DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Det var här problemen började. Hon kunde inte skriva av ett brev utan fel. Vi hade naturligtvis bara skrivmaskiner på den tiden, men det var inte heller någon svårighet, eftersom man rättade det felskriva med en tippexremsa och skrev sedan den rätta texten över. Det var nästintill osynligt, så länge man inte tog ut papperet ur maskinen. Att få tillbaka det exakt likadant var nämligen en svårighet och då syntes det mycket väl, att det var en felskrivning under. Jag gav henne breven tillbaka för att fixa till dem. Hon tyckte inte att det var så farligt, om det skulle synas att det var en felskrivning i grunden. Fast jag tyckte det. Och talade om för henne, att hon för Guds skull, skulle kontrolläsa, innan hon tog ut papperet ur maskinen.

"Du får mig aldrig till att använda den där maskinen." Och som tur var upprepade hon det vid nästa personliga samtalet. Då var det klart att hon inte kunde vara kvar hos oss. Den utvecklingen gjorde dock att vår kundsekreterare blev avogt inställd till mig, samt att samarbetet med styrelsen började hacka, efter att ha flutit jättebra under en serie år. Lägg till att vi denna vår för första gången på tio år inte ökade antalet studietimmar, samt att vi fick ett måttligt finansiellt resultat, eftersom datoriseringen kostade oss närmare tvåhundratusen. Det låg därför en viss irritation i luften.

Det satt väl fortfarande kvar några österrikiska värderingar hos mig, men jag tyckte att föräldrarna borde vara med sina barn så länge som möjligt. Till sist var det ju inte helt gratis, det kostade ju trots allt 1800 i månaden. Klart, om min fru skulle få ett jobb, skulle vi nog få igen den utgiften. Men hon verkade inte så angelägen om att söka jobb. Och då var min irritation kanske inte helt obefogad, om hon bara ville avsäga sig ansvaret för barnen på dagarna. Som tur var trivdes både Peter och Lena på dagiset. Jag var mest orolig. Till exempel när de skulle göra en heldagsutflykt till Björnön med alla småbarnen ...

Det var roligt, ty all vår kontorspersonal sysslade med byråkratisk verksamhet, om jag får säga så. Nu fanns det någon, som "talade mitt språk", nämligen om utåtriktad verksamhet. Det fanns en annan gemensamhet oss emellan, nämligen att teckna och måla. Jag hade ju blivit inspirerad av vår tågluffning i Spanien, så att jag hade börjat teckna och sedan även måla. Anita hade en gedigen konstutbildning och kunde tipsa om både praktiska och teoretiska saker. Jag hade min första utställning i all enkelhet på biblioteket i Bäckby, tillsammans med flera andra.

Jag var mycket stolt över att finnas med på flygbladet om utställningen, låt vara att jag bara kom med på baksidan. Nu slog dessutom den stora åldersskillnaden till, som fanns mellan min hustru och mig. Det var givande att prata med någon som var i samma ålder som jag. Anita var smart och allmänbildad, vilke givetvis var ytterligare ett plus hos mig. Men allt detta är bara förklaringar, inga undanflykter, som sagt. Dessutom la Anita an på att förföra mig. Det är heller inte någon ursäkt, för att det var ju helt och hållet mitt val att låta mig förföras. Men av henne fick jag den mest subtila och vackra kärleksförklaring under hela mitt liv. Jag brukar inte offentliggöra så privata saker, men den här har förtjänat att överleva mig. Ett annat uttalande av henne, när hon kände sig nere någon dag, var följande: "Om du hör mig skratta, då vet du att efter medeltiden kommer alltid renässansen." Vi skötte vårt förhållande mycket diskret. Jag tror inte att någon hade ens en misstanke om oss. Men naturligtvis fanns det hos oss själva också tvivel över vad vi sysslade med, en tveksamhet om fortsättningen.

Men vi hade inga krav på varandra, vi trivdes bara i varandras sällskap. Vi skulle också ha en gemensam utställning i en stuga i närheten av Ludvika. På bilden håller jag just på att slå in mina verk, så att de inte skulle skadas vid transporten. Anita ställde främst ut för att visa upp vad hon hade skapat. Jag var mera affärsinriktad och hade satt prislappar på mina tavlor. De var nog i dyraste laget, men mitt självförtroende hade det ju aldrig varit fel på.

Årets budgetresa med avdelningen gick till Malta. Men det märktes att det inte var samma goda stämning, som det brukade vara. Det fanns en skiljelinje mellan delar av de förtroendevalda i styrelsen och de anställda. Visst, vi spolade av programmet. Mycket hade blivit rutin, nu när vi knappt behövde tänka på ekonomin. Men gemenskapen fanns inte längre. Styrelsen tyckte inte heller att det var nödvändigt med någon avlutande uppskattningsploj till mig, som de hade hållit på med i många år. Det var framför allt facksnubben och morbrodern, som förgiftade stämningen. Malta var kanske inte heller det bästa resmålet för våra konferenser. Visst var det pittoreskt med de målade båtarna, som låg uppdragna på stranden och visst var stentemplen och klippgrottorna en upplevelse. Man fick en ganska bra uppfattning om hur dåtidens prästerskap kunde imponera på församlingen. Malteserorden var också perifert intressant.

En ganska lustig sak snubblade jag över av en tillfällighet. Bowling-SM för lag skulle gå i Västerås denna vår och som gammal bowlingspelare hade jag ju ett visst interesse, inte minst då Umeå IK skulle kämpa om titeln. Någonstans hade jag fått tag i ett spelprogram. Den sextonårige "Lipen", alias Anders Sandström, hade jag för nästan två decennier sedan övertygat om att komma och spela hos oss i Björk-Klotet 71. Då började han i reservlaget - och nu var han en stöttepelare hos svenska mästarna ... På familjefronten kunde vi notera att även son nummer två hade lyckats ta sig genom skolan - och det på ett mycket föredömligt sätt, med ett betygssnitt på 4,5. I precis hälften av alla ämnen hade han alltså fått högsta betyg, men "bara" nästhögsta i de andra. Hemma skulle vi fira varje femma med en drink, hade jag lovat. Fast jag hade inte räknat med att det skulle bli så många.

Men - lovat är lovat och så firade vi alla sex tillsammans. Jag hade satt en benämning på var och en av dem. Femman i tyska var den mest självklara, den i allmän språkkunskap blev den mest klassiska, den i svenska den mest sprudlande (med tanke på hans excellenta språkbehandling). Även matte, samhällskunskap och spanska sällade sig till objekten som skulle firas.

Ytterligare en höjdpunkt skulle fotbolls-VM i Italien bli. Den manliga delen av familjen hade samlats förväntansfullt i soffan inför premiärmatchen mot gästgivarna. Ännu var flaggan i topp. I kalkylerna ingick ett oavgjort resultat i den matchen. Det såg länge ut att hålla, innan den senare skyttekungen, Salvatore Schillaci, sänkte Österrike i denna match och därmed sorgligt nog även deras senare avancemang från gruppen. Som plåster på såren fick jag ett meddelande från österrikiska utrikesdepartementet, att jag från och med nu hade rösträtt i val till parlamentet i Österrike. Förutsatt att jag lämnade min röst på ambassaden i Stockholm.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av