DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Utan arbete


Sen mitten av november hade jag alltså varit utan arbete. Jag var ju inte arbetslös, eftersom min uppsägningstid inte räknades som arbetslöshet.
Nu var det inte så stor skillnad för mig och inte led jag av det heller. Jag hade verkligen slitit de senaste åren och att kunna ta det lite lugnt var inte precis ovälkommet. Dessutom hör jag inte till dem som har tråkigt. Jag har i hela mitt liv kunnat sysselsätta mig själv med olika verksamheter. Jag hade till exempel arbetat ut ett underbart föredrag om Wien i ord och bild och toner, som jag höll på stadsbiblioteket.
Jag hittade tillbaka konceptet nyss och jag tycker att det är jättesynd, att jag inte har använt föredraget fler gånger. Medan jag väntade in försenade ankomster, spelade jag "Donauvalsen", som den heter i Österrike, alltså "An der schönen blauen Donau" som instämning. Det gör förresten även "Austrian", Österrikes flygbolag, när man släpper in resenärerna.
Efter det följde jag upp med en självskriven dikt, som jag hjälpligt hade översatt till svenska från Wiendialekten, som jag hade skrivit originalet i.
Sen gick jag tillbaka till tiden för tvåtusen år sedan, då Romarna grundade "Vindobona" på platsen, där Wien ligger idag. Än idag kan en liten del av utgrävningarna ses, mitt i stan, rakt framför slottsingången. Sen berättade jag om historien med hjälp av bilder och musik. Habsburgarnas 600 år långa välde, då man inte förde ett enda anfallskrig, fram till kriget mot Serbien, när de hade skjutit tronföljaren. Istället hade man präglat en sentens: "Alii bellum gerunt, tu felix Austria nube", vilket betyder: "Låt andra föra krig, du lyckliga Österrike gift dig". Detta syftade naturligtvis till att Österrike gjorde alla sina landsförvärv genom klok(?) äktenskapsstrategi.
När jag ändå är inne på kriget mot Serbien: vad skulle hända, om till exempel Iran skulle skjuta USA:s vicepresident? Att jag dessutom tror att engelsmännen låg bakom skotten i Sarajevo, det kan jag naturligtvis inte bevisa. Men det finns brev av Churchill på internet, då han redan 1913 skriver att världen skulle befinna sig i krig, senast i september 1914. Det var ju bland annat för att engelsmännen var rädda för den tyska industriella utvecklingen, inte minst på havet, som de ville stävja framgångarna. Ser man på historien, så är det ju huvudsakligen engelsmännen och efter Andra Världskriget USA, som har stått för att sätta igång krig.
Men tillbaka till min biografi ... Fast egentligen hör ju kännedomen om Österrikes historia och mitt antagande om engelsmännen också till min biografi. Dessutom är jag i hjärtat fortfarande folkbildare, därför flyter sådant in helt automatiskt, när jag sitter vid tangentbordet. Nåväl, efter historien gick jag in på kulturlivet genom tiderna, fortfarande blandat med bilder och musik, för att avsluta med tiden efter Andra Världskriget, med okkupationen av segermakterna, som jag då själv hade upplevt.
Egentligen var det ganska skönt att inte ha något jobb att tänka på. Visst, jag hade redan börjat söka jobb, men än så länge utan att verkligen lägga min själ i det. Det var väl klart att jag skulle få jobb, med tanke på allt som jag kunde och hade presterat.
Till råga på allt hade jag köpt min första "riktiga" dator. Tyvärr har jag inget kort på den, men jag har målat av den. Den såg faktiskt ut så där. Med datorn fanns det ju massor att upptäcka och visst var det bekvämt att kunna sätta in en disk och spela in på nolltid, istället för att hålla på med kassettbandspelare för att spara sina program.

