DET VAR VÄRT ETT LIV
Självbiografi av Bernhard Kauntz


Lägenheten


Efter nyår var tiden fylld med förberedelser för bröllopet. Men mitt i dessa förberedelser hände det, som jag i ett brev till min far beskrev som "mitt livs affär". Och så här många år i efterhand, tycker jag kanske fortfarande att det var det.
Vårt stora önskemål gick i uppfyllelse i början av januari. Vi läste ju lägenhetsannonserna varje dag och äntligen hittade vi något intressant. Det var det verkligen. Det skulle ges ett bra pris vid en snabb affär. Två veckor senare skrev vi på kontraktet och lägenheten var vår. Den ägdes av en kvinna, som skulle gifta sig i USA.
Därför ville hon snabbt bli av med sin lägenhet. Därför var det också ett superpris på den. Hennes föräldrar skötte försäljningen åt henne. Det var en etagelägenhet, med tre sovrum en trappa upp, samt ett stort kök och ett jättestort rum på den lägre nivån, som delades med en "spaljé" av trästolpar i ett vardagsrum och ett finrum.
Det hela befann sig i det gula höghuset i Bäckby centrum, på tionde och elfte våningen, de båda högsta.
Lägenheten hade två badrum och totalt hundraelva kvadratmeter. Jag var frälst från början! Vilken utsikt. Vilken dröm! Vilket utrymme! Allt detta ville hon bara ha sjuttiofemtusen för. Hyran var knappt högre än för tvåan som vi bodde i. Jag slog till direkt, förutsatt att vi skulle få ett banklån. Det var inget problem heller. Visst, det var femton procents ränta på lånet i dessa inflationstider, men det spelade ingen roll. Vi skulle ha den lägenheten.
Eftersom den ännu var möblerad, möblerna skulle ut och lägenheten städas, var inflyttningsdatumet satt till den första april.
Det var fortfarande drygt två månader kvar, men det gjorde ingenting. Vi hade något helt underbart att se fram emot. Det gav oss också tid att tömma min blivande andra hustrus lägenhet och arkivera hennes möbler, tills vi fick användning för dem.
Samtidigt med allt detta löpte förberedelserna för vårt bröllop. Och en vecka efter att ha skrivit på lägenhetskontraktet bar det av till Västerås domkyrka. Det kom för all del ett femtiotal personer, men nog hade det rymts fler i kyrkan. Men ska det vara, så ska det vara fint. Cirka trettio av dem följde med på en matbit, som mina nya svärföräldrar stod för och sedan avslutade arton personer med en efterfest hemma hos min svärmor.
Där upplevde jag dagens största chock. Redan när jag hade hängt av mina ytterkläder i farstun och skulle gå in till de andra, stod min svärmor i dörren, så att jag inte kunde komma förbi. Hon kramade om mig och slickade mig sedan över hela ansiktet. Jag var totalt överrumplad. Hon var för all del ganska full och inte så många år äldre än jag, men ... Jag berättade detta aldrig för min hustru, eftersom jag inte ville såra henne, när det till råga på allt skedde på hennes bröllopsdag. Men det är klart, mitt förhållande till min svärmor var ganska ansträngt efteråt.
På jobbet blev det problem med vårt eget riksförbund, som underkände 1461 timmar.
