DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Sveket


Vår sekreterare var sig inte lik efter att vi hade sagt upp tanten, som inte kunde skriva maskin och inte heller skulle röra en dator. Och eftersom vår sekreterares morbror satt i styrelsen, hade hon en bakdörr, som hon kunde använda för att gå förbi mig. Men problemet var inte det, utan det var att styrelsen gick förbi mig och pratade direkt med henne. Och då framför allt ordföranden och smilfinken, som jobbade på kommunen. Han hade flinat upp sig till att bli vice ordförande.
Nu fanns det även inom Studiefrämjandet en organisationsplan, som sa att man skulle ta upp problem med sin närmaste chef och om inte det ledde till någon lösning, skulle man vända sig till personalrepresentanten, som sen i sin tur kunde gå vidare till styrelsen eller koppla in facket. Det stod klart och tydligt i papperen.
Vid budgetrevideringen i januari, där samtliga var närvarande, tog jag upp detta och styrelsen beslutade att personalledningen var min sak att sköta. Redan tre dagar efter det satt vår sekreterare, ordföranden och vice ordföranden tillsammans och diskuterade sekreterarens problem.
En nyhet, som ställde till det ytterligare, var att vi numera skulle ha utvecklingssamtal. Personalen med mig och jag med styrelsen. Jag genomförde utvecklingssamtalen utan problem, förutom med - vår sekreterare, som hellre ville utveckla sina samtal med styrelsen.
Det var naturligtvis ohållbart i längden. Jag svalde sekreterarens påståenden, som "Ditt engagemang för avdelningen är i botten." Jag visste ju själv att jag knappt hade tid att vara hemma, för att jobbet tog så mycket tid i anspråk. Från september till jul hade jag till exempel gjort hundra timmars övertid. Att mycket av min arbetstid skedde utanför kontoret, var ju kanske ett skäl till att kontorspersonalen kunde få denna uppfattning. Mindre bra var att vår sekreterare förde sådant skitsnack direkt upp i styrelsen. Att hon sa till mig "Jag funderade ett tag att föreslå dig att du skulle sjukskriva dig några månader" uppfattade jag inte som omtanke, utom som storhetsvansinne.
Men för all del ... Nu skulle även jag ha ett utvecklingssamtal och styrelsen hade utsett snubben från kommunalfacket (som väl förmodligen hade utsett sig själv). Han skulle ringa mig angående tid. Tre veckor senare hade han ännu inte gjort det och när jag tog upp det på nästa styrelsemöte, svarade han "jag har inte känt mig mogen än".
När jag skulle prata med min ordförande (henne, som jag inte ville lämna ensam med polisen i Moskva) efter något kulturprogram, där vi tillsammans hade representerat, sa hon att hon skulle komma strax, men hon var så "kissnödig". Hon kom aldrig ...
Jag har alla dessa citat, eftersom jag har skrivit ner dem. Jag behövde skriva av mig min frustration, eftersom jag inte hade någon att vända mig till. Att jag tar upp det här ganska detaljerat, beror på att man måste ha detta som bakgrund för att förstå det som komma skall.
Nu är det säkert inte bara hos Studiefrämjandet, som det finns motsättningar mellan kontorister och "försäljare", men det är nog bara där som företagsledningen består av så simpla själar, att de själva tar ställning och ingriper. Det är ju så att om man själv är kontorist eller liknande, så har man ju svårt att vidga sin horisont.
Det var ju inte bara mig det gällde. Anita kom till mig och berättade att styrelsen hade haft något, som hon närmast uppfattade som "förhör" (utan att jag visste om det) och att de hade uppmanat henne att tillbringa mera tid på kontoret. Det är så löjligt. Jag försökte med alla medel att få våra sektionsledare att gå ut till föreningar och liknande, för att det är där man skapar verksamhet ...
Ann-Mari, vår sektionsledare för Sala och Heby, en mycket duktig tjej för övrigt, kom till mig och beklagade sig. Vår ordförande var också bosatt i Heby och båda två var medlemmar i Friluftsfrämjandet. Efter något möte blev det frågan om vem som skulle skriva rent protokollet. Då sa vår ordförande: "Det kan Ann-Mari göra på kontoret, för att hon har ingen chef." Hur nedvärderande får en ordförande yttra sig om en anställd?
I privatlivet fanns det också ett eller annat, som skulle ha kunnat gå bättre. I mitten av januari flyttade jag definitivt till min nya lägenhet. Bara någon vecka efter det var barnen hos mig. I deras rum fanns det en fönsterbräda som bestod av en tjock marmorskiva. Jag antar att Peter klängde på den för att kunna se ut genom fönstret.
Men den tunga skivan var inte fäst på något sätt. Därför föll den ner, rakt på Peters ben. Det gick i ilfart till lasarettet, men benet var av och pojken fick gå med gips i några veckor. Det var förstås pinsamt att behöva berätta det för min exfru, fast hon tog det med fattning.
Det finns också ett mycket positivt minne angående Peter. Han var nu fyra och ett halvt och vi hade börjat spela Mastermind. Han imponerade. Men det exemplet, som jag tog kort på var nog outstanding. På papperet bredvid står det: "25.1.1991 - Jag lovar att jag inte hjälpte till förrän på sista raden." Fast då var sista raden också jättesvår med tre vita prickar. Jag var i alla fall imponerad.
Min ex hade ganska snart träffat en ersättare för mig och de flyttade till en villa på Rönnby. Så mycket för mina ansträngningar att hitta en lägenhet, som var så nära, att barnen skulle kunna gå själv, när de kom till mig.
Sen gick jag på en annan nit, men det skulle jag inte upptäcka förrän flera år senare. Min ex kom och frågade om hon inte kunde få sätta sitt flicknamn som mellannamn hos barnen. "Det skulle vara lättare med posten och allt". Och visst, blåögd idiot som jag alltid har varit, sa jag inte bara ja, utan skrev på ett papper om namnändring, utan att läsa igenom det ordentligt. Detta hände, när hon lämnade eller hämtade barnen hos mig och jag skrev på medan hon väntade i dörren. Det är ingen ursäkt, men jag hade ju fortfarande inte lärt mig ...
Det var ganska roligt att inreda lägenheten. Förutom min dubbelsäng, som hade följt mig genom åren och bäddsoffan, som jag hade köpt efter min första skilsmässa, hade jag bara några bokhyllor. En av dem hade min mor lämnat, när hon flyttade till sin stuga i Härjedalen, eftersom den inte skulle rymmas där. Nu bildade den fondväggen i mitt sovrum. Jag var så nöjd med detta arrangemang, att jag tog kort på det. Men det var roligt att skaffa nya möbler, även om det blev dyrt. Det var dock inte allting, som blev dyrare. När jag gick igenom papperen nu, såg jag att teleräkningen hade gått ner från niohundra till trehundra, sen jag bodde ensam ...
Mitt förhållande med Anita var i första hand en intellektuell relation. Visst, nu när jag var "lös och ledig" igen, hände det att vi låg över hos varandra. Men jag var inte så pigg på att ge mig in i ett nytt stadigt förhållande och Anita hade ingen större lust att umgås med mina barn. "Jag vill inte bli någon sorts lektant åt dina barn" är en mening, som fortfarande gör ont. Hon undvek också i möjligaste mån att komma till mig på helgerna, när barnen var hos mig. Mina barn kunde jag mycket väl ta hand om själv, så för den skull behövde hon inte vara orolig. I min tur tog jag hand om hennes ekonomi. Men jag hade lärt mig, trots allt. Jag betalade viserligen våra gemensamma utgifter, men till att betala sina skulder fick hon endast ett lån av mig. Bränt barn, osv. Fast det fanns många glädjeämnen i vår relation. Vi hade givande diskussioner om olika ämnen. Dessutom hade vi en syn på samhället, som överensstämde rätt väl. Vi var för övrigt överens om att vi inte skulle ha några krav på varandra.
Det finns en annan dumhet, som jag fortfarande ångrar. Det är att jag trots alla spänningar på jobbet, fixade vårens planeringskonferens i Wien. Det var de helt enkelt inte värda. Det är synd om varje minut, som min far lade ner på att reservera biljetter till föreställningar, till att vara i tid på Schweizerhaus, där man inte tog emot bordsbeställningar. Han satt där någon timme innan för att hålla platserna, så att vi alla kunde sitta tillsammans.

