DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


En händelserik vår


Det var en hemsk vinter. Den sista januari skrev jag att vi hade första dagen med plusgrader i det nya året, däremot hade vi minus tjugo i flera veckor. Den tolfte mars noterade jag i ett brev att det fortfarande hade ner till minus femton på morgnarna. Samt att det i början av maj snöade trettio centimeter i Norrland. Nog märker man skillnaden mot idag i klimatförändringens tider.
Jag minns inte, hur vi fick fram de prickiga bilderna på grabbarna. Möjligtvis var det via en faxmaskin, som vi hade fått på jobbet. Den fungerade då även som en tidig scanner.
Den elfte januari döpte vi Peter. För mig är det en symbolisk handling, som tillfredsställer konventionen och som i bästa fall bekräftar att man finns som medborgare i världen. För min egen del hade det inte behövts. Jag tycker nog att man skulle låta var och en bestämma om sin religion och ett eventuellt dop, när man har blivit vuxen och själv förstår vad det innebär. Å andra sidan är ju jag själv också döpt utan att det har varit menligt för mig på något sätt.
Det är en lustig skillnad mellan mina första två barn och de yngre. När de gällde de äldsta två killarna fanns det nog överhuvudtaget inga funderingar. Då följde vi bara traditionen. På senare år har jag haft mera tillfälle att fundera över innebörden. Och det gällde inte bara dopet - det var en väsentlig skillnad i hela min attityd gentemot mina barn. På äldre dagar var det en annan upplevelse att se barnens utveckling. Hos Roland och Gunnar hade det varit en naturlig sak att se dem utvecklas, man såg på dem nästan som ett stort syskon skulle se på sina yngre. Nu hade jag lite mera distans, på gott och ont. Nu var jag förälder i första hand, som förundrades och gladdes mera över utvecklingen.
Det var också en personlig framgång att se hur Peter reste på sig, tordes stå själv och så småningom ta det första stapplande steget själv. Allt detta hände ju under denna vår. Han var ett mycket socialt barn och skrattade mycket, men var också från början en riktig tjockskalle. Ett annat bevis för att Peter blev större, var inköpet av en sittvagn. Men även när han inte satt i sittvagnen, till exempel för att vi promenerade i oländig terräng, hade både han och jag riktigt roligt.
Också i fråga om uppfostran var det annorlunda. Jag var på sätt och vis mer överseende, men samtidigt mer krävande på andra sätt.

I övrigt började datorn bidra till familjens vardagsliv. Roland och Gunnar var ju en hel del hos oss, därför involverade jag alla i familjemästerskap, som schack, scrabble och backgammon - där datorns olika nivåer bidrog med ytterligare fyra "spelare", så att vi fick andra motståndare än oss själva samt ett större seriesystem.
I konversationen med min far hade jag i många år svalt hans löpande gnäll över att jag skrev så sällan. Jag försökte förstå att det till en del hade varit pensioneringen, som var en omställning för honom. Dessutom hade jag i alla år respekt för min far. Men när han kom med några löjliga beskyllningar, brast det för mig. Så tyckte han att det var fel på min uppfostran, att Roland inte hade tackat honom för en födelsedagspresent, och några liknande exempel. Då skrev jag några sanningens ord som svar. Brevväxlingen blev lite svalare under den närmaste tiden, men det gick över så småningom.
Nu var dessutom min mor i Västerås, som ju också krävde en del tid, eftersom jag inte kunde lämna henne helt ensam i en främmande stad. Här ska också min dåvarande hustru ha en eloge, för sina insatser. Hon gick ofta en promenad med Peter över till Råby, för att hålla henne sällskap. Även Gunnar gick förbi henne regelbundet. Jag besökte henne en kväll i veckan efter jobbet och hon var ofta hos oss på helgerna.