Bland dem fanns sådana, som redan hade godkänts av Skolöverstyrelsen. Det var nog till en del en personlig revansch av vår rektor, tror jag. Att han inte hade jordens vassaste intellekt och dessutom var en smilfink, hade jag haft klart för mig sedan länge. Förutom revanschen skulle vi nog också få en knäpp på näsan, för att det gick för bra för oss. Jag minns inte, vad rektorn hette - var det möjligen Jante?
Det löjligaste i det hela var motiveringen: "... att deltagarna inte hade känt till att det var studiecirklar hos Studiefrämjandet. Ingenting hjälpte, inte heller att vi visade inbetalningskort, som deltagarna hade betalat till just Studiefrämjandet. Dessutom var flera av cirklarna ledda av avdelningens styrelseledamöter. Vidare fick vi låta ett tiotal cirkelledare intyga sin egen namnteckning, eftersom "det verkade vara olika handstilar". Hur löjligt måste inte det ha verkat på våra anställda?
Vi levererade allt vi skulle, men fick inte tillbaka någon enda timme. Året gick ihop med ett nollresultat, trots att vi hade förlorat mer än hundratusen kronor på denna dumhet. Och även om jag inte tog det så hårt personligen, var det dock den första stora blåsningen som jag gick på.
Å andra sidan ökade det inte precis min motivation. Jag var i stort sett borta från jobbet under hela mars. Jag var först en vecka i Åre på konferens och sen åkte vi privat en dryg vecka till Paris. Det var nämligen så att jag hade lovat Gunnar att ta honom med till Paris, eftersom Roland fick åka till London, när han var femton. Det jag inte hade räknat med, var att jag skulle vara gift igen. Men det fanns en lösning på detta. Vi åkte alla tre.
På den tiden var flygbiljetterna orimligt dyra, därför åkte vi tåg. Vi passade på att stanna över dagen i Bryssel. Inte kunde jag då ana, att jag drygt tjugo år senare skulle bo inte så långt därifrån. På bilden syns "Grote Markt" eller Stora Torget, Bryssels hjärta.
Sen gick färden vidare mot Paris, där vi hade tagit kvarter på hotell Laffitte, ett litet, och därför prismässigt överkomligt hotell. Paris har en mytisk klang. Fransmännen är ju jättebra på att marknadsföra sitt land - tänk på skillnaden i anseende mellan Napoleon och Hitler, fast de båda var samma skurkar. Men visst, det var jättespännande att komma till Paris, just för att man hade hört så mycket om staden. Tower Bridge, St. Paul och Big Ben i London i all ära - men hur står de sig mot Eiffeltornet, Triumfbågen, Sacré-Cœur och Notre Dame i Paris? Notre Dame förstås före den våldsamma eldsvådan för några år sedan. Därför är fotot till höger nästan historiskt, även om det var det spetsiga, smäckra tornet över kormitten, samt takstolen där, som förstördes av branden.
Eller tänk på den gudomliga, vita kyrkan på toppen av Montmartre, Sacré-Cœur, som lyser upp stadsbilden. Man skulle kunna tro att kyrkan är byggd av marmor, men det är den inte. Det är istället en kalksten, som genom väder och vind fäller ut calcit, som ger kyrkan dess vita färg.
Tänk på maten, där fransmännen ju ligger flera divisioner över engelsmännen. För Gunnars och min del var det premiär på sniglar, när vi var där. Och visst kan man äta dem, vi äter ju kräftor och musslor också ...

