DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Guldåret


Det hade kommit ut en ny version av hemdatorn, som vi använde i våra kurser. Den var på 128 kilobyte, alltså tre gånger så kraftig som tidigare. Men i Sverige gick den inte att få tag i. Om berget inte kommer till Mohammed, måste väl Mohammed gå till berget, säger ett talesätt. Med det som hjälp var det inte så svårt att övertyga styrelsen, att jag måste åka till England på firmans bekostnad.
Dessutom ville jag ha med mig Ennio, vår sektionsledare i Hallstahammar, som också ordnade en del datakurser. Om jag ska vara helt ärlig, så var det nog mest min nyfikenhet på den nya datorn, som var huvudskälet. Och naturligtvis att jag själv kunde ordna med ett exemplar till mig.
Den hade ett nästintill riktigt tangentbord istället för gummitangenterna, som den lilla datorn erbjöd. Hur som helst gjorde vi oss några hyggliga dagar i London. En upplevelse var att de inte släppte in oss på en pub, fast vi var propert klädda och inte hade druckit något. Vi fick ingen förklaring, men jag tror att det berodde på att vi var utlänningar och att vakten inte ville ha bråk i lokalen. Ett utslag av engelsmännens xenofobi alltså, som ju lever kvar i hög grad ännu idag.
Efter att ha varit hemma på semestern i hela fem veckor hade jag fått mycket bättre kontakt med Peter. När min fru sedan åkte till sin mor för tre dagar och tog Lena med sig, hade jag dessutom tillfälle att vara ensam med Peter. Det bidrog naturligtvis också till att vi kom närmare varandra, som jag med glädje berättade för min far. Peter var en buse, som skulle vara på allting, men han var mycket smart. Ibland satt han hos mig vid datorn och han var helt begeistrad av att skriva på den. Jag talade om vilka bokstäver han tryckte på och började lära honom att läsa. Jag började så klart med PETER och sen övriga familjen. Snart kände han igen namnen och några enkla ord som Nalle, Kanin och liknande. Dessutom förvånade han mig snart nog med att känna till var en del bokstäver satt på tangentbordet. Det hade han uppfattat helt själv.
Men eftersom han var så framfusig, fick han betala det med en ordentlig läxa. Han försökte att klättra upp på en vanlig stol, men ramlade ner och slog ut en framtand. Vi åkte genast till lasarettet, för att kanske kunna sätta in tanden igen, men där förklarade man att det inte gick med mjölktänder, så att han skulle få vänta tills den riktiga uppsättningen växte fram om några år.
En fundering vid sidan av detta: Jag har taxikvittot kvar och det syns klart och tydligt att det kostade sextiofem kronor från Bäckby centrum till Centrallasarettet. Det var dyrt med taxi redan då, i en internationell jämförelse. Jag vet också att penningvärdet har försämrats sedan dess, fast jag är fullt övertygad om att man idag skulle behöva betala minst femhundra för samma sträcka. Som relation kan jag nämna att diskmaskinen gick sönder, så att vi behövde skaffa en ny. Den kostade ganska exakt femtio sådana taxiresor. Med beloppet för femtio taxiresor skulle man idag kunna köpa halva Elektrolux utbud ...
Lena var duktig på ett annat sätt. Redan tidigt på hösten reste hon upp sig, när hon kunde hålla i sig någonstans. Så småningom vågade hon släppa taget och stod där själv på skakiga ben. Men redan före jul kunde hon gå - med bara nio månader.
Roland och Gunnar var också duktiga. De gjorde intagningstestet till Mensa, tillsammans med mig. Vi klarade det alla tre.
Det som inte var lika bra, var vårt äktenskap. Jag vill inte påstå att det var direkt dåligt. Men de små papperslapparna, på vilka det i början hade stått "jag älskar dig", hade oftast ett annat innehåll numera.
Saker som "Förlåt att jag har varit elak" eller "Kan du sluta var sur nu" tog alltmera överhand.
Min mor ställde också till med bekymmer. Hon skulle komma tillbaka till Västerås i slutet av oktober, då hon hade fixat skjuts. Men mitt i den månaden ringde hon mig. "Du måste komma och hämta mig", sa hon. "Jag fryser ihjäl annars." Hon hade ännu inte isolerat nybygget till stugan. Det hade plötsligt blivit jättekallt däruppe och då blev det lite väl svalt även inomhus. Hon kunde inte ta tåget, dels för att hon nyligen hade slaktat sin gris, som hon naturligtvis skulle ta med sig, liksom alla andra sakerna, som hon flyttade fram och tillbaka.
Åtminstone hunden lämnade hon hos min syster den här gången, så att hon inte skulle behöva gå ut med den flera gånger om dagen. Jaha, då var det bara att fixa skjuts. Som tur var, ställde Ennio upp med sin bil och vi hämtade henne nästa dag.
Nu när jag har en direkt jämförelse, eftersom jag skrev till båda mina föräldrar, kan jag konstatera att det finns en ganska stor skillnad i hur jag skrev. Det var inte medvetet och jag märkte det inte, förrän jag läste igenom breven nu. Men medan mina brev till min far har lite distans och bygger mera på fakta, så är breven till min mor, vitsiga, mera avslappnade, med inslag av dialekten i Wien. Det är en ganska intressant upptäckt.