Min mor inredde sin lägenhet snyggt och där trivdes hon bra, men inte i övrigt i Västerås. Hon hade en Collie, som behövde röra på sig, som vi också gick ut med, när vi var där. Men hon måste ju också gå ut med hunden ibland. Det sluttade neråt en bit fån hennes port till gångvägen och en gång halkade hon, för att det inte var sandat, och slog bakhuvudet så att hon måste sys. Ganska snabbt bestämde hon sig för att hon skulle skaffa en billig sommarstuga. Min svåger hittade ett ställe i Mosätt i Härjedalen, bara sju kilometer från platsen, där de själva bodde. Jag tyckte det var helt vansinnigt att hon skulle åka dit, men hon envisades.
På jobbet flöt det på bra. Trots nyanställningarna vi gjorde i höstas fick vi beröm av distriktet, för att den byråkratiska delen med närvarolistor och liknande var bäst skött i Östra Västmanland, en eloge, som odelat ska gå till våra administrativt anställda. Vi ökade återigen vår verksamhet, men de lustiga bidragsbestämmelserna gjorde att det ekonomiskt bara gick ihop nätt och jämt.
Däremot hade jag själv skrivit ett dataprogramm, som vi använde vid budgetrevideringen och som besparade oss att räkna om alla övriga värden, när man ändrade någon enstaka. Det var inte bara praktiskt, utan också en personlig framgång för mig.
Ett hedersamt uppdrag fick jag också från OPRECH, en av våra samarbetsorganisationer. De verkade för att politiska fångar i Chile skulle friges. Nu hade man från en förbundsstat (ett län) i Västtyskland fått klartecken att man skulle ta emot elva fångar. Därför skrev man brev till tyska regeringen.
Man ville att de måtte sätta tryck på att de verkligen skulle bli frigivna. Och jag fick då uppdraget att översätta den spanska versionen till tyska. Eftersom jag var helt på OPRECHs linje mot diktaturen i Chile, gjorde jag det gärna. Dessutom var det ett nöje att samarbeta med Tatiana och Guillermo, som båda är underbara människor, numera sedan länge tillbaka i Chile.
I mars åkte vi på distriktskonferens till Moskva. Man bör nog lägga märke till att det på boardingkortet anges, om man vill sitta på en plats för rökare eller icke rökare. Rökarna placerades nämligen längst bak i planet.
Vidare är det värt att notera att man fick 19.58 rubel för 200 kronor, alltså i princip en kurs på en rubel för tio kronor. Officiellt. Svart fick man cirka tre gånger så mycket. Att vi hamnade i polisförhör för att vi hade växlat svart, går att utförligt läsa om i nästa kapitel. Eftersom det fanns så många detaljer kring det hela, som visst är värda att kommas ihåg, beslutade jag mig för att göra ett eget avsnitt om denna upplevelse. Det är idag ganska lustiga minnen, men när vi var mitt i det, var det sannerligen inte så lustigt. Ett kvarstående minne är dock tålamodet och den korrekta behandlingen, som vi möttes av från polisens sida.
Bortsett från denna eskapad hann vi också med en föreställning på Bolsjojteatern där jag var mera imponerad av själva byggnaden än av baletten, som vi såg. Och vi bevistade även en cirkusföreställning, som Intourist, alltså den ryska turistbyrån, bjöd på. Jag köpte med mig lite riktig kaviar och en samovar, den ryska tekokaren. Allt som allt var Moskva en upplevelse, som ligger långt ifrån all västvärldens skräckpropaganda. Jag är dock medveten om att det kanske är annorlunda om man bor där, än om man är där som turist.
Men å andra sidan finns det ju tillräckligt att kritisera i våra västliga samhällen ...
En månad senare åkte vi på avdelningens årliga budget- och planeringskonferens. Vi hamnade i Sorrento, utanför Neapel - och här beklagade jag verkligen att vi inte hade mer fritid för att upptäcka alla sevärdheter. Visst, jag stod vid Vesuvius kraterrand och såg hur det kom rökstrimmor lite varstans inne i kratern. Imponerande och skräckinjagande. Men av tidsskäl behöva pressa in ett besök i Pompeji samma eftermiddag var väl inte alldeles stressfritt. Jag hade till exempel gärna haft mer tid till förfogande att strosa bland Pompejis gator och kika in i Romarnas sommerstugor, samt att förvånas över att se, vad ett vulkanutbrott kan åstadkomma.

Hamnen i Sorrento

 
Den andra fria dagen använde vi till en båttur ut mot ön Capri och Blå Grottan, men det kanske mest bestående minnet är kvällen i Neapel. Samma dag på eftermiddagen hade Napoli nämligen vunnit italienska ligan. Gatorna var smyckade med ljusskyltar i Napolis färger, som vida överglänste julgirlanderna på våra gator. Glädjen, flaggorna, bilarnas signalhorn och jublande, uppsluppna människor går knappt att beskriva. Man måste ha sett det. Det var ju dessutom under en tid, då Maradona spelade i Napoli. Smittad av extasen köpte jag en Napoliflagga modell större och viftade med den, medan vi letade efter en krog för att fira med befolkningen.

Flaggan fungerade givetvis som en inträdesbiljett till gemenskapen, som fanns på gatorna. Leendena blev ännu vänligare och vi fick ett och annat glatt tillrop på italienska.
Italienska förresten ... Jag försökte prata på spanska och det gick väl mer eller mindre bra. Men jag tog det som en jättestor komplimang, när en försäljerska frågade, om jag var från Argentina. Jag tyckte dessutom att det var intressant, eftersom mitt år tillsammans med Susana tydligen hade färgat min spanska.
Men det var inte bara sevärdheterna, som gjorde denna konferens till något extra. Dels satt det för tillfället en hygglig styrelse, som själv kunde hitta på en och annan lustighet, som nog inte så många konferensdeltagare har varit med om. Dels var det inte så stelt, som det ofta var annars, utan det blev ett gäng. Alla var medvetna om att vi hade ett jobb att klara av och att det skulle vara klart, när vi kom hem igen. Och även om vi satt på terrassen i baddräkter för att få lite sol på oss, medan vi diskuterade hur budgeten skulle se ut eller vilken ny verksamhet vi skulle satsa på under följande år, så var det aldrig fråga om någon som inte var nog disciplinerad, så att alla infann sig punktligt, när vi hade avsatt tid för jobb. Varför ska man behöva sitta i slips och kostym i en rökig lokal istället? Till sist hävdar jag bestämt att det trots flygresan var billigare än att konferera på något svenskt ställe.

