DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Uppbrott igen


I augusti fick min fru mycket oväntat ett arbete som lärarassistent på en grundskola. Jag blev speciellt förvånad över jobbets art, ty även om hennes kunskaper hade förbättrats avsevärt under vår tid tillsammans, kunde jag inte tycka att baskunskaper var hennes styrka.
Å andra sidan var jag inte i något avseende direkt hänförd av det svenska skolväsendet. Det tyckte jag redan när jag jämförde min egen skoltid i Sverige med den undervisningen jag hade fått i Österrike. Med fasa minns jag en uppsats, som Gunnar hade skrivit på högstadiet, då lärarinnan hade ändrat hans rätta stavning av "medicin" till "medEcin" ... Att man inte behärskar någon vidare huvudräkning här i Sverige, det gäller ganska allmänt, men bottnar naturligtvis i undervisningen. Jag tänker på det förskräckliga sätt, som man genomför divisioner på, vilket inte bara är tidskrävande, utan inte heller gagnar räkneförmågan. Likaså skulle vi i grundskolan ha fått underkänt direkt, om vi vid en addition hade satt upp en etta för att komma ihåg att vi har ett tiotal från förra enheten. Vad beträffar språkundervisningen, medger jag att det är lite svårare med svenska som modersmål, ett språk som knappt skiljer mellan dativ och akkusativ - något som är väsentligt vid inlärandet av en del främmande språk. Därför finns också språkliga grodor som "Jag är större än honom" eller "Vart finns biblioteket". Med detta som utgångspunkt är det inte så konstigt att magen vänder sig på mig, när jag hör en svensk reporter prata tyska i TV. Slutligen har man försökt att kaschera bristerna genom att förändra betygssystemet med jämna mellanrum. I Tyskland och Österrike använder man fortfarande samma betyg, som mina föräldrar hade fått, vilket idag innebär närmare hundra år. Så mycket för "världens bästa skola".
Vilket lustigt sammanträffande ... När jag hade skrivit denna harang om skolan, gick jag ut i köket för att fixa lite kaffe. Medan jag drack kaffet läste jag en av Jan Mårtenssons deckare ännu en gång: "Den kinesiska trädgården". Jag har alla hans böcker, inte så mycket för deckardelen, utan för hans kunskap, som han så skickligt bygger in i deckarhistorien. Dessutom giller jag hans samhällskritik. Och till min glädje läste jag följande: "... ett land, där det var klent bevänt med läs- och skrivkunnigheten i skolorna och där kvinnorna uppmanades att hålla sig inomhus efter mörkrets inbrott." Och ja, han pratade om Sverige - och nej, han skrev det inte för hundra år sedan, utan boken gavs ut 2006. Skönt att det finns någon, som håller med mig i alla fall.
Men nog om detta. I stora världen var det som vanligt vapenskrammel. USA bråkade med Saddam Hussein, bara några år efter att ha levererat vapen till honom, så att han skulle kunna behålla övertaget i kriget mot Iran. Det hela ledde sedan i januari till att USA angrep Irak i "Operation Ökenstorm", vilket man - med facit i hand - kan anse vara ursprunget till de upptrappade motsättningarna mellan muslimer och västvärlden i alla dess former.
En annan överraskning råkade jag ut för, när jag en dag i september kom hem och fick se en lapp, som min fru hade skrivit. Hon påstod att hon föredrog att skriva istället för att prata ut. Men kontentan av det hela var att hon funderade på skilsmässa. Hon tyckte att familjelivet nog fungerade bra, men att vår relation lämnade mycket övrigt att önska. I viss mån kunde jag hålla med om det.
Bara veckan innan hade jag skrivit till min far att jag hade gjort en vecka med femtiofem timmars arbetstid. Förutom konferenserna inom landet, var det även en distriktskonferens i Warszawa den 26:e oktober i fyra dagar och den 31:a var det en konferens i Köpenhamn, som jag måste delta i. Vi hade nämligen utsetts till en av två avdelningar, som skulle få pröva nya regler, vad beträffar undervisningen. Givetvis var det en utmärkelse, men den gjorde ju inte att jag fick mindre jobb. Jag hade för all del en dag på hemmaplan mellan dessa två bortajobben, men då fanns det säkert en del att fixa på kontoret ...

Den lilla tiden som jag var hemma ägnade jag säkert också i första hand åt barnen ... Men det som förvånade mig mest, det var att hon skrev att jag hade varit "sur" på semestern. I nämnda brev till min far påstod jag nämligen att det var en av mina bästa semestrar, som jag hade upplevt i Wien. Och då fanns det väl inte mycket anledning till att var sur.
Men jag hade mina misstankar, varifrån vinden blåste. På försommaren var nämligen min frus syster hos oss i några dagar - utan sin äkta hälft. Och en kväll var också min svärmor på besök. Jag minns hur mycket skit hon snackade om min svägerskas man  ... Varför skulle hon inte göra det om mig, när jag inte var där då? Som sagt, jag har inga bevis, det är bara en slutledning, men indicierna talar definitivt för att det fanns en påverkan därifrån.
Sen finns det naturligtvis alltid en tanke på att det kan finnas någon annan. Hon förnekade det, men hon hade ju börjat jobba några veckor tidigare och då även träffat nytt folk. Men detta är inte ens en slutledning, faktiskt knappt en misstanke.
Jag tyckte inte att det var någon vidare bra idé med skilsmässa, inte minst med tanke på att barnen var så små. Vi pratade igenom allt runtomkring helt lugnt, utan något gräl, eller ens några hårda ord. Vi kom fram till att vi skulle försöka ett tag till och allt verkade vara klart.
Men det kom ännu en överraskning, bara någon vecka senare. Då hade hon fått en egen lägenhet av kommunen. Det var naturligtvis ett slag i ansiktet. Visst, vi skulle sälja lägenheten i höghuset, men det här var ändå ett mycket egenmäktigt initiativ. Det var inte precis till för att stabilisera vårt förhållande. Logiskt nog började jag läsa lägenhetsannonser själv. Jag ville helst ha en lägenhet, som låg så nära att barnen om något år själva skulle kunna komma och gå som de ville. Men dessutom ville jag gärna ha en bostadsrätt, eftersom även bara halva vinsten av försäljningen av vår lägenhet skulle täcka merparten av insatsen i den nya.
Och jag lyckades. Jag kunde köpa en lägenhet bara tre hus ifrån den som min fru hade tilldelats.
Den hade renoverats ganska amatörmässigt, men det spelade ingen roll för mig, det viktiga var läget.
Min fru började flytta saker över till sin lägenhet rätt snart, hon hämtade sitt allt eftersom. I december ansökte vi sedan om skilsmässa. Nu var det jag, som var pådrivande. Men vi var fortfarande överens om att vi skulle umgås även i fortsättningen och ta hand om barnen tillsammens.
Vi annonserade ut vår gemensamma lägenhet och här kom den tredje överraskningen, den här gången en positiv sådan. Vi skulle få nästan fem gånger så mycket, som vi hade köpt den för. Efter avdrag för det kvarvarande lånet och skatterna delade jag vinsten femtio-femtio med min fru. Det blev fortfarande tillräckligt kvar för att jag skulle kunna betala hela insatsen för min nya lägenhet.
Den årliga läkarundersökningen, som jobbet bekostade, gav mig klara papper på alla mina sinnen och kroppens funktioner. Besynnerligt är att blodvärdet redan då angavs till 179, som visserligen ansågs vara ett högt värde, "som normalt bara idrottsmän kommer upp i", som sköterskan uttryckte det, men trots det helt normalt. Ett knappt årtionde senare ansågs allt över 170 vara för högt och jag skulle komma att plågas i flera år med regelbundna blodtappningar. Med vemod noterar jag dessutom de åttioen kilo, som jag vägde. Sedan dess har det blivit ungefär ett kilo mer per år ...
Från den konstnärliga kanten kan förmälas att det var denna höst, som jag sålde min första och enda tavla. Det var ganska intressant, när jag upptäckte hur många känslor man kunde uttrycka genom måleriet. Nu är det för all del så att konstnären och betraktaren inte alltid upplever samma känslor av en och samma tavla. Det spelar väl inte så stor roll i och för sig, men det förklarar ju varför konstkritiken överhuvudtaget inte kan vara värd mycket. Det är ju enbart kritikerns egen upplevelse som kan sättas på pränt. Det är förmodligen långt ifrån vad alla andra känner, som tittar på samma konstverk. Nu tänker jag inte heller avslöja vilka känslor jag ville uttrycka, när jag målade just den tavlan, utan det överlämnare jag åt läsaren att tolka in.

Dessutom var måleriet en mycket bra källa för diverse presenter. Så fick till exempel min far sitt porträtt i födelsedagspresent, när han var i färd med att tända en cigarett. Han var mycket nöjd med den. Det hade varit lättare om han hade tänt tändaren med tummen, som alla andra, Men han gjorde det alltid med pekfingret, vilket ställde till en del problem, när jag skulle åskådliggöra det. Men hans ansiktsuttryck och hans typiska sätt att vinkla upp cigaretten med läpparna, när han tände den (så att han inte skulle bränna näsan?) - allt det är fångat så nära verkligheten, som det bara går.





Tillbaka till Innehållsförteckningen





Tillbaka till , till eller till av


12.7.2020 by webmaster@werbeka.com