DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz

Man kunde inte veta vad bidragsgivarna - stat och kommun - hade i kikaren. Tvära omkastningar hade vi överraskats av åtskilliga gånger. Samtidigt fyllde avdelningen och därmed även jag tio år hos Studiefrämjandet. Vi hade under våren beslutat att ge ut en jubileumsskrift, som jag hade författat och min fru skrivit ut på maskin på hemmaplan. På så sätt kunde jag skaffa henne lite egna inkomster.

Nå ja. Men det är klart, speciellt motiverande kändes det inte. När vi hade låtit framkalla alla bilder, som vi hade tagit på semestern - gick det på nästan en tusenlapp. Det skulle ju dröja några år innan digitalkameran fanns att köpa. Naturligtvis blev det också en kräftskiva i augusti - det hade blivit tradition sedan jag hade ätit kräftor för allra första gången. Och det är inte snapsvisorna eller hattarna, som är det väsentliga, utan själva smaken. Kräftor och akvavit ... det är oslagbart. Redan Albert Engström visste på tjugotalet att "Kräftor kräver dessa drycker", när det var folkomröstning om rusdrycksförbud. USA var tydligen redan då den stora förebilden.

Redan i september började vi prata om att åka till Wien en gång till. I november närmare bestämt, när min far skulle fylla sjuttio. Fast det blir ett eget kapitel. Två andra minnen har jag sparat från denna höst. Det ena är det första brevet som Lena fick med hela sitt namn utskrivet. På den tiden var det inte helt solklart att vi skulle få "Vienna" godkänt som namn, men det gick. Jag var glad, eftersom det kombinerade min dotter med min hemstad - båda var känslomässigt mycket viktiga för mig. Det andra är farsdagskortet, där min treårige pojke hade skrivit sitt namn själv! Jag vet inte, förmodligen hade han fått en förlaga, men inte ens det är säkert, eftersom han kunde bokstäverna på tangentbordet och kunde skriva sitt namn där. Hur som helst var det en jättefin överraskning och en lika duktig prestation.

I oktober fick jag något slags influensa, som gjorde att jag inte bara stannade hemma, utan till och med låg i sängen i några dagar. Men det är klart, inte kan man bara ligga där och slösa bort tiden. Det var ju tur att det var rätt enkelt att rigga upp en dator med tillbehör. En (bärbar) TV behövdes och en kassettbandspelare för att ladda programmet och sedan spara det. Och själva tangentbordet med sina gummitangenter var också lätt att hantera. Visst, det var simpelt, men fördelen var att man inte behövde några uppdateringar av Windows var och varannan vecka. Och inte minst fanns det saker i datorn, som jag ville ha där och inte femhundra program, som jag aldrig behöver.

Jag hade varit med i MENSA i ett helt år nu. Eftersom vi var för få medlemmar i Västerås - jag tror att vi var tre stycken i början, hade vi inga lokala träffar här. Varken Gunnar eller Roland tyckte att det var värt att lägga ut medlemsavgiften. Däremot var månadstidningen ett lyft, inte minst för tävlingarnas skull. Jag har hittat två, som jag återger här.

Ordkvadraten är ju enkel. Det är bara att hitta ord, som man kan läsa båda vågrätt och lodrätt. Det finns ett oändligt antal, så att det bara är att roa sig, om man tycker om sådana uppgifter. Och man ser ju själv, när det stämmer. Den andra uppgiften är lite knepigare. Vilket ord står där? Den är kanske inte lika lätt, om man inte är van vid sådana lekar. Fast om du intygar att du har funderat minst två timmar på den, får du mejla mig, så skickar jag svaret. I varje tidning fanns det fyra uppgifter. Det var inte bara verbala saker, utan även numeriska, geometriska eller logiska. När en tävlingsomgång återstod, hade jag sopat golvet med de övriga deltagarna. Jag gjorde inte bort mig i sista omgången heller.

Vid julklappsutdelningen läste Peter på korten, vem som skulle få presenterna och Lena delade ut dem sedan. Det har varit tradition hos mig, att den yngste får dela ut, inte minst för att hålla sig sysselsatt tills alla klapparna har fått sina ägare. Vi hade också tryckt upp ett av semesterkorten med barnen, som vi sände julhälsningar på. Det var från stranden i Almeria. Trots äktenskapliga kriser var 89 ett utomordentligt bra år. Det skulle bli det sista på länge.

Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av