DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Braem heter Braem, fast i efternamn, i förnamn heter han Michael. Cere heter inte Cere alls, men i förnamn heter han Michael. Du förstår problemet ... Vårt första möte var inte speciellt lyckat. Cere kom först. Han var kompis med Laurent, Anns yngre pojke. Cere och jag hade aldrig sett varandra, han visste inte heller att jag var på besök. Anns pojkar - Ollie (till vänster) och Laurent

Cere

Han ringde på ytterdörren, jag öppnade, eftersom Ann var på jobbet. Han svalde några gånger, sen frågade han: "Kan jag få prata med Laurent?" Jag antog att han var någon försäljare och dessutom låg Laurent fortfarande och sov. Så mitt svar var kort, men kraftfullt: "Nej, han sover", sa jag. Tydligen så bestämt att Ceres ansikte slokade och han gick igen. Med Braem var det annorlunda. Laurent hade börjat hos ett MLM-bolag (multilevel-marketing) och Ann hade nämnt att han skulle träffa killen, som stod före honom på stegen, förmodligen för att driva på honom att sälja bättre. Det ringde på dörren och Braem kom in, propert klädd. Jag tänkte att det såg ganska chefaktigt ut och eftersom ingen presenterade oss, satte jag inte upp något vänligt leende precis, utan hellre en misslynt blick. I verkligheten var han en annan av Laurents kompisar. Vi pratade inte ett ord med varandra, men han berättade senare att han inte kände sig mycket välkommen. Några dagar senare kom de på kvällen för att spela poker, eftersom "Texas hold 'em" var mycket aktuell. Grabbarna frågade om Ann och jag skulle vara med. Det kunde vi väl. Språket var inget problem, de pratade alla en mycket bra engelska, som de genast använde i samtalen.

Braem

Det fanns en till i gänget, som hörde till den "innersta kretsen". Men efter något år skar det sig mellan honom och Ann och mig, för att vi tyckte att han inte uppförde sig ordentligt mot sin förre detta flickvän. Vi försökte länge att tala honom till rätta - och inte bara vi - men det hjälpte inte. Till sist förbjöd Ann honom att komma till hennes hus. Men i övrigt växte skaran som besökte oss till helgerna. Så småningom följde några flickvänner med, men de var inte så mycket intresserad av att spela poker. Istället introducerade någon ett socialt sällskapsspel, där någon i gruppen var varulv och de andra måste avslöja honom. Det blev ganska mycket skratt och eftersom spelet blev roligare ju fler man var, kom det flera kompisar. Jag, som gillar frågetävlingar hittade av och till på några frågor, som vi körde som avväxling. Vid ett sådant tillfälle blev Femke odödlig. Det var utslagsfrågor, där den som kom närmast svaret, gick vidare. Rebecca, som väl hade hunnit fylla nio eller tio under tiden fick också vara med. Hon mötte Femke. Frågan var, hur långt det är till månen. Självklart var det en omöjlig fråga för en så liten tjej. Hon drog till med 300 kilometer. Femke skulle svara om det var mer eller mindre. Hon fick väl en blackout, men när hon svarade "mindre", då lyfte taket av allas skratt. På sommaren organiserade jag femkamper på gården, med alla möjliga uppgifter, som att springa med en pingisboll på en sked, eller kasta bollar i en hink och liknande saker.

Femke

Detta förde oss så småningom också in på dartkastningen, som blev en av grenarna. Ungdomarna var ju alla i de övre tonåren, knappt någon hade fyllt tjugo. De tyckte nog att det var roligt, för de kom ju tillbaka. Ann och jag uppskattade att det blev liv och rörelse och deltog flitigt i aktiviteterna. Det blev alltid en mycket uppsluppen stämning. Mot kvällen brukade vi ofta äta lite snabbmat, fritjes, då någon blev skickad till närmaste gatukiosk, för att inhandla beställningarna. Det var praktiskt, för att det inte blev någon disk att tala om. Det följde med plastbestick, om det behövdes, men pommes frittes och korvar kunde man också äta helt oceremoniellt med fingrarna. Och det var gott, om än kanske inte så nyttigt.

Äta fritjes

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av