DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Coronaresan


Efter att ha kommit hem från min dartvecka i Torremolinos år 2019, var jag som vanligt uppfylld av en enorm glädje över det arrangemanget. Det var ju darttävlingar hela veckan. Men även femstjärnehotellet med underbar mat bidrog. Dryckerna var gratis hela dagen och man kunde redan i mars möta våren där.
Därför fick jag Gunnar med mig i år. Framför allt detta såg jag verkligen fram emot. Att få visa honom allt och att kunna tillbringa en hel vecka tillsammans med en av mina söner var ju underbart. Vi pratade lite då och då om den kommande resan och efter nyår blev det ju dags att göra slag i saken.
Min mycket goda vän, Sophia, tog hand om anmälningsproceduren åt oss också (tack) och jag skaffade flygbiljetter allt eftersom tiden gick.
För vår egen del var planen att vi skulle åka lite tidigare, så att jag kunde spela en seriematch med mitt lag i Wien. Sen skulle vi på fredag båda två spela en turnering och på söndag skulle vi flyga vidare till Malaga.
Visst hade vi hört talas om det nya viruset, Corona, men under hela februari var det ju bara i China och mot slutet några fall i Italien, som var kända. I princip var det ju bara som en vanlig influensa, som hade en lite högre dödlighet. Men de allra flesta hade bara lätta symptom, om ens några alls. Därför var det besvärande, men inte oroande, när viruset drabbade även Spanien. Det fanns också ett tiotal fall i Österrike och i Sverige, men med en befolkning på tio miljoner i varje land var det ju närmast en obefintlig risk.
Fast det började redan innan vi reste. Sophia talade om att hennes sambo inte fick åka för sin chef och att även hon då avstod. Mycket synd, för det är också en del av nöjet att man träffar vänner där nere, från hela Europa för övrigt. Nåväl, på onsdagseftermiddagen åkte vi till Arlanda. Vi fördömde ödet, som hade stulit en del av vår eufori. Vi var inte rädda, men bara tanken på att man skulle kunna hamna i karantän någonstans, var absolut inte upplyftande.
Torsdagen gick med att göra några inköp under dagen och inte minst med ett besök på Vienna Timetravel. Det är en upplevelse i 4D, som visar några scener från Wiens tillblivande i varierade former. Jag hade sett föereställningen två gånger förut, men jag måste bara visa den för Gunnar också.
På kvällen var det dags för min match.
Det var roligt att träffa gänget, trots att jag spelade urdåligt och förlorade matchen åt oss, som slutade 3-5. Efteråt satt vi som alltid någon timme över en öl och då varnade lagkamraterna oss, för att det förväntades drastiska åtgärder från och med nästa vecka. Vi tog ändå rätt lätt på det, eftersom det fanns fler smittade hemma i Sverige än i Österrike.


Harry,  Paul,  Peter  och  Pascal

På fredag förmiddag blev situationen än värre, och vi fick reda på att tävlingen på kvällen var inställd. Vi träffade min fars änka på eftermiddagen i en restaurang. Hon är en gammal, fast rätt pigg dam på 83 år. Hon tog en stor risk, eftersom hon är i cancerbehandling och dessutom rätt gammal. Men hon ville så gärna träffa oss, när vi ändå var i Wien.
Vi åkte trots allt till caféet, där tävlingen skulle ha hållits, men bortsett från några stamgäster fanns bara en enda dartspelare där, som jag inte kände. Jag kastade lite mot Gunnar och sen även mot den okände, men det var ju inget tävlingsmoment i det. Men åtminstone ölet kostade inte mer än 3,40 Euro för en halvliter, Därför höll vi oss framme på den kanten. När vi räknade efter på kvällen, hade det blivit stadiga nio öl under hela dagen.
På lördagsmorgonen fick vi höra att det hade införts utegångsförbud i Torremolinos och det var då vi bestämde oss för att inte åka. Det kändes oerhört deprimerande att ta det beslutet. Allt det roliga, allt det positiva, som jag skulle visa Gunnar; alla mojitos, som vi skulle dricka på kvällen i goda vänners sällskap; allt det som ju var orsaken till resan, föll platt till marken. Men vi tyckte dels att det inte var någon idé att bara sitta på hotellet, dels att vi fick räkna med att även hela dartveckan skulle ställas in. Om läget förvärrades så snabbt, kunde vi kanske inte ens flyga hem om en vecka ... När vi förlängde vår hotellvistelse med en dag, fick vi rummet till halva priset. I frukostrummet var det rätt tomt numera.
Vi åkte alltså till ett internetcafé, där vi bokade hemresan till måndagen. Då skulle vi i alla fall få en dag extra. Att det inte blev längre, berodde på nya pålagor. Från och med måndag skulle alla pubar, restauranger och caféer vara tvungna att stänga klockan 15. Vi skulle alltså inte ens kunna få mat på kvällen. Detta var ett av de vansinniga, hysteriska besluten som togs och som skärptes dagen efter. Jag tyckte direkt att det var idiotiskt, eftersom det vid lunchträngseln skulle vara mycket större risk för att bli smittad än senare på dagen. Men från och med tisdagen fick alla dessa etablissemang inte öppna alls istället.
Vi gick sedan till området, där jag hade bott som barn, jag visade huset för Gunnar och skolan, som jag hade gått i. Samtidigt berättade jag lite om den tiden efter kriget, då Österrike var ockuperat av "seger"makterna. Det kändes i alla fall skönt att kunna föra vidare lite av dessa ganska olustiga upplevelserna.
På kvällen skulle vi gå till en "Heuriger" och dricka lite vin, men innan dess hade vi inte mycket för oss - och det var ganska kallt ute. Så vi åkte till caféet för att kasta några pilar till och tillbringade sedan någon trivsam timme med en karaff med guldglänsande innehåll. Vi pratade lite med vår servitris, som var gift med en kille från Senegal. Därför frågade jag, hur det såg ut med coronasmittan i Afrika. Hon förklarade att det knappt fanns någon, för att viruset inte trivs när det är varmt. Och sen sa hon (halvt på skoj):
"Tänk om vi alla skulle behöva fly till Afrika för att bli av med viruset. Skulle de behandla oss lika illa, som vi gör med dem här?"
Och frågan ställer sig, om de också skulle låta oss drunkna i Medelhavet, samt täta gränserna, skjuta med tårgas mot oss, och så vidare ...
Vi hade inget speciellt program för söndagen, då vi alltså redan skulle sitta på planet mot Malaga. Vi tog det lugnt på förmiddagen och promenerade sen ute på stan. Det märktes helt klart att det var mycket lite folk ute. Tunnelbanan hade knappt några passagerare och även Mariahilfer Strasse, en av Wiens viktigaste inköpsgator, var nästan övergiven. Stängda affärer och nästintill helt folktomt - det kändes helt fel.

