DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Mellanspel


I början av mars beklagade jag mig över den kalla vintern i ett brev till min far. Vi hade sedan årsskiftet bara haft två dagar, då termometern hade klättrat över noll grader. Idag är det nära nog tvärtom.
Min datorprogrammering gjorde goda framsteg. I enkel BASIC hade jag skrivit ett spel, som liknade Monopol, men hade flera möjligheter att nå framgång. Visst, det fanns fortfarande en möjlighet att bli rik på att köpa mark och byggnader, men man kunde också vinna genom att bli börshaj. Då satsade man på aktier och försökte få majoritet i diverse börsföretag. Det gav i regel snabbare vinster, men där fanns även risken att aktievärdet skulle falla och att ett företag skulle gå i konkurs. Det innebar många siffror, men vad spelade det för roll, eftersom datorn skötte allt räknande. Jag kallade det för "Aktie 2000". Jag tycker fortfarande att det var ett spel, som var väl i klass med det som fanns på marknaden då.
I början på året kom det en annan nyhet på datorsidan. Den kallade sig för "Datavision" och marknadsfördes av Televerket. Det var en Text-TV liknande inrättning, men med visioner om ett internet, eftersom man kunde "surfa på" olika sidor, som hade integrerats i den nya idén.

Text-TV hade införts bara sex år tidigare.
Man kopplade upp sig via telefonen och navigerade med fjärrkontrollen. Det var intressant, trots att det framför allt var textbaserat, med bara mycket enkel grafik. Jag köpte tjänsten så fort jag hade hört talas om den. Precis som i internets barndom betalade man för tiden, som man var uppkopplat.
Nackdelen var, att man "hängde på" telefonen, medan man var online, så att alla samtal var blockerade. Dessutom var många sidor avgiftsbelagda, även om det rörde sig om småsummor. I räkningen framgår det som "Till infolämnare förmedlad sidavg". Det skulle dröja ännu några år, innan geniet Tim Berners Lee utvecklade webbrowsern och HTML som grund för att sätta ihop websidor.
Det är klart, att jag genom bekantskapet med Susi även privat kom i större kontakt med latinamerikanare och deras kultur. Jag kom ihåg en föreställning, där barn spelade en pjäs, fritt efter Bertold Brechts "Augsburgska kritcirkeln". Och inte bara det, det var en mimad föreställning, förmodligen eftersom inte alla pratade så bra svenska. Det var inget problem att uppfatta handlingen. Susis äldre döttrar, Silvina och Sandra deltog också.
Vilken prestation det måste ha varit att öva in det hela med barnen. Andra delen handlade om landspecifika inslag från Paraguay och Bolivia med folkdanser och liknande. Det var knappt någon svensk bland åhörarna. Men precis som idag var det en del svenskar, som hade synpunkter: att invandrarna bara utnyttjade studieförbundens kulturbidrag till att mötas för att spela kort och liknande ...
Förhållandet mellan Susi och mig var inte helt smärtfritt. Vi kom ju från två olika kulturer och skulle samsas i en tredje, vilket var en perfekt utgångpunkt för olika åsiker och missförstånd. I april hade vi en större diskussion, jag minns inte vad det gällde, men det var nära att vi hade gjort slut. Jag har ett brev, som hon aldrig fick av mig, men där jag skrev som rubrik: "Till kvinnan som älskar mig, men ändå är tveksam".
Fast vi hade det mycket bra tillsammans emellanåt. Vi bodde fortfarande på var sitt håll, men det hände rätt ofta att jag sov över hos henne.
När min mor kom till Västerås, samlades också hela familjen hos Susi. Det föll sig naturligt, eftersom vi redan hade varit i Norrland under sportlovet.
På tal om min mor ... I Västerbotten kom Kuriren på att man skulle kunna göra en artikel om Andra Världskriget - och då var min mor ju ett lämpligt objekt, eftersom hon hade varit med om det. Hon var fjorton, när kriget började.


Jag har funderat länge, om jag ska ta med något från denna artikel - det är ju inte mitt liv, det handlar om. Men jag bestämde mig för att göra det i alla fall, för att om det hade velat sig illa, så hade jag inte haft något liv alls. Dessutom är det något, som man inte kan höra nog ofta om. Egentligen skulle jag vilja ta med hela artikeln, men den är alldeles för lång.
Jag nöjer mig med några citat ur den:
"Vi överlevde kriget, men det var mera en slump. Min mamma grävdes fram ur en hög med tegelstenar efter en bombning."

"Värst under hela kriget var faktiskt april 1945, då amerikanerna satte in massiva bombningar och tyskarna sköt besinningslöst mot alla, som försökte komma över mat från bombade butiker."

