DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Barn och föräldrar


Vi hade funderat länge, om vi skulle ha råd, men vi beslutade oss i alla fall att åka till Wien. På väg ner träffade vi ett par unga föräldrar från DDR. Vi skrev två eller tre gånger till varandra. När jag läste breven nu, tycker jag att det är mycket synd att vi inte fortsatte brevväxlingen. De verkade ha varit trevliga människor och vi kunde säkert ha haft utbyte av varandras erfarenheter.
Peter var ju knappt ett år gammal, men jag hade ju visat tidigare, att det inte är något problem att resa med småbarn, inte ens med tåg. Gunnar följde också med och fick mycket beröm av min far för sin fina tyska. Det är alltid roligt att gå till Prater med barn, även om Peter nog var i minsta laget ännu. Fast, om jag ska vara helt ärlig, så var det nog lika roligt för mig själv, trots att jag snart var fyrtio år gammal. Lufthockeymatchen mot Gunnar är ju ett exempel på det.

På den tiden var jag nästintill oslagbar, medan jag idag för det mesta får stryk. Fast det är nästan lika kul fortfarande.
För min andra hustru var det första resan till Wien och självklart en rätt häftig upplevelse. Jag visade bland annat huset, där vi bodde, när jag var liten.
Fast när vi då flyttade in i lägenheten två och en halv trappor upp, fanns det bara pappskivor istället för glasrutor i fönstren och högra halvan av huset var obeboelig efter en bombträff.
För egen del trivdes jag jättebra hos en "Heuriger", Wiens speciella vinstugor, som Kejsare Joseph II tillät vinbönderna att öppna. Att sitta ute i en trädgård, som här med min far och hans fru, helst en varm sommarkväll och att småprata med varandra över ett glas vin, ... det är fortfarande en solklar höjdpunkt, när jag kommer hem.

Vår vana trogen bredde vi ut alla våra inköp och tog kort på det. Om jag ser på mångfalden, är det inte så konstigt, att jag ibland behövde en extra resväska på vägen hem till Sverige. Jag måste le åt alla knep, som vi försökte komma runt den svenska alkoholpolitiken med. Mest lönsamt var det ju att ta med åttioprocentig Stroh rom.
Den kunde man späda ut eller använda i te eller andra mixade drinkar, så att den räckte länge. Den går knappt dricka rent och är då dessutom inte så hälsosam. Men man fick ju inte importera den överhuvudtaget. Den klassades som lätt narkotika, förresten. Men man fick ju ta med sig två liter vin, istället för en flaska starksprit. Då hade min far en strålande idé. Vi köpte två liter Stroh rom och hällde över den i en grön vinflaska. De kallas för dubbellitrar och det är i sådana, som man får vinet, om man köper det direkt hos en vinbonde. Min far hittade också en typisk etikett för bordsvin, som vi klistrade på och med möda pressade vi in en kork. Och här stod min rom nu på köksbordet!
Roland var inte med i Wien, han var numera "vuxen" och hade hittat en flickvän. Han och Åsa lyckades skaffa en bra och överkomlig lägenhet i centrum senare under hösten. Roland hade dessutom flyttats upp till Skiljebos A-lag, men återigen satte en skada stopp för omedelbara inhopp. I sin första riktiga match stod för första målet, som slutligen vanns med 4-0. Dessutom rapporterade jag till min far - helt subjektivt - att han var bäst på plan.
Min mor hade inte någon telefon. Det fanns ingen ledning framdragen till stugan och eftersom det inte var någon permanent bostad, fick man bekosta sådant själv. Därför blev brevskrivande den enda möjliga kontakten under den tiden, som hon var i Härjedalen. Min mor var en obotlig optimist och såg dessutom allting genom rosa glasögon. Hon behövde nog vara så, för att klara livet i vildmarken. Redan i september skrev hon att hon hade lämnat tvätt i tvättbaljan över natten, men på morgonen hade vattnet frysit. Trots detta skulle hon stanna till slutet av oktober. En av grannarna hade byggt en "alarmanläggning", med hjälp av ett snöre vid hennes säng.
Den före detta skogskojan, som numera tjänade som hantverksbod.
Om hon drog i det, ringde en klocka hos grannarna. Första gången som klockan ringde och grannarna kom springande, var det dock en höststorm, som hade fått snöret att dallra. Däremot hjälpte snöret inte ett dugg, när min mor ramlade ned för de tre trappstegen, som ledde upp till stugan.
Även om det fanns en del snälla människor i Mosätt, fanns det andra, som var mindre trevliga. Hon var måttligt förtjust över att man hade grävt upp en stor bit av hennes tomt, när man skulle bredda vägen till en annan av grannarna. Det fanns ju inget staket, som visade tomtgränserna. Därför var hon tvungen att fixa ritningarna från kommunen i Sveg. En annan granne hade själv två hundar.
Han var inte förtjust över att min mors Collie sprang fritt, även om hunden i stort sett hade lärt sig tomtgränserna, som hon skrev.
Jag fattade inte - och kan än idag inte göra det - hur hon kunde stå ut med allt detta, när hon hade en fin och framför allt varm och bekväm lägenhet i Västerås.
I ett av breven upptäckte jag någonting, som jag inte hade lagt märke till, när jag fick det för flera decennier sedan. I brevet från den fjärde oktober anmärkte min mor i förbigående, att det var hennes mormors dödsdag. samt att hon var född 1863. Men på den tiden hade jag ännu inte hållit på med släktforskning. Nu däremot var det en bra komplettering till mina anteckningar.