Att gå upp i Eiffeltornet var naturligtvis en upplevelse, liksom ett besök i Louvren. Efter att ha njutit av alla konstverk, fick vi en antiklimax, när vi gick på toaletten, som bestod av ett simpelt hål i golvet. Tala om motsatser.
Ett mindre trevligt minne har jag från hotellet. Jag ville inte ha på mig så mycket pengar (det fanns ju inga kort på den tiden), därför gömde jag en del bland mina skjortor i klädskåpet på bilden. När vi kom tillbaka, var de borta. Av en slump upptäckte jag senare, att de hade lagts ovanpå skåpet. Ett ganska bra knep. Man hade ju aldrig kunnat anklaga någon för stöld.
Den som hade gömt pengarna, hade alltid kunnat säga att det måste ha varit vi själva, som hade lagt dem där. Men hade vi inte hittat dem innan vi reste  ...
När vi kom hem bredde vi ut alla saker, som vi hade köpt med oss på sängen. Det var mest flaskor, cigaretter och lite musik, samt även lite tryckt "konst" i rullarna, som minne.

När vi kom tillbaka kunde vi äntligen flytta in i vår nya lägenhet. Jag hittade ett vykort, som jag stolt skickade ut till släkt och vänner, eftersom höghusen ju är ganska framträdande på flygfotot. Idag är jag glad att jag har kvar ett, för det är ju en historisk bild av Bäckby. Stora delar ser fortfarande ut som då, inte minst alla bostadsområden. Däremot är industriområdet bakom Lisjögatan ganska förändrat.
Men vi hann inte mycket mer än att flytta, så bar det iväg på nästa resa igen. Den höll sig mera hemmavid, den gick bara till Helsingfors, men istället två gånger. En gång med distriktets personal och veckan efter med styrelsen.
Medan det första gången handlade om distriktets årliga "gratifikationsresa" till personalen, gällde styrelseresan framtagningen av ett motto för avdelningens verksamhet. Vi värkte fram ett sådant: "Vi vill skapa en bättre värld i ekologisk balans genom ökade värderingsfria kunskaper åt alla." Det låter väl bra, eller hur? Om det någonsin gjorde någon nytta, betvivlar jag.

 

Men vi hade uppfyllt Riksförbundets krav, att varje avdelning skulle veta vilka riktlinjer de jobbade efter. Det var ett slöseri med pengar, så att det skriker om det.
I ett brev till min far hade jag före resorna skrivit att jag hoppades att jag inte behövde åka båda gångerna. Jag hade hellre fått ordning på lägenheten. Men det hjälpte inte. Som avdelningschef var jag ju tvungen att följa med min personal och styrelsen ville ha med mig, eftersom de annars aldrig hade kommit fram till något på egen hand. Det låter kanske elakt, men det gällde inte bara min styrelse, utan de flesta avdelningars. Jag vill till och med påstå att det gäller de flesta styrelserna i samhället överhuvudtaget. De skulle knappt kunna fatta vettiga beslut utan chefstjänstemännen.
Men dessa två resor belyser ju också varför jag idag inte är så förtjust över att åka med färjorna till Finland. Jag har gjort det så ofta i alla möjliga grupperingar, så att mitt behov har tillgodosetts för flera liv framöver.
Efter detta övermått av resor fick jag i alla fall vara hemma en månad, innan det var dags för vår planeringskonferens. Den lade vi utanför Alicante i Spanien. Nygift som jag var, fixade jag att min nyblivna hustru kunde följa med på resan, även om vi fick betala hennes omkostnader själva. Hon deltog inte i själva konferensen, men var med vid alla utflykter och kvällsarrangemang.
I Alicante åkte vi på en ordentlig desinformation, när vi frågade om vägen. Vi stod vid busstorget i centrum och visste inte vidare. Nåväl, det skulle bara vara fem minuters gångväg dit vi skulle. Då var det väl bara att marschera. Men när vi hade gått dubbelt så länge, var vi tvungna att fråga igen. "Nejdå, det var inte långt, vi var nästan där", fick vi veta. Efter ytterligare ett tag var vi tvungna att fråga en tredje gång och den här gången gick det bättre. Men av de fem minuterna från början hade det nog blivit en halvtimme. Och här ska min hustru ha all kredit att hon på högklackade skor travade med oss hela den vägen utan att ändra en min. Hon var i alla fall redan i sjunde månaden.
Å andra sidan finns det andra minnen från denna resa. En kväll var vi på casino och spelade roulette. Vi satsade i stort sett allt vi hade växlat in på nummer elva, eftersom vår avkomma hade som beräknat födelsedatum den elfte juli. Vi vann inte ett öre - inte så konstigt i efterhand, eftersom det dröjde ända till den trettionde innan vi blev föräldrar.
Ett annat, trevligare minne har jag från ett dansställe. Jag tycker inte att jag dansar något vidare, men där fick vi plötsligt en strålkastare på oss, som följde oss dansen ut. Det var ju ett lyft. I Alicante tog jag ett vackert kort, som skulle visa sig ha andra konsekvenser i mitt liv. Vi hade gått upp till någon borg, jag minns inte vilken det var och där hittade jag mitt motiv. Jag blev sedan inspirerad av Salvador Dalís målning, där han med bara små kvadrater skapade något slags fixeringsbild, som dels visar Abraham Lincoln, men dels en naken kvinna, som står vid ett fönster.