Vi hade fått en ung kille i styrelsen, som föreslog att alla anställda skulle få en bonus för varje studietimme, som vi gick över budgeten. Jag tror det var två kronor per timme. Det var naturligtvis en extra sporre och alla anställda skulle komma att få någon tusenlapp extra i slutet av året. Det var en annan ljuspunkt från denna konferens. De små galna upptåg, som vi hittade på, främjade skratt och en ännu bättre sammanhållning. Min ordförande hade sålunda den lustiga idén att alla kvinnor skulle drapera sig kring mig på sängen ...
Det var ju jag, som fick förklara saken, när jag kom hem igen&nsp;... Fast det blev också ett vrål, när jag kom ner från rummet med halmhatt och solglasögen, kavajen på axeln och slipsen på halvstång. Men vi var ju i Neapel ...
Bruket att "fira" verksamhetsledaren, när jobbet var klart, var också underhållande - för det mesta dock för alla andra än verksamhetsledaren ... När vi var klara, kom de med var sin självblandade drink in på mitt rum och påstod att de inte skulle gå därifrån, innan jag hade druckit upp alla. Att jag inte minns, om det var sju eller nio stycken, beror just på denna omständighet. Den något simmiga blicken kan bättre upplysa om det.

Jag har kvittot från flygplatsen kvar, som visar dåtidens priser. Tusen lire motsvarade fem kronor. Att få en limpa cigaretter för åttio kronor kan man idag bara drömma om. Som jag sa tidigare fick vi åka hem alldeles för snabbt. Det var en av de roligaste konferenserna som jag har varit med om.

Min mor envisades med att flytta till sin sommarstuga den första maj. Det var vansinnigt, men det gick ju inte att hejda henne. Det fanns ingenting i den där byn, hennes "stuga" var bara ett träskjul med en gammal vedspis och god luftkonditionering genom alla springor i väggarna. Det fanns en brunn, men den hade använts som avfallstipp. Säljaren hade förbundit sig att rengöra brunnen, men det dröjde länge, innan han gjorde det. Det fanns inget staket runt ägorna, så att hennes Collie sprang omkring i hela byn. Att hålla hunden kopplat var djurplågeri för henne ... Det fanns inte ens ett utedass på tomten. Skolbussen gick klockan 7:50 och kom tillbaka 16:00, den enda möjligheten att ta sig till Sveg och handla. Och det bara medan skolan pågick. Annars var det tre kilometer till busshållplatsen.
Hon hade lätt för att prata med folk, så till en början fick hon mycket hjälp av grannarna. Hon fick en av dem till och med att köra till Västerbotten och hämta hennes skogskoja som hade hjul, som tur var. Hon brukade sitta där och handarbeta. Den var full av ull och redskap för att karda, spinna, och så vidare. Vid sista kröken i Mosätt klarade den inte av kurvan och kojan hamnade i diket. Där bröts hjulen av, men de lyckades i alla fall att ordna resten av vägen. Min mor var mycket förtjust över sina grannar, eftersom hon fick ringa därifrån, hämta färskvatten, fick åka med i bil till Sveg, med mera.
Men sen skrev hon att hon gick och vallade hunden halv sex på morgonen och att den väckte hela byn med sitt skall - då förstår man ju att vänligheten avtog så småningom. Dessutom verkade någon av hennes sex bygrannar varit drogberoende, som hon upptäckte senare. Fast ett av skälen till att hon inte trivdes så bra i Västerås, var att man inte fick någon kontakt med grannarna ...
Som tur var kom ett par bekanta från Tyskland till henne på besök. Hon var en gammal väninna sen Andra Världskriget. Han var mycket händig och han fixade till ett utedass, byggde ihop ett glashus, så att min mor kunde odla tomater med mera, men han tätade inte minst de värsta hålen i stugan, så att hon inte skulle frysa ihjäl.
När min mor nu bodde i Härjedalen över sommaren, fick jag dessutom äran att gå förbi hennes lägenhet, för att se att allt stod rätt till, hämta posten, betala hyran och så vidare. Nu var det båda föräldrarna, som jag måste hålla kontakten med brevledes. På tal om brev, här hade Gunnar sin premiär att skriva på tyska, som han själv berättar för henne. Hennes svarsbrev är också värda att nämnas, eller rättare sagt hennes handstil. Den är ju otroligt vacker, men mindre kan man bara inte skriva. Den blev inte större, ens när hon blev äldre. Trots att hon avslutar ett brev med:
"Jag skulle så gärna vilja läsa, vad jag har skrivit - men det kan jag inte."


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


20.4.2020 by webmaster@werbeka.com