"Verklig skräck kände jag väl första gången som tjugoåring 1944. En kväll när jag kom hem, var halva hyreshuset borta. I korridoren låg sexton döda. Människor, som jag kände, som jag normalt mötte ute på gården och som jag brukade le mot.

De förvridna ansiktena i korridoren och kroppar, som inte längre hade några ansikten efter den bomb som gått snett in i skyddsrummet, glömmer jag aldrig. De var ju mina grannar. Vänner, som hade hoppats på att krigets helvete en gång skulle ta slut."

"Det kanske inte är så konstigt, om jag än idag söker mig i skydd av en husvägg, när jag hör ett flygplan."

"I krigets slutskede fanns också en annan skräck utöver den med bomber. Det var det faktum att många svalt. Vid ett amerikanskt bombanfall så förstördes ett bageri. Av den väldiga tryckvågen flög säckar med mjöl i himlens höjd. Då kom en belgare med en säck till mina föräldrar och förklarade att om han fick ha den hos oss, skulle vi få hälften. Vid den här tidpunkten dog många av svält i Österrike. En kvinna, som i ett desperat försök att få tag på ett bröd, passade på när en butik bombades, att plocka upp en bulle, som hade hamnat på gatan. Hon sköts kallblodigt ner av tyskarna."

"Vatten var också en bristvara. Särskilt när vi fick lov att ligga i veckor i skyddsrummen. Det var i Donaukanalen, som vi skulle hämta vatten, för att vattenledningar fungerade inte och inte heller gasledningarna. Men på ena sidan kanalen kom tyskarna och på den andra sidan ryssarna."

"När ryssarna kom, så gick praktiskt taget inga kvinnor fria. Det gällde att inte gå ut ensam, för da vår det klippt. Men det fanns också fina, vänliga ryska soldater, som i motsats till amerikanerna gärna steg upp och erbjöd kvinnor sittplats i bussarna."

"Först hösten 1945 fick vi vara med om en förbättring. Vi fick ärtor och bönor från ryssarna, bröd från Frankrike, smör från Danmark och te och torrmjölk från amerikanerna."

"Men normaliseringen kom först när också de allierade lämnade Österrike."
Det var den 26:e oktober 1955 - då var jag redan sju år gammal. Sedan dess är den 26:e oktober Österrikes nationaldag. Och så ett slutord av min mor:

"Den som får tio att skrika av dyrkan, kan få miljoner att göra det. Hitler hade tyvärr den förmågan och den drabbade många." Det är därför alla nationalistiska partier, som idag växer upp i Europa, är så farliga! Det är därför vi måste stå emot hetsen och all spridning av skräckpropaganda.

Ett tufft beslut, om dock av mindre karaktär, råkade Roland ut för. Det var ju nu på våren att VSK siktade alla sina ungdomsspelare, som hade fyllt sexton, för att gallra ut de bästa till juniorlaget. Roland fick chansen och gjorde, förutom mål i första matchen, även ett hyggligt intryck på tränaren, som då var tuffingen Lennart "Liston" Söderberg. En kväll kom Roland hem och berättade glädjestrålande att tränaren hade sagt till honom: "Du överraskar mer och mer".
Men efter säsongens andra match bröt Roland armen. Då var det naturligtvis kört med både träning och matcher för några veckor. Och när han var bra igen, var han glömd. Nu var väl "Liston" aldrig känd för att använda silkesvantar, inte ens när han tränade A-laget, men visst gjorde det ont i själen på en sextonåring, att bli behandlad så där.
Jag måste också säga ett ord om min paraguayanska skjorta ... Susi hade en bekant, som var från Paraguay. Det var nog där jag fick se en av deras skjortor, som var broderade i olika mönster. Jag tyckte om dem - inte brydde jag mig om att de ansågs vara "omanliga", vilket flera stycken upplyste mig om. Eftersom jag gillade dem, ordnade Susi, så att jag skulle få en. Folk skrattade åt mig, när jag tog på mig den. Jag har tyvärr bara ett kort, där jag har på mig den - och det är inte speciellt bra ... Det är, konstigt nog, även det enda kortet jag har av Susi. Peka finger gör jag nog åt en av grabbarna, som hade tagit fram kameran och skulle ta kort.
Jag fattar ännu idag inte, vad det var för fel på den. Maskulinitet ägde jag själv tillräckligt, det behövde jag ingen skjorta att framhålla med. Huvudsaken är väl ändå att jag gillade den.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


27.11.2019 by webmaster@werbeka.com