 

Kravet är att varje liten kvadrat ska bestå av bara en färgnyans. Nu har väl Dalí fuskat lite, och jag med, eftersom det är väldigt svårt att få fram en helt enhetlig färg på varje kvadrat. Dessutom lider bilderna av att man fotograferar dem, på grund av speglingar och ljusinfall. Fast om du tar ett steg tillbaka och tittar på skärmen, ser du att det inte är så tokigt.
Samma bild försökte jag mig sedan på med oljefärg och på den vägen blev det att jag har åstadkommit ett sjuttiotal oljemålningar, som finns att se lite varstans i galleriet på mina websidor.
Att jag började måla var nog den största behållningen av resan till Spanien, förutom att vi fick en budget för kommande år, samt en hygglig löneförhöjning.
Samtidigt kan jag inte låta bli att undra om jag denna vår var mer än hälften av tiden på min arbetsplats eller någon annanstans.
Sedan hände en katastrof inom samhällssektorn denna vår. Efter olyckan i US-amerikanska Harrisburg för några år sedan, inträffade ännu en olycka i en kärnkraftsreaktor. Den här gången blev det en riktig härdsmälta i Tjernobyl i dagens Ukraina. Det hände den 26:e april och oturlig nog rådde det ostlig vind över Europa. Två dagar senare började det regna i Västerås. Vi var just på väg hem från Anne Marie, där jag hade betalat underhållet för Roland och Gunnar. Vi märkte att det var ovanligt stora droppar som föll. Det var inget störtregn, hellre spridda droppar, så att vi fortsatte att gå hem utan speciell brådska.
Vi tänkte oss ingenting då, jag tror att vi ännu inte visste någonting om olyckan. Ryssarna förebråddes ju att man hade hemlighållit uppgifterna om olyckan i tre dagar. (Att amerikanerna satt och tryckte med Harrisburgolyckan en hel vecka, det föll liksom mellan stolarna.) Fast visst är båda delarna förkastliga ...
Det var först dagen efter i nyheterna, som olyckan slogs upp stort. Det man givetvis genast tänkte på var att vi hade ett barn på gång, som också hade utsatts för detta konstiga regn.
Som tur var hade det ingen påverkan, förutom nästan tre månaders oro. Något som det påverkade var dock att marken blev förorenat med Cesium 137, som har ett halveringsvärde på 30 år. Jag tyckte om att plocka svamp förut, men det blev naturligtvis inga fler svampar på några år. Likaså mättes det radioaktiva värden i grönsaker, kött och mjölk under rätt lång tid. Till sist innebär det att det ännu idag är nästan hälften av allt Cesium kvar, även om det numera har skjölts ner i marken respektive i vattnet.
I slutet av juni hade vi vårt första stora gräl. Min lagvigda hade nämligen talat om för mig, att hon skulle hjälpa sin morfar att städa. Fast det gjorde hon inte. Istället hjälpte hon sin mor att flytta till Ramnäs, och det två veckor innan den beräknade nedkomsten. Jag var inte förtjust över att hon ansträngde sig i onödan. Än mindre förtjust var jag över tanken att hennes mor inte hade bättre förstånd, än att begära det. Det värsta av allt var dock lögnen, som tornade upp sig mellan oss.


Tillbaka till Innehållsförteckningen

Tillbaka till , till eller till av


30.03.2020 by webmaster@werbeka.com