hade haft med mig mina barn på resor ... Jag var rätt så uppretat över detta, därför gick vi igen, även om vi inte hade några barn med oss. Jag hoppas att varenda förälder gör samma sak i en sådan situation. (Fast jag hoppas också att alla föräldrar har kontroll över sina barn.)
Mera lustigt: vi hittade en resebyrå och ville äntligen boka våra biljetter hem. Tanten där såg mycket vänlig ut. Men när jag gav henne min lapp med tågtiderna, frågade hon, om jag inte hade tågnumren. Dem hade jag ju inte skrivit ut. Då började hon bläddre i Thomas Cook's tidtabeller. Där fanns ju alla tågnummer och jag påpekade det.
"Yes, but we are not supposed to use this book", svarade hon. Suck. Men vi löste det ganska enkelt genom att hon lånade mig boken och jag skrev ut tågnumren också ...
Fast det var inte enda problemet. Vi fick våra platser till Aachen, men nattåget från Aachen till Köpenhamn var fullbokat. Vi tog sittplatser på sträckan Köln - Köpenhamn, bara för att säkert komma så långt. Men vi hade också en timmes tid i Köln, där jag kunde försöka att hitta en bättre lösning.
Nu var det tidig eftermiddag. Vi hoppade på ett tåg till London. London ingick egentligen inte i våra planer, eftersom man skulle behöva flera dagar för att se ens en bråkdel.
Men Anita ville gärna gå till Harrods, supervaruhuset, där man sägs kunna köpa precis vad som helst.
Men först åkte vi till Oxford Circus och gick uppför Oxford Street, det är ju alla kvinnors dröm. Där fanns det folk! Bara att se alla dessa människor, färgade i alla möjliga variationer, turister från världens alla hörn - bara det var en upplevelse. Men vi skulle ju inte ha några kläder, därför promenerade vi via Knightsbridge ner till Harrods. Och visst, det är ett hyggligt varuhus, men man tar lika hyggligt betalt. För en portion five-o'clock-tea ville man ha 8:95. Pund! Alltså en rund hundralapp. Och det för trettio år sen!
Vi köpte en del småprylar, gick ut och drack tea på en servering mittemot för en tredjedel av priset. Fast det är klart: nu vet jag fortfarande inte, hur en kopp Harrod's te smakar ...
Vi strosade runt i stan sedan. I Kensington Gardens såg vi en gatukonstnär rita upp St. Paul's Cathedral ur minnet och lite senare förfasades vi över arabkvinnor i burka och ansiktsmask. Personligen tycker jag nog att jag är ganska tolerant, men man måste kunna anpassa sig. Och jag tycker inte att det är o.k. att man bara ser ögonen på folk, vare sig de är demonstranter eller arabiska kvinnor.
Om vi satte oss i en park i till exempel Riadh och började dela en pava whisky, skulle vi förmodligen stenas eller åtminstone pryglas. För att jämna ut det hela, köpte vi sedan sprit i en arabbutik på Queensway. Vi avslutade dagen med en pizza på en italiensk restaurang, men det blev i alla fall en tjockbottnad amerikansk variant. Vi åkte hem med ett urgammalt lokaltåg, där varje avdelning om fyra sittplatser hade en egen ingång.
Nästa dag var vi återigen mycket sega på morgonen och kom iväg till Oxford först på eftermiddagen. Men det tog bara tre kvart med tåget, tack vare vår taktiska plan med att bo i Reading.
Oxford var en mycket trevlig bekantskap. Själva atmosfären i stan skilde sig från den i Reading, som himlen skiljer sig från skärselden. Byggnaderna var mer levande, alla college gav stan sin prägel av kunskap, men även av ungdomlighet. Tyvärr var det ju sommarlov, så att vi inte fick gå in på de olika colleges. Men trots detta njöt vi i fulla drag bara av att vara där och titta.
Vi hittade också en bokhandel, som hade rea. Böckerna var löjligt billiga och Anita är en lika hängiven bokälskare som jag. Vi hade redan köpt böcker i Cornwall och igår i London - men inför utbudet här var vi maktlösa. Enda frågan som ställde sig, var hur vi skulle få hem allting.