Peters första teckning till mig till farsdag
Några glädjande ord om jobbet. Vi avslutade med mer än sjuttontusen timmar. Det var mer än dubbelt så mycket än då jag började. Antalet timmar i Västerås var nu större än det vi hade totalt för tio år sedan. Vi gjorde ett överskott på mer än tvåhundratusen kronor. Jag vill påpeka ännu en gång att vi inte hade några vinstintressen i sig, men att överskotten kunde användas till att förbättra verksamheten.
Och det nya året, som började i juli, blev ännu bättre. Det är inte att undra på att jag i den kommande jubileumsberättelsen kallade det för "Guldåret".
Årets idé kom från Ennio i Hallstahammar. Han föreslog att vi skulle satsa hårt på att ge våra invandrarorganisationer cirklar i föreningskunskap. Det var ännu en satsning med guldkant. Naturligtvis behövde invandrare lära sig regler och rättigheter för svenska föreningar. Det var synd att vi inte hade kommit på det tidigare. Men nu blev denna idé en framgång både i antal timmar och i anseende, eftersom vem som helst kunde begripa att det var bra både för föreningarna och för integrationen.
En fjäder i hatten var också att vi kunde ge ut en bok som hade förbjudits i Chile. Vi gjorde det i samarbete med OPRECH och SIDA.
Ytterligare en nyhet var viltvårdsmarkerna, som vi nu började arrendera. Vi hade fått en ny ledamot i styrelsen, som var jägare och dessutom morbror till vår sekreterare. Det var han som spred idén om att vi skulle stå för arrendet. Personligen var jag inte enbart förtjust i förslaget. Visst, vi skulle vara den första avdelningen i landet, som genomförde något sådant. Men det var alldeles för dyrt med avseende till vad det skulle ge oss tillbaka. Men när någon i styrelsen för en gångs skull hade en egen idé, fick han de andra med sig ganska lätt. Och mitt motstånd var ändå inte mer än halvhjärtat.
Denne nya styrelseledamot var dessutom fastighetsskötare, jag minns inte hos vilket företag. Han tyckte att våra lokaler var alldeles för dyra och ville få oss att flytta till lediga lokaler hos hans bolag. Detta var rent och skärt vansinne, vilket jag inte var sen att påpeka. Det var tack vare vårt läge på Sigmatorget, som vi hade blivit stora. Det skulle vara irreparabelt att lämna dessa lokaler. Han försökte flera gånger, men jag gick emot lika envist varje gång. Att vi inte blev de såtaste vänner fortsättningsvis, var ju ingen överrasking.
Till sist en ganska lustig anmärkning från en kurs i Uppsala, som skulle handla om kvalitet. Jag undrar om jag skrev detta som min kursvärdering?
Naturligtvis finns det bättre och sämre föreläsare, men det här var nog en av den senare sorten, som jag antecknade om. Inte heller förläggningen var av det bättre slaget. Samtidigt var jag numera så gammal i gamet, att jag hade vissa krav på vad min tid skulle användas till. Jag var borta tillräckligt mycket hemifrån, så att jag inte skulle behöva ödsla tid på dåliga kurser. Jag gjorde även en annan upptäckt, nämligen att avdelningschefer hade en ganska kort överlevnadstid hos Studiefrämjandet. Förutom de från vårt eget distrikt, kände jag bara fem av de nitton övriga ...


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


16.5.2020 by webmaster@werbeka.com