DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Likväl som handjuren sägs ha i sitt genetiska arv att sprida sin säd så mycket som möjligt, lika mycket är honorna ute efter att para sig med den bästa tänkbara partnern, för att föda så livsdugliga avkomma som möjligt. Varför skulle det vara annorlunda hos människosläktet? Det är för all del inte alltid tanken på avkomman, som är det viktigaste, men grundprincipen fungerar nog hos oss också. Är man därför en framgångsrik hanne och inte precis ser ut som Quasimodo, så flockas intresserade honor i långt större grad hos dessa än hos mindre framstående exemplar. Jag fick uppleva det i allt högre grad, ju mer framgång jag kunde skörda. Att jag nu även var till förfogande på samlevnadsmarknaden, gjorde saken inte sämre. Att hitta en nyckel i kavajfickan, med ett främmande rumsnummer på, är ju en ganska diskret inbjudan, som man kan acceptera eller inte. Att acceptera är dock ett vågspel, när man inte har någon aning, vems rumsnyckel det är. Och det är lättare att lämna den lika diskret i hotellreceptionen, än att knacka på den utpekade dörren och sen backa ur. Å andra sidan är det ju förbunden med en del spänning, att ta reda på vem som vill skänka en sin ynnest ...

Lite mer direkt och oundvikligt är det, när man är på konferens, går till sitt rum på kvällen och där hittar en kvinna, som har installerat sig. Visst, vi kände varandra sen förut, men hon hade ju åkt åtskilliga mil bara för att komma dit och möjligtvis få sig en natt tillsammans.

I det läget är man som karl ganska värnlös, för man kan ju inte gärna vara så hjärtlös att man skickar hem henne, eller hur? På Finlandsbåten blev jag nästintill intacklat i en medresenärs hytt och rätt handgripligen fasthållen, innan jag lyckades fly ifrån henne. Vi skrattade båda två, för att inte göra något drama av det hela, men hennes avsikt var ganska klar. En annan gång, ganska nyss efter att jag hade blivit skild, hade jag bjudit en kollega hem till mig, för att diskutera en del om jobbet.

Jag skulle sedan även bjuda på middag. Det var allt som jag hade i tankarna, jag svär. Men när middagen var aväten och kvällen skred fram, kom hennes direkta fråga: "Och när ska vi gå i säng?" Ganska förbluffad svarade jag att jag inte hade det i sinnet. Hon fann sig i det, men stämningen oss emellan var en aning frostig efter detta. Det är ju tyvärr så att det inte finns något värre än en avvisad kvinna. Det fick jag erfara så sent som för några år sen, trots att jag åtskilligt mer liknade Quasimodo, än jag gjorde på åttiotalet. Det fanns en kvinna i dartklubben, som väldigt gärna ville ha närmare kontakt. När jag inte låtsades om någonting, hittade hon på nya sätt att visa sitt intresse. Till sist skrev hon på facebook att hon skulle börja spela curling, "för att jag vill borsta".

När inte det heller gav resultat och hon slutligen insåg, att jag inte var intresserad, vändes hela hennes energi till att baktala mig. Den värsta inviten, som jag fick, var dock på jobbet. Vi hade haft ett möte. Jag tyckte att jag hade sagt hej till alla och gick till mitt rum för att fixa några saker till. När jag också skulle gå hem och kom ut i entrén, låg en av mötesdeltagarna helt naken på soffan. Jag avböjde även den gången, inte minst för att sådana överraskningar hellre har en avtändande effekt på mig. Jag förstår att det inte var roligt för henne, att bli avspisad så där, men man måste vara två för att ha sex.

Dessutom präglade jag några år senare en signatur i en chat: "I have never had sex in my life. I always made love." Det ligger faktiskt en hel del i det, även om jag ingalunda var någon ängel under min tid som frånskild. Åter gav mig ett brev till min far tillbaka ett minne, som jag hade glömt för länge sedan. Jag hade nyss kommit hem från en kurs. Och jag skrev: Jag höll på att packa upp och sortera tvätten. Plötsligt tittar jag ... tittar en gång till ... skakar på huvudet och dra med två fingrar upp en damtrosa. Jag undrar, vad hon tänker om mig nu ...?"

Men efter alla dessa, mina egna upplevelser, blir jag ganska förbannad, när någon i #metoo's namn anklagar en kille för att han har tagit henne på knäet för flera år sedan. (Detta berättades bara för någon vecka sedan på nyheterna i TV.) Eller att man får en tioåring att "vittna" om att grannen har tittat konstigt på henne. (Även detta är ett autentiskt fall. Förmodligen var man sur på grannen av någon anledning och ville ge igen.) För att inte ta fallet med stackars Julian Assange, grundaren av WikiLeaks. Han anklagades av två kvinnor, två veckor efter händelsen, för att ha utnyttjat dem. Den ena hade till och med legat med honom samma kväll och somnat bredvid honom, när han gjorde nya närmanden. (Allt inscenerad av USA, för att få Assange utlämnad. Och Sverige spelade snällt med, som vanligt, när USA begär något.) Förstå mig rätt: detta är inte något försvar för någon som våldtar en kvinna - straffa dessa jävlar hårt. Och visst måste en kille acceptera ett nej, även om han kanske tjatar lite, innan han ger sig. Men lika lite får det vara ett instrument för kvinnor att utlämna en kille, som "har tagit henne på knäet", eller någon annan löjlig incident. Som dessutom kanske ligger flera år tillbaka i tiden. Mina egna erfarenheter har visat mig att kvinnor nog kan vara lika angelägna om en relation, tillfällig eller inte, som någonsin en karl. Så, alla ni kvinnor, nämnda här ovan, jag kommer ihåg vilka ni var. Akta er, att jag inte går till någon tidning, eller ännu bättre till TV, för att tala om hur förolämpad jag har blivit - i sann #metoo-anda.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av