Överhuvudtaget märktes det att staden skrev kultur med stort K. När vi kom tillbaka till Reading var det mitt i natten. Vi tog en taxi till hotellet, för att undvika alla otrevliga typer på gatorna. Vilken kontrast! Trots detta var vi dock mycket nöjda med dagen.
Vi hade ännu ett spännande resmål framför oss, sista dagen, innan vi skulle åka hem för att hämta barnen och ge oss ut igen. Vi skulle besöka Shakespeare i Stratford-on-Avon. Här visade sig fördelen av tågluffarbiljetterna. På en vecka hade vi varit i Penzance, Tintagel, London, Oxford och nu Stratford. Bara i England. Ändå hade vi varit en vecka i Spanien innan och hade nu avverkat ungefär halva tiden av giltigheten på våra biljetter. Och allt det utan kostnad för resorna. Man behövde ju bara betala eventuella sitt- och liggplatsbiljetter, som ju inte behövdes på lokaltågen.
Att komma till Stratford var som att komma till ett enda stort museum med gamla byggnader från 1400- 1500- och 1600-talen. Stan kunde vara hämtad ur en saga, om inte alla turister skulle ha funnits. Men det är klart, det var lördag och då kommer väl även många engelsmän hit.
Och visst fanns det sevärdheter. Shakespearehuset (till höger) framför allt, men även teatrarna och floden Avon, som ju är en del av stadsnamnet, så att man kan skilja staden från alla andra Stratfords i världen. Bara i USA finns 14 av dem, men det finns även städer med samma namn i Australien, Kanada och Nya Zeeland.
Tro det eller inte, bokhandeln här hade också rea, och ... ja. Dagens humoristiska behållning var skylten utanför en italiensk krog, där det stod: DON'TA WALKA PASTA!
Vi ville även uppvakta Shakespeare vid hans grav i Holy Trinity Church, men det var ett bröllop där, så vi kunde inte gå in. Vi hade förstås kunnat vänta ut det hela, men då hade vi missat tåget och fått vänta två timmar till nästa. Så vi beslutade att vi hade hedrat Shakespeare tillräckligt genom att komma till hans födelsestad och tog det tidigare tåget.

 
             The Swan Theatre                                                                  The Avon bakom Trinity Church

Tiden som vi vann på så sätt, skulle vi använda till att titta på Leamington. Det var ett ställe, där vi i alla fall var tvungna att byta tåg.

Det var en mycket "neat" stad, men så var det fulla namnet också "Royal Leamington Spa". På bilden här ovan ser man en sådan prydlig gata. Det fanns inte mycket att titta på, förutom småborgerliga hus, dyra krogar och liknande. Behållningen, om man kan kalla det så, var att man hade vänt på samtliga vägvisare, så att vi gick fel flera gånger. Sista gången skedde det, när vi skulle tillbaka till stationen, men vi klarade vårt tåg med tre minuter tillgodo. Kanske är man till och med så "neat", att man inte vill ha turister där?
Allt sammantaget var det dock ytterligare en mycket bra dag. Sent på kvällen var vi med om ett brandlarm. Vi klädde på oss och gick ut, men där var allting lugnt. Efter en stund gick vi upp igen.
Vi kom på att det kanske hade varit vi själva som hade löst ut brandlarmet, när vi båda två rökte under brandvarnaren  ... Men tydligen var de vana att sådant hände, i brist på reaktioner. Det andra alternativet är ju, att vi var alldeles ensamma på hotellet.
Följande förmiddag betalade vi rummet och tog en taxi till stationen. Vi skulle åka till Paddington i London, förflytta oss till Victoria station, där vi kunde boka in oss direkt på färjan från Dover. Fast på engelska sidan tog man inte hand om bagaget, det fick vi allt släpa själv genom de långa korridorerna i hamnen. Jag var inte väldigt imponerad av flygbåten till Oostende i Belgien. Det gick visserligen snabbt, men man fick sitta på sina platser som på ett flygplan och hade ingen rörelsefrihet som på en båt.