Kommunalgubben, som "inte kände sig mogen" kom från Ridfrämjandet och hans högsta önskan var ju att få se Spanska Ridskolan i Wien. Och jag fixade det också.
Jag var så nyfrälst i tågluffningen, att jag hade föreslagit att åka interrail, istället för att flyga. Till de 1790 kronorna kom drygt 400 för resan inom Sverige. För det priset hade man på sin höjd fått en enkelbiljett på flyget. Det fanns ju knappt några charterresor till storstäder, för att inte tala om billigflyg. Fördelen var givetvis också att vi kunde se mer, eftersom vi gjorde paus i Hamburg och på vägen tillbaka i Salzburg. Tiden på tåget ner kunde vi dessutom använda till förberedande diskussioner. På vägen tillbaka hade alla fått tillräckligt med billig sprit med sig, så att resan inte kändes för lång heller.
Fast på tal om flygning, fick jag en födelsedagspresent av Anita och hennes föräldrar. Det var en flygtur över Västerås och jag fick ta med mig två stycken. Eftersom Anita var rädd för att flyga, bjöd jag in hennes mor, en krutgumma, som såg det som ett stort äventyr. Dessutom fick Gunnar följa med.

Bara att sitta i ett så litet plan var en upplevelse. Jag hade min plats som copilot, medan mina medpassagerare fick sitta på baksätena. Vi flög en runda över sjön och vände in mot de östra delarna av stan. Piloten frågade var jag bodde, så han vände planet mot väster och sa:
"Nu får du ta över." Efter lite tveksamhet, lät jag mig övertalas och tog hand om styrspaken, eller vad den nu kan kallas. Det var inget konstigt, jag behövde ju bara flyga rakt ut mot Bäckby. Men jag hade flygit själv! När vi närmade oss, fick piloten ta över igen, för jag ville ju ta kort över min omgivning. Och det lyckades också ganska bra. För eventuella besökare kan jag tala om att jag bor i det tredje huset, av dem som står på tvären mot det långa huset i höger bildkant.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


19.7.2020 by webmaster@werbeka.com