DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Det är inte alltid lätt att skriva om gångna tider, eftersom man redan vet, hur fortsättningen kommer att bli. Det kan visst vara en fördel ibland, om man till exempel vill jämföra utvecklingen i samhället. Men det är betydligt svårare, när det gäller relationer, eftersom man är påverkad av händelser, som kommer att inträffa senare. Jag ska försöka att vara så rättvis som möjligt och återge händelser och stämningen, så som de var vid den aktuella tiden.

På hösten började en ny praktikant hos oss, som arbetsförmedlingen hade förmedlat till oss. Hon var nitton år och hade nyss flyttat till Västerås. En vecka senare bodde hon hos mig och en månad senare var hon med barn ... Då hade jag också betalat hennes skulder under tiden och hade hennes tax i cykelkorgen, när jag cyklade till jobbet, så att hon slapp ha den på bussen. Det var för övrigt en helt ny cykel, för att den gamla hade någon stulit rakt framför ingången till huset, där jag bodde.

Jag har ett speciellt minne av att skjutsa hunden. På den tiden cyklade jag ju i ett hyggligt tempo och när jag åkte över en liten gupp på cykelbanan studsade taxen rakt ut ur korgen. Jag vet inte, vem som var mer förvånad av oss två. Men det gick bra och jag lärde mig ta det lite försiktigare i fortsättningen. Nu fanns det naturligtvis många som började prata om gubbsjuka och liknande välmenta kommentarer, men jag vill ändå inte hålla med om det. Åtminstone inte då. Å andra sidan borde jag kanske ha stannat upp och funderat på vad en sådan åldersskillnad kunde innebära.

Fast det är svårt att låta huvudet tala, när känslorna styr. Och visst hände allting mycket snabbt, så att jag egentligen inte hade någon chans till att reflektera över vad som hände. Så mycket annat minns jag inte från denna höst, jag var för upptagen av att vara sambo. Det enda, som föll utanför rutinerna, var att vi hade problem på jobbet med latinamerikanerna, som hade bildat två rivaliserande grupperingar. Då blev det naturligtvis också bråk om Casa Latina, som höll till i våra gamla kontorslokaler. Konsekvensen därav var att vi sa upp lokalerna. Det blev ett ramaskri och man vände sig till och med till Kultur- och Fritidsnämnden, som ledde till några bökiga sammanträden. Men det var ju våra lokaler, så visst kunde vi förfoga över dem.

Om jag minns rätt, var det den ena av grupperna, som tog över hyreskontraktet. Det var den, som hade minst samarbete med oss, utan som sökte sitt samarbete mest hos ABF. Då kunde de lika gärna betala hyran själva. På lokalsidan skedde även andra förändringar. Kontorslängen rakt under vår takvåning blev ledig, därför passade vi på att flytta kontoret en trappa ner. Takvåningen upplät vi istället till studielokaler. Därmed hade vi för första gången alla våra lokaler på samma ställe. Jobbet flöt på i övrigt, därför fick den privata delen av mitt liv mycket större uppmärksamhet. Att vi skulle få barn var ju inte minst omvälvande. Dels tyckte vi att vi borde hinna gifta oss innan, med all pappersexercis skulle det i alla fall ta ett bra tag, innan det skulle vara möjligt.

Fast det fanns också mycket annat, som behövde tänkas på. Kläder, ringar, blommor och Gud vet vad mer. Nu är det ju så att jag redan då egentligen inte ansåg att det är nödvändigt att gifta sig. Men till stor del var det samhällets tryck som gjorde att det framstod som en självklarhet, inte minst för barnens skull. Dessutom var det för en nittonåring självklart en mycket större romantisk upplevelse än för mig, som redan både hade gift och skiljt mig. Men framför allt behövde vi en annan, större lägenhet. Min lilla tvåa räckte ju knappt till för oss nu, när mina stora barn kom för att bo hos mig under helgen. Och alla dessa saker krävde ju en del tid. Trots alla förberedelserna företog vi oss efter julhelgen en resa till Zell am See, söder om Salzburg. Det var ett företag som hette Europeiska Feriehus (EF), som ordnade billiga bussresor dit. Man hade ett avtal med Grand Hotel i Zell am See, om att deltagarna skulle få förmånliga priser. Tanken bakom det hela var att EF skulle kunna visa upp sina bostäder, som folk kunde hyra veckovis.

Det var vi nu alls inte intresserade av, men det var en billig resa till ett naturskönt område. Det fanns flera andra på bussen, som var lika lite intresserade, utan som hade sina skidutrustningar med sig, för att idka lite utförsåkning. Det hade ju varit en trevlig semester, om inte Grand Hotel hade rört till det.

Jag hade kommit överens med min far, att vi skulle träffas i Salzburg över en dag. Men han skulle ringa om tider och träffpunkt. Han ringde dock inte. Först när vi hade kommit hem igen, fick jag ett rätt ovänligt skrivet brev av honom, om varför vi inte kom till Salzburg. Han hade ringt två gånger till hotellet, men vid båda tillfällen hade vi varit ute. Därför hade han bett att få lämna ett meddelande till oss, som vi dock aldrig hade fått. Han å sin sida hade åkt de 30 milen från Wien till Salzburg helt i onödan. Jag vet inte, om Grand Hotel finns kvar idag - men jag kan absolut inte rekommendera det stället, jag är fortfarande förbannad på dem.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av