 

Fast vi hittade en kö på sex, sju personer - vid ett apotek. Vi spelade lite E-Darts på ett café, som stängde klockan ett på dagen. Sen var vi åter hänvisade till gatan. Men jag passade på att berätta lite om Wien och dess historia, som jag tyckte att han kunde behöva få veta. Vi hade två matställen kvar, som vi inte hade hunnit med innan - och de kom ju lägligt till pass. Den ena var Trzesniewski, kända för sina utsökta, små mackor med diverse pålägg. Fem stycken för sjuttio kronor, men sen var man mätt. Och dessutom hade man ätit utsökt. Mackorna är verkligen delikatesser.

 
Till vänster som reklamvykort och till höger i verkligheten

I övrigt åt vi genomgående på typiska kvarterskrogar, där det fanns österrikisk husmannskost. Det kostade för oss både ungefär lika mycket, som när jag ensam var ute och åt en pizza på Piazza di Spagna i Västerås. På kvällen hade vi inget annat att göra än att åter gå till caféet och kasta någon pil. Nu fanns det förutom oss bara en enda gäst där på hela kvällen.
Det var svinkallt ute, därför tog vi en taxi hem till hotellet. Den dryga milen kostade 21,30 Euro. Nästa dag betalade jag för de sex kilometrarna från stationen i Västerås och hem till mig 318 kronor! Det är i förhållande tre gånger så mycket. Men vid de två rödljusen på vägen tickade taxametern tolv respektive sjutton kronor vidare. Det är banne mig inte klokt!
På hotellet kunde man inte köpa någon öl.
Därför offrade sig Gunnar och gick ut en gång till för att fixa denna detalj. Vi drack upp dem medan vi läste nya skräckreportage om coronaviruset i världen.
Sen var det måndag och dags att ge sig av. Vi kom ut till flygplatsen i god tid. Krogen där tycktes vara ett bra alternativ, om vi ändå skulle ha någon lunch. Men laxmacken var slut. De var ju tvungna att stänga klockan femton. Vi avböjde det rostade brödet, som han erbjöd oss istället och tyckte att det måste finnas fler restauranger bakom säkerhetskontrollen. Men ack ... Baren hade redan stängt, eftersom de hade inventering (som om de inte skulle ha nog med tid för detta under de kommande dagarna). Men det fanns en liten buffetstore, där jag med nöd och näppe kunde köpa de sista sex ost-och-skinka-mackorna. Jag fick dem till halva priset. Alltså skulle man stänga här också klockan femton. Och sen öppna igen, när politikerna var hågade. Och det på en flygplats!
Oss gjorde det inte så mycket, för vårt plan gick redan 15:20. Så avslutade vi en dart-resa, en enda match var hela behållningen. Gunnar, som jag skulle visa, hur häftig denna vecka var, fick inte kasta en enda tävlingspil. Trots det hade vi en del roligt för oss och framför allt sex dagars gemenskap, resdagarna inräknade.


Tillbaka till Innehållsförteckningen


Tillbaka till , till eller till av


21.03.2020 by webmaster@werbeka.com