Återkomstfesten hemma hos oss, när min mor åter fanns i Västerås.
Min far råkade också ut för ett bakslag. Han hade investerat i ett semestervåningsprojekt i Spanien, i närheten av Alicante. Han hade tänkt, att vi alla skulle kunna dra nytta av stället så småningom. Men hela anläggningen hade varit en bluff från början, som även nämndes i nyheterna i Sverige och min far fick inte tillbaka ett öre.
På jobbet flöt det på utomordentligt bra. Den unga killen i styrelsen, som hade lämnat förslaget med bonusen för timmarna som vi åstadkom utöver budgeten, försvann dock, eftersom han började plugga i Karlstad. Han hade varit på tågluffning under sammaren och även hälsat på oss i Wien. Årsmötet röstade in hans far i styrelsen, något som skulle visa sig vara en katastrof så småningom.
Det som föll utanför de vanliga rutinerna på jobbet, vill jag dock också nämna här. Jag ombads att hålla en utbildning i budgetering och uppföljning för personalen i vår region. Det kändes som ett mycket hedersamt förtroende. Jag antar att både min undervisningsvana, liksom mina goda ekonomiska resultat med avdelningen ledde till denna utnämning. Den andra nyheten, som var lite originellare, var att jag höll en cirkelledarutbildning för medlemmar i Kennelklubben. Detta i sig var väl inte så ovanligt, däremot att vi genomförde den på bussen till hundskolan i Sollefteå, dit folket från Kennelklubben var på väg. Det var ju en gånska lång bussresa, som då fick ett praktiskt innehåll. Det finns också ett rätt intressant styrelseprotokoll, i vilket det står: "Bernhard meddelade att han kommer att ta pappaledigt en vecka under våren, samt resterande dagar anpassade efter arbetssituationen."
Och när jag ändå håller på att skryta, kan jag också förtälja en framgång från familjelivet: Jag var den ende i familjen, som klarade av hela dataspelet "Impossible Mission", trots att det fanns två tonårskillar som konkurrens.
Mindre trevliga samhällsnyheter från den tiden var ju den allt större spridningen av AIDS, som begränsade den relativt fria inställningen till sexlivet. Från att i början ha ansetts vara en sjukdom, som främst drabbade homosexuella, var spridningen numera ganska vanlig även över könsgränserna. Personligen tycker jag att det är väsentligt att veta att man själv inte har drabbats. Jag noterade tacksamt att mitt HIV-test var negativt.
Det var jätteroligt att följa Peters utveckling. Han började prata, men det mesta förstod man ännu bara om man var van vid hans lite speciella artikulation.
Ändå var det mycket tidigt, han var ju bara drygt ett år. Å andra sidan hade han en pedagogisk far. Vi bodde ju på tionde våningen och när man åkte upp, lyste hissknapparna för varje våningsplan, som man passerade. Naturligtvis passade jag på att peka på dem och räkna högt. Och det dröjde inte länge, innan pojken hävde ur sig "tio", när vi var framme. Dessutom fick han en viss draghjälp av dottern till min kollega i grannavdelningen. Hon bodde i Västerås, även om hon jobbade i västra delen av Västmanland. Hennes dotter var någon månad äldre än Peter. Min hustru tog henne som dagbarn och just dessa få månaderna som flickan var äldre, hjälpte Peter en hel del i sin egen utveckling.
I övrigt var det inte mycket roligt, som min hustru bestod mig med.
Kronofogden var efter oss under hela hösten. Oss - det vill säga hon fick kraven och jag betalade. Efter "mysteriet" med oljeräkningen dröjde det inte länge, innan det kom krav på studielån, som inte hade betalats och kort därefter från ett bankkonto, som hade överskridits. Ett av utmätningsbesluten kom även till jobbet, eftersom det var hennes senaste arbetsplats. Jag tyckte inte att det var så lyckat. Men man har väl aldrig vetat om en myndighet, som skulle tänka på konsekvensen av sina handlingar.
Nu frågade jag min hustru om det fanns flera överraskningar, som skulle komma, men det förnekade hon absolut. Så mycket värre var det då, när det efter några veckor kom ytterligare ett krav från kronofogden, på en bankskuld på åttatusen.
Allt som allt hade jag då betalat 24000 för hennes samlade skulder, det vill säga, två vältilltagna bruttolöner. Men det var ju inte det värsta, utan det som satt djupast, var att hon återigen hade ljugit, rakt i ögonen på mig. Hade vi inte haft Peter och väntat ytterligare ett barn, hade jag nog lämnat henne då.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


30.4.2020 by webmaster@werbeka.com