Resten av vår resa såg jag heller inte fram emot. Från Oostende gick det till Köln, men vi hade ju bara sittplatser över natten, liggplatserna hade ju varit utbokade. Fast vi hade tur. De tyska tågen var ju så konstruerade att man kunde dra fram sittplatserna mittemot varandra, så att man fick en liggplats.
Och i regel var det gott om plats. Så ock nu, när vi till en början var ensamma. Senare klev det en kille på, men sex sittplatser räcker ju som liggplatser för tre personer.
I Hamburg bytte vi om i Intercityrestaurangen, där det fanns gott om utrymme på toaletterna. Det hörde till de små kunskaperna, som man tillägnade sig på sina resor. Vi hade också tid till att äta frukost i lugn och ro, innan vi klev på Stockholmståget för ytterligare tretton timmars resa. Tiden gick lite sakta, men vi kom fram problemfritt och bytte snabbt till Oslotåget, som passerade Västerås, för att komma hem. Men det syntes att vi åkte med SJ igen. Tåget var smockfullt (mitt i natten), så att vi fick sitta på golvet. Inte så kul efter 36 timmar på resa. I vår vagn hade vi dock bulgariska landslaget i brottning, som åkte till EM. De var vänliga och klev upp två i taget "för att sträcka på benen", så att vi skulle få sitta. Och lite efter midnatt var vi hemma igen, efter att ha betalat 96 kronor för taxin. Taxipriserna i Sverige hade varit oförskämda redan då, även om det kanske är ännu värre idag. Det var jätteskönt att kunna duscha under varmt och rinnande vatten, istället för de ljumma och enstaka dropparna, som vi hade utsatts för under resan. Dessutom sov vi gott denna natt.
Vi hade hunnit hem precis, för att gratulera Peter på hans femårsdag. Vi hann prata lite med Gunnar, som också hade varit ute och tågluffat med en kompis. Dessutom hade jag skaffat honom ett sommarvikariat på Studiefrämjandet, så att vi slapp stänga i några veckor. Även om han inte kunde så mycket om jobbet, fanns det i alla fall någon där. Och för honom var det ju bra att kunna tjäna en extra slant.
Det var också bra att kunna ordna upp en del småsaker, som att lämna in de första filmerna och att gå till banken och ordna finanserna. Men i reseberättelsen anmärkte jag: "Så mycket finns det inte kvar att ordna nu ..."
Två dagar efter att vi hade kommit hem, bar det iväg igen, den här gången med Peter och Lena.
Det är klart att barnen kände av lite nervositet, som släppte, när vi hade klivit på "riktiga" tåget till Hamburg. Det tog inte lång stund innan de hade somnat, fast klockan bara var sex. Lena var ännu så liten, att tiden på tåget egentligen bara var långtråkig. Peter däremot var stor nog för att begripa lite om avstånd och liknande. Han måste ha känt att vi stannade, för plötsligt vaknade han, tittade ut och konstaterade: "Nu är vi i Norrköping."
Nästa morgon var vi i Hamburg, där vi nästan kände oss som stamgäster på Intercityrestaurangen. Därför hade vi också sett en del av Hamburg redan. För att få lite ombyte åkte vi två timmar till, till Hannover, där vi sen stannade över dagen, för att uppleva något nytt.
Fast så mycket var Hannover inte att uppleva. Staden gav intrycket av att vara mycket rörig. Dessutom höll vi på att råka ut för ett riktigt problem. Det första vi gjorde, när vi hade anlänt, var att lämna in vårt bagage i den bemannade förvaringen. Jag frågade klart och tydligt, om det var öppet till tio på kvällen, när vi skulle vidare med nästa tåg. Jodå, det var öppet. Nåväl, vi kom en kvart i tio - och det var naturligtvis stängt. Lenas gulliga kommentar var:
"Men då får vi komma tillbaka i morgon och hämta det."
Min dotter var också uppmärksam, för när vi hade kommit tillbaka till stationen, frågade jag henne, var bagageinlämningen låg. Det var ingen svårighet för henne att gå raka vägen dit. Jag tycker om att stoppa in sådana detaljer i vardagen - de är bra för både utbildning och uppfostran.
Jag stack iväg som blixten från den låsta förvaringen och hade tur, för killen i biljettluckan höll också på att stänga. Men min något förargade uppsyn hejdade honom tydligen, så att jag kunde förklara. Då fixade han någon med nyckel till bagageförvaringen. Den killen hade nog ingen aning om rutinerna, eftersom han sa att jag skulle komma in och peka ut vårt bagage. Det var väl bra, men i princip skulle jag ha kunnat peka ut hur mycket som helst ...
På eftermiddagen hade vi vandrat runt i stan, men förutom några större gator med affärer, fanns det inte mycket att se. Vi hade bara en barnvagn med oss, så Peter och Lena fick turas om att ta en tupplur i den, när de blev trötta.
Fast helt klart är att det finns bättre ställen att tillbringa en dag på. Nej, jag hade sett nog av Hannover, ännu ett ställe, som man inte behöver åka tillbaka till. Tack och lov satt vi sen på tåget, som skulle föra oss ända fram till Wien.
Jag vaknade två timmar innan vi var framme och såg att det spöregnade. Dagen därpå läste vi i tidningen, att det hade regnat rekordmycket på sina ställen och att det fanns fara för översvämningar.
Vi bodde igen i den stugan, där vi nu hade huserat flera gånger innan. För att komma dit måste man åka spårvagn eller förortståg över Donau. Mycket riktigt hade Donau runnit över sina bredder.
Ytterligare någon dag senare, när vattnet åter var på väg tillbaka, promenerade vi förbi floden, som fortfarande var full med vatten upp till kanterna. Man kunde ännu se allt slam på vägen, där den hade runnit över. När vattnet står så här högt, är Donau mer än sju meter djup, medan ett normalt vattenstand är kring två och en halv meter. I ett sådant högvattenläge transporteras lika mycket vatten, som i Amazonas vid normalt vattenstånd, närmare bestämt nio miljoner liter per sekund! Tala om vattenkraft! Och då är Donau vid Wien ändå ännu bara cirka tusen kilometer lång, en tredjedel av dess totala längd.
När vi hade kommit fram till Wien, åkte vi först till stugan, för att lämna allt bagage, fräschade upp oss lite och gick sen till min far, som bodde bara en kvart därifrån. Vi stannade hela dagen, dels för att vila upp oss lite efter resan, dels för att det alltid finns mycket att berätta sedan senaste gången.
Nästa dag åkte vi ner till Ringen och passade på att äta en korv till lunch. Det hör liksom till i Wien att man någon gång äter en korv vid ett korvstånd. Idag finns det tyvärr mycket få kvar, de har ersatts av kebab, småpizzor och nudlar. Inte minst turisterna uppskattar dessa nymodigheter bättre, förmodligen för att de är vana den maten hemifrån.
Efter lunchen gick vi på konsthistoriska museet. Det låter kanske inte så spännande för barnen, men jag mutade dem med att vi skulle gå till Prater efteråt. Dessutom behöver ett museumsbesök inte vara tråkigt, man kan förklara för barnen, berätta historierna bakom tavlorna och mycket annat. Peter och Lena tävlade dessutom om att hitta djur på målningarna, en idé som Anita hade stått för.
På kvällen åkte vi till nöjesfältet, som lovat, och då var ju den dagen räddat. Det blev bilar och karusseller och mycket glädje. Vi stannade mycket längre än jag hade tänkt, men det var nog inte första gången i Prater. Numera tycker jag ju att det är roligt att se, när barnen har roligt. De var exeptionellt snälla under resan, så att de var väl värda sin del av förlustelserna.
Jag tror att alla tyckte att det var en mycket bra dag.
Följande dag försökte vi att fixa biljetterna till hemresan. För barnens skull ville vi absolut ha nederslaferna i liggvagnen - men de var redan slutsålda. Vi fick ju lov att ta det som fanns, få se, om det kan ordna sig ändå. När vi ändå var på stan passade vi på att handla, böcker naturligtvis, men även annat. Jag hittade en jättefin overall till Lena och vi köpte presenter till dem där hemma, skivor, men inte minst även några flaskor. På kvällen åkte vi ut till min bror. Det var roligt att träffa dem, men då blev det sent igen, trots att vi måste upp tidigt på morgonen.
Min far ville bjuda oss på en tur upp på Kahlenberg, kullen utanför Wien, varifrån man har en fin utsikt över stan. Det brukar vara en trevlig tur, men inte den gången. Dels hade luftföroreningarna blivit allt värre sen jag var barn, vilket gjorde sikten sämre. Men det var framför allt diset, som bildades av värmen efter allt regn. Det gjorde att man knappt såg något alls av staden. Till råga på allt hade restaurangen vilodag. Vi tog en promenad nedför berget, men vi fick gå nästan hela vägen innan vi hittade en öppen krog, där vi kunde äta. Återigen måste barnen ha en eloge.
Vi hade visserligen vagnen med oss, där de turades om att sitta i, men den andre måste ju gå. Och det var långt, men hela vägen utan det minsta gnäll. Vi avslutade dagen med att gå till en Heurigen, för att få lite gott vin. Dit kom också min faster med man. Han och jag hade alltid kommit mycket bra överens, jag har många bra och många roliga minnen av honom. Tack, Onkel Stefan, för allt.
Efter en bra dag kommer en sämre; om det är en oskriven lag? Hur som helst, det stämde ingenting, det gick fel och det tog tid, vad vi än gjorde. Vi hade tänkt oss att åka till djurparken i Schönbrunn, Europas första offentliga, förresten. Men vi insåg så småningom att vi inte skulle hinna. Inte minst för att min far skulle bjuda på middag. Jag har full förståelse för att han gör allt för att träffa oss så mycket som möjligt, men det är det som är problemet, när jag kommer till Wien. Det är klart, jag vill också träffa honom för att hinna prata så mycket som möjligt om allt möjligt. Jag vill också träffa min bror och jag inser att den närmaste släkten också vill se oss nån gång. Men det kostar samtidigt en massa tid under den futtiga veckan, som vi har till förfogande.
Istället promenerade vi uppför Mariahilfer Strasse, hela vägen, utan vagn, med en tre- och en femåring. Och när vi passerade krogen, där vi hade ätit, när jag var här med styrelsen för någon månad sedan, kom jag ihåg allt gnäll om hur långt det var att gå. De borde skämmas ögonen ur sig. Mina små barn gick tre gånger så långt utan ett knyst. Fast jag borde kanske ha satt styrelsen på en elefant eller en bil, som affärerna har ställt som attraktion för de små? Precis som jag gjorde med barnen ...

Favoritplatserna på spårvagnen
Jag somnade vid två, klockan fyra hade Peter fått diaree och två timmar senare en gång till.
Så dags hör det inte till mina favoritsysselsättningar att tvätta ur kläder och duscha barn. Men jag överlevde ju, trots att vi skulle upp tidigt. Vi skulle ju vinna tillbaka resekostnaderna på travet i Baden. Baden är ett litet samhälle söder om Wien, men det bästa är travbanan där, som ligger ute i naturen och har mycket plats, samt fina lekplatser för barn. Min far följde också med. Av alla oss var det Lena som vann en gång - 31 Schilling, alltså omkring 15 kronor ...
Fast det är egentligen inte bara vinsten som är intressant. Den finns en krog utomhus, strax efter mållinjen, där man kan sitta, äta, dricka, spela och se på loppen. Vi satt där, sex personer under tre timmar och drack öl och saft och kaffe - för mindre än en svensk hundralapp! Vi åt inte, eftersom det på hemvägen fanns massor med "Heurige", där vi skulle få både ett glas vin och bra mat till.
Tiden går dock även i Österrike, för det mesta rätt fort dessutom, och det blev dags att tänka på hemfärden. Därför började vi packa dagen därpå och gå till en stormarknad för att köpa in mat. Dels sådan som vi skulle behöva på resan, dels sådant, som vi skulle ta med till Sverige, framför allt korv i hela stänger. Den håller hur länge som helst om man hänger den. Då blir den lite hårdare, men inte dålig. Och den är både bättre och billigare i Wien, ännu idag.
Och eftersom det var sista kvällen blev det naturligtvis det traditionella besöket i Prater för barnen, samt griljerat fläsklägg och öl för de vuxna i Schweizerhaus. Och här kommer den bästa reklamen för fläsklägget där. Barnen fick pommes frites, skulle få smaka på fläsklägget och sedan få varmkorv, för att jag inte trodde att de skulle äta så mycket av köttet. Men vad fel jag hade. De var som tokiga i fläsklägget, där behövdes det minsann ingen varmkorv. Och ännu värre - de lämnade till och med sina pommes frites och föredrog fläsklägget. Jag har aldrig sett att barn har lämnat pommes frites. Det om något är väl ett bra betyg!
Självklart hade även min far och hans fru följt med. Jag hade ingenting emot att han stod för kalaset, eftersom mina pengar verkligen höll på att minska i rekordfart.
Efter maten blev det ännu en kort runda i Prater, när det var mörkt, för att det är en speciell upplevelse för barnen med all ljusreklam. Eller så är detta åtminstone min ursäkt, för att gå ännu en vända.
Vi skulle som vanligt åka liggvagn och hade därför hela sista dagen till förfogande. Men man kan inte göra så mycket. Vi fraktade bagaget till min fars lägenhet, eftersom vi skulle bjudas på lunch där. Sen hade vi de sista jobbiga timmarna framför oss.
Min far var då lika gammal som jag är nu, och då börjar ju tankar dyka upp, som man inte hade förr ... även om ingen säger dem högt. För att lätta upp stämningen hämtade min far en flaska champagne ur källaren och vi skålade på det kommande återseende. Tack och lov blev det åtskilliga till. Men det är i alla fall vemodigt att åka ifrån Wien och det blev inte bättre med åren.
På tåget hade vi tur, eftersom vi fick byta slafar med en engelsman, så att barnen kunde ligga längst ner. När vi hade kommit till Hamburg fortsatte vi med traditionerna och åt frukost i Intercityrestaurangen. När alla bestyr var klara där, hade vi ju ännu ett resmål att komma till. Vi skulle ta tåget till Lübeck, det tog bara fyrtio minuter och vi skulle ha hela dagen där för att se något nytt.
Lübeck har stolta anor bland Hansastäderna, dels genom att vara den första, dels genom sitt läge, som öppnade hela Östersjöområdet för köpmännen där. Och visst är det något speciellt, om man har sett något i en broschyr eller på TV - och sen står livs levande framför det. "Holsteintor" är ju Lübecks landmärke och långt över femhundra år gammalt. Det var ett, det mellersta, av tre portar i norra stadsmuren, de andra två har rivits.
När vi hade gått genom porten och kommit in i staden, kom en geting flygande och stack mig - helt oprovocerat - i sidan av halsen. Det är ju inte det bästa stället att bli stucken på, men det gick bra. Vi vandrade runt i stan och tittade på alla gamla fackverkhus, där de äldsta också är många hundra år gamla. I en av kyrkorna, St. Jakopi, fanns den bästa antikrigspropagandan, som jag har sett. På golvet finns skärvorna av de två stora klockorna, i samma skick, som de hade ramlat ner, när kyrkan bombades 1942.
En annan attraktion var det naturhistoriska museet. Framför allt barnen tyckte att det var roligt att se alla de uppstoppade djuren där.
Sen var det inte mycket kvar av resan. Färden med de sista två tågen var händelselös och vi kom fram till Västerås i tid, drygt 760 timmar efter att vår resa hade börjat. Någon frågade mig, när vi hade kommit hem, om jag skulle göra om resan, ifall det var möjligt. Det fanns bara ett svar för mig: "Självklart. Omedelbart."


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


4.8.2020 by webmaster@werbeka.com