Jag hade mer tid för barnen, för att nu fanns det inga helger, då jag inte kunde ha dem, för att jag måste jobba. Så småningom försvann också stressen, som förhandlingarna hade medfört. Bilden till höger är tagen på julafton, strax innan julklappsutdelningen, som de nog var mer intresserade av än av att ta kort. Det var hemma hos Anita, eftersom jag helt enkelt inte hade plats att ställa upp någon julgran hemma hos mig. Sedan dess har jag dock fixat en liten plastgran på sextio centimeter, som också fyller sin uppgift.
Anita hade flyttat till Bäckby för ett tag sedan, på samma gata som jag, bara sådär trehundra meter närmare centrum. Hon sa upp sig på Studiefrämjandet, när jag hade fått sparken. Jag tyckte att det var mycket lojalt, men rådde henne ändå att inte göra det, eller åtminstone ha ett annat jobb i sikte, innan hon gjorde det. Men hon sa att hon inte kunde se på dessa idioter längre och höll fast vid sin avsikt.
På trettondagen förlovade vi oss.
Nu fanns det åter en ekonomi, som jag fick lov att få någon rätsida på. Men jag hade lärt mig. Jag övertog visserligen Anitas skulder, men den här gången bara som räntefritt lån. Det var inte så bara egentligen, med de höga räntorna, som fortfarande fanns i början av nittiotalet.
Dessutom trodde jag att jag hade lärt mig en annan sak. Som fyrabarnsfar borde jag ju ha haft grepp om det där med blommor och bin. Och visst, i början av vår relation hade jag ju tagit upp ämnet, men fått en försäkran om att:
"Doktorn har sagt, att jag inte kan få flera barn."
Och ju längre tiden gick, desto troligare blev det att det var sant. Men ... i början av april måste det ha varit, att jag fick veta att jag skulle bli pappa igen. Det var inga problem i sig, jag hade absolut ingenting emot att ha barn. Förvånad blev jag däremot när vi var vid första undersökningen. Doktorn frågade om hur länge vi hade försökt att få barn.
"Två år cirka", svarade Anita.
Och det var ju för all del en överraskning. Men det resultatet kunde hon väl ha fått utan att ljuga också. Ytterligare mer överraskande var att hon ville leva i celibat nu. Innan havandeskapet var det nog så frekvent att Anita initierade de gemensamma kroppsaktiviteterna.
Då kunde det till och med komma glada tillrop på en papperslapp. Jag fick till och med lära mig att det går att vidbränna makkaroner, när man kokar dem, bara för att man är upptagen med viktigare ting.
Men nu var det plötsligt så gott som slut på allt detta, inte bara fysiskt, utan även emotionellt.
Intellektuellt fungerade vi dock bra tillsammans och vardagslivet hade vi också fått styr på, trots att vi hade var sin lägenhet. Det enda bekymret var att Anita var rädd för att binda sig för mycket. Detta blev naturligtvis nu, genom barnet, än mer aktuellt. Jag, å andra sidan, kände mig ganska utnyttjad, som en avelstjur, som ser till att det blir avkomma och sen behövs den inte längre. Trots eviga diskussioner om att ge och ta i en relation, klarade vi oss någorlunda genom den tiden.
Förlossningen var beräknad till november, i skorpionens tecken. Därför kallade vi henne för "Skorpan" till att börja med.
Vi visste ju att det skulle bli en flicka, eftersom Anita var över fyrtio och då var det obligatoriskt att göra ett ultraljud.
I övrigt hände det inte så mycket under våren, jag var ju fortfarande "anställd". De få jobb, som jag sökte, fick jag avslag på. Men det var ingenting som verkligen bekymrade mig. Jag minns att Hästens (ett sängföretag) sökte en försäljningschef, som hade högre utbildning samt arbetslivserfarenhet - och han skulle platsa i ett ungt team. Jag skickade ingen ansökan dit, men jag frågade om personalchefen var äldre än femton ...
Jag skaffade mig en digtalkamera, för att kunna lägga bilder på datorn. Det fanns ju ingenting, som liknade en scanner på den tiden.
Kameran var mycket enkel och hade nästan ingen upplösning alls, jämfört med dagens bildmonster. Men det var roligt att kunna se sina bilder på datorn. Man kunde inte massproducera dem, för det räckte inte datorminnet till. Men man kunde ju alltid spara några stycken på en diskett numera, det rymdes några megabyte på en sådan. Naturligtvis måste jag ta kort på var jag bodde. Här nedan syns gården och till höger syns lägenheten högst upp till vänster.

En annan investering gjorde jag i ett spel, den första versionen av "Civilisation". Det var fascinerande att bygga upp sitt samhälle genom tiderna, från stenåldern till rymdfärderna, i vetenskaplig, kulturell och militär tävlan med andra nationer, som datorn skötte.
Andra versionen kom så småningom och det blev min största fritidssysselsättning. Idag är man uppe i sjätte versionen, som jag efter flera års uppehåll började spela igen. Och vilken skillnad. Idag ingår saker som naturkatastrofer, diplomatisk skicklighet och mycket annat. Dessutom är det byggt kring olika historiska personer, som naturligtvis alla har sitt sätt att styra sitt samhälle. Jag brukar säga att det är som att spela schack i flera dimensioner. Det är förmodligen ett av de bästa spelen, som någonsin har gjorts.
Jag försökte mig även på ett annat sätt på det intellektuella planet. Jag anmälde mig till Jeopardy, klarade hemmakvalet och kom till uttagningen i Örebro. Det var tjugosjutusen som hade anmält sig, av vilka tvåtusen kom till testtillfället. Efter första omgången med ganska enkla frågor, som "När var slaget vid Hastings?", "Vad heter franska premiärministern?", "Vad heter Japan på japanska?" och liknande, gick kanske femtio vidare till en andra omgång. I Örebro fanns det ungefär tvåhundra, som testades denna dag. Jag var fortfarande med. Frågorna blev lite svårare, som "Vilken blomma är Anemona Hepatica?" eller "Vilket var den första stumfilmen?". Men jag klarade mig här också, till de sista tolv, som skulle få spela Jeopardy "på riktigt" med tryckknappar och allt. Och där tog det slut.
Hade jag haft tur med frågorna hittills, så kom det ämnen i kvalfinalen som inte passade mig alls. Segling var ett. Jag som inte ens gillar att åka Finlandsfärja ... Danser var ett annat, som inte hör till mina styrkor.
Sagoländer ett tredje, något som jag slutade läsa om i puberteten. De andra tre ämnena gick väl an: öar, smyckestenar och sextiotal. Men det räcker ju inte, för man måste ju komma in i spelet också. Så där blev det stopp. Vi fick inte veta, vilka som hade "klarat sig", utan de skulle höra av sig. Men jag förstod att de inte skulle höra av sig till mig. Fast kul var det och jag har kvar nålen, som alla fick.

Den första juni blev jag arbetslös. Jag infann mig på arbetsförmedlingen, fick ett häfte med lediga jobb i hela landet och noggranna instruktioner om hur jag skulle fylla i rapportkorten. Jag fick inte skriva dem i förväg, jag måste skriva ut "arbetslös", fast bara om jag var det, och jag fick inte göra förkortningar eller upprepningstecken, det måste stå utskrivet varje dag. Sen fick jag skicka in dem när de var fulla varannan vecka, men jag fick inte betalt förrän man hade två kort tillhanda. Mitt första intryck, men långt ifrån den sista gången, var att inte en käft brydde sig om det mänskliga i situationen, utan det enda som gällde, var byråkratin. Och det lär inte ha förändrats så mycket sedan dess ...


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


18.8.2020 by webmaster